Lärarna och arbetsbördan

Det är mycket prat om status just nu – beslut om lärarlegitimation väntar bakom hörnet, nya styrdokument och ny lärarutbildning ligger också där precis bortom nyåret och glimmar inbjudande. Eller hotfullt, beroende på från vilken vinkel man tittar. Somliga ser fram mot att få kasta loss med det nya, andra är mer tveksamma, och frågan om finansieringen, det allt avgörande, är fortfarande inte tillfredsställande besvarad.

Det är mycket nytt nu, och det kommer att innebära att lärares arbetsvardag i viss mån förändras. Jag förespråkar, med emfas, att lärare själva bör ta ansvar i den processen, och för detta blir jag då och då skälld för att förespråka ökade krav på lärare som redan går på knäna. På ett sätt stämmer det, på ett annat är det helt och fullt ut fel.

Många lärare i svensk skola befinner sig på gränsen till utbrändhet, de sliter från morgon till kväll, jobbar alla veckans dagar och hinner ändå inte med allt. De kopierar och dokumenterar, de sitter på möten och rättar prov, de tröstar utmattade kollegor och svarar på telefonsamtal från upprörda föräldrar på kvällstid. De tvättar gardiner och putsar fönster, de springer i källare och reparerar halvtrasiga möbler för att eleverna ska ha en hygglig arbetsmiljö. Dessutom hinner de med att möta eleverna i klassrummet, lära dem både det ena och det andra, uppmuntra, pusha, stötta och berömma dem. Att de blir lite stressade när det kommer nya styrdokument och tydliga direktiv om vad som oundgängligen skall göras när, och ser detta som ytterligare en sten på bördan, det är inte alls förvånande.

Inte det minsta.

Men det går att göra något åt saken. Lärare måste börja ta ansvar för sin egen situation. Att tvätta gardiner ingår inte i jobbet. Att svara i telefon på kvällstid ingår inte heller i jobbet. Vi har ingen jourtjänstgöring i våra tjänster. Vi måste, själva, på egen hand och av egen kraft, börja prioritera bland de arbetsuppgifter vi utför. Det som inte ingår i jobbet måste vi våga lämna därhän. Kanske förblir det ogjort om vi inte gör det. Världen går inte under av otvättade fönster. Kanske blir det gnäll och klagomål, kanske blir vi rent av tillsagda att göra uppgifterna ändå. Då måste vi våga stå på oss, förklara med lugn och stadig stämma att nej, detta ingår inte i mitt arbete.

Jag vet. Det är både skrämmande och otäckt, och det välter ens självbild lite över ända att gå från att vara den duktiga, självuppoffrande till att vara den som säger nej. Det går lättare om man är flera tillsammans som säger ifrån, men det går faktiskt att göra det ensam också. Var bara beredd på att du kan komma att bli väldigt ensam ett tag, förändringar och nymodigheter tas inte alltid självklart emot som något positivt.

Vad har nu det här med status att göra, funderar ni kanske över (eller funderar ni kanske vänligt diskret över om jag månne glömt att det var det jag inledde med)?

Jo, helt enkelt detta: en av de viktigaste aspekterna i begreppet status är möjligheten att påverka sin egen situation. Om lärarkåren forsätter att avsäga sig denna möjlighet genom att sitta och vänta på att någon ska komma och ändra på saker och ting, genom att springa benen av sig för att uppfylla någon annans nycker, ständigt finnas till hands och bränna sitt ljus i båda ändar för att lysa upp andras tillvaro, då avsäger sig lärarkåren en möjlighet till den ökade status som så hett trånas efter.

Jag vill inte reduceras till gardintvättare eller kaffekokare, och det tror jag inte någon annan lärare vill heller. Egentligen. Budgeten är begränsad, och det ekonomiska utrymmet smått tilltaget, men ta de möjligheter som faktiskt finns och dra upp gränserna för vad som ingår i jobbet och vad som inte ingår.

Det är vad jag menar när jag säger att lärare måste börja ta mer ansvar för sitt jobb.