Idol den 7 oktober

och plötsligt inser jag att jag faktiskt har två favoriter kvar i tävlingen. Två helt fantastiska unga kvinnor, med röster som gnistrar fyllda av färger och nyanser, röster som letar sig rakt ut igenom TV-rutan och in i mitt musikhjärta, som lockar mig att skratta och le och känna med sin sång.

I fredags var de båda två så vackra, var och en på sitt sätt, var och en på ett sätt vi inte sett dem innan och ändå helt och fullt sig själva. Och framförallt lyckades de båda två tillföra något ytterligare i den låt de valt.

Jag lyssnade på Amanda Fondells låt på Youtube under fredageftermiddagen, och tyckte uppriktigt talat att den var skittråkig. Jag är nog mycket för gammal för att förstå mig på den här sortens musik, och när det var hennes tur oroade jag mig för hur det skulle kännas. Helt i onödan, jag borde litat på hennes träffsäkra förmåga att inte bara välja låtar, utan också att framföra dem:

.

 

.

Den tråkiga, malande låten från Youtube-klippet fylls plötsligt med innehåll och livsglädje, och utropet This is What I’m Made of! säger mig i Amandas tolkning något. Jag imponeras.

Och så Molly Petterson Hammar. Jag har försökt intala mig själv att jag tyckt om henne så mycket för att hon påminner mig om en fantastisk ung kvinna i min närhet, men nu erkänner jag för mig själv att det är större och mer än så. Hon har en fantastisk röst, och ett fantastiskt sätt att använda den. Hennes låt förstod jag mig bättre på i orginaltappningen, och när jag såg hennes framförande av den kom ytterligare en dimension, en dimension av ren styrka och kraft, in i bilden.

.

.

Jag finner att jag nu uppnått en nivå där jag kan diskutera och prata om programmet med viss självklarhet, utan att vara tvungen att stanna upp och tänka efter först. Det är fortfarande svårt att komma ihåg namnet på en del av deltagarna, men det blir bättre, och när mer erfarna IDOL-tittare börjar göra jämförelser med tidigare säsonger blir det tydligt vilken rookie jag är. Jag har inte riktigt uppnått nivån där samtalet är helt avslappnat från min sida, jag har fortfarande en tendens att betrakta mig själv utifrån och nästan ta anteckningar om mitt eget deltagande i samtalet, och jag fascineras fortfarande över den sociala gemenskap som öppnade sig när jag började titta på programmet.

TV är spännande!

Sommar

och Sverige går in i semesterläge – vi förväntar oss mindre av myndigheter, accepterar längre väntetid hos sjukvården, ställer lägre krav på service och köper utan att blinka försämrade öppettider och ännu sämre kollektivtrafiktidhållning.

Dessutom önskar man varandra trevlig sommar. Jag hör aldrig någon önska någon annan en trevlig vinter, trevlig höst eller trevlig vår, men ungefär såhär års önskar man varandra trevlig sommar med något mystiskt glansigt i blicken. Och sen utbryter en viss hysteri – sitta ute äta glass åka till stranden sand överallt skratta för helvete ta vara på vädret oh så härligt solen lyser uppleva se något marknader muséer för barnens skull springer vi runt….

Lite samma känsla som med julen, bara mer utdragen. Jag undrar varför?