Ekonomi och utbildning

Det svajar en del i ekonomin, såväl den globala som den intereuropeiska, och med ekonomin gungar arbetsmarknaden. Att vara ung och försöka etablera sig på arbetsmarknaden i dag är inte lätt, att vara ung och sakna utbildning och försöka etablera sig på arbetsmarknaden i dag är svårt. Att vara ung, sakna utbildning och inte ha något etablerat nätverk och försöka etablera sig på arbetsmarknaden i dag är ännu svårare.

Jag vet att många unga är oändligt skoltrötta och inget hellre vill än att hitta ett jobb, få en fast inkomst och kunna slå sig till ro. Blotta tanken på att sätta sig i skolbänken igen är ren fasa.

Ändå har man mycket att vinna och lite att förlora på att leta långt långt därinne och se om man inte kan hitta en liten studiemotiverad gnista ändå. För det är ju så att de som får de få jobb som finns, det är de som har kontakter, nätverk och utbildning.

Hur det än är, det enda vi vet om framtiden är att den sannolikt kommer, så att lära sig så mycket som möjligt som så mycket som möjligt så att vi är beredda på lite än det ena, än det andra, är en god idé.

.

Akut lärarbrist

Jag hör det sägas att bristen på legitimerade lärare i framför allt matematik och NO kommer att bli akut. Jag undrar vilka konsekvenser det kommer att få?

Det skulle t ex kunna bli så att mattelärare och NO-lärares löner och arbetsvillkor kommer att drastiskt förbättras eftersom det blir huggsexa om de kvalificerade lärare som finns. Rimligen leder detta samtidigt till en viss statushöjning för dessa lärare, med åtföljande ökade möjligheter att ställa krav och påverka sin tillvaro i skolan. Jag skulle t ex inte bli förvånad om de första lärarna som faktiskt förses med lärarsekreterare som underlättar den administrativa delen av uppdraget enormt vore matte och/eller NO-lärare, om det blir sån akut brist som det talas om.

Det är inte helt osannolikt att detta sker utan att det blir just några generella förbättring för andra lärargrupper.  Jag har svårt att se hur kommunerna skulle ha lust att höja skatterna ytterligare för att åstadkomma det, om de inte blir tvungna. Kan de få lärare i andra ämnen till lägre löner tror jag vi kommer att få en väldigt tydlig individuell lönesättning inom lärarkåren. Det är inte heller osannolikt att om så sker så leder det till slitningar inom lärarkåren. Vem vet, kanske har vi ett matematiklärarfack inom ett par år som företräder endast dessa lärare, eftersom villkoren kommit att bli så annorlunda.

Om det blir så, vill säga. Sannerligen lever vi i ett intressant tidevarv!

Polare

Vi gillar polariseringar. Vi tycker om att ställa upp saker och ting som prydliga motsatspar, det ger oss trygghet och en känsla av kontroll.

Natt – dag. Svart – vitt. God – ond. Stark – svag. Matt – blank. Hård – mjuk. Varm – kall. Stad – land.

Jag skulle kunna göra kedjan hur lång som helst, men jag anar att ni redan är tillräckligt bekanta med fenomenet för att kunna smida vidare om ni så önskar. Låt oss istället titta på den inbördes hierarkin. För en sån finns det i varenda par, vare sig den är i princip konstant, som i exemplet god – ond, eller relativ, som i exemplet matt – blank. Det är bättre och ger fler sociala fördelar att betraktas som god än att betraktas som ond, medan en matt yta är att föredra i vissa sammanhang och en blank i andra.

I valrörelser är sådana här motsatspar både väldigt populära och effektiva. Där gäller det att få fram sitt budskap på ett sånt sätt att det låter bra, att det fastnar i folkmedvetandet och helst också på ett sånt sätt att redigerare inte klipper i det. Motsatspar är idealiska i sammanhanget, i synnerhet de motsatspar som är så tydliga och etablerade att man bara behöver nämna den ena halvan för att människor ska förstå vilken den andra halvan är.

Kommun – stat är ett sånt par. Vårdskolaomsorg – industriarbetsmarknadvetenskap är ett annat. Det första kommer vi att få anledning att återkomma till, det är jag säker på, men låt oss koncentrera oss på det andra den här gången (jag tror jag kan lova att detta är det sista DEJA-inlägget, men osvuret är bäst).

I den politiska retoriken, i media och i folkmedvetandet har skolan gått från att vara en del av den process som leder fram till en myndig vuxenposition i samhället, en position med jobb, ställning, inkomst och självbestämmande till att hamna stadigt och till synes tryggt inbäddad mellan de två andra stora skattefinansierade institutionerna vård och omsorg. Båda dessa associeras med mjuka, inåtvända, bevarande värden som medmänsklighet, omtanke, tröst och trygghet, med inneskor och mjuka kläder, vänliga händer, jämställdhet och förståelse; i motsats till forskning, arbetsmarknad och industri som associeras med hårda, extroverta, framåtsyftande värden som karriär, tävling, konsekvenser, peppning, status, klapprande klackar, dräkt och slips, med effektiva händer och krav.

Detta är förödande för skolan, som hamnat mer eller mindre i konflikt med sig själv. Skolans uppgift har blivit att på samma gång att ta hand om, förstå, visa omsorg, värme och omtanke; och att jaga på, peppa, ställa krav och ge verktygen för en position på andra sidan motsatsparet, vid den andra polen. Resultatet vet vi, det behöver vi inte gå in på igen, utan vi hoppar direkt till slutsatsen:

Skolan behöver bli polare med sig själv. Definiera sin egen position och kliva bort från omsorgen. Motivera och förklara varför den retoriska bilden med skolan som vårdens och omsorgens kärleksbarn är felaktig, och istället kliva tillbaka till sin position i processen mot vuxenvärlden.

Det innebär inte att skolan ska bli en helt igenom kall och hård plats. Kom igen, vi är lärare! Vi vet att det går att kasta ut badvattnet utan att babyn åker med, man behöver bara komma ihåg att lyfta ur babyn först, och sen hålla i minnet att den utvecklas, lär sig hantera verkligheten och en dag går ut i världen på egna, starka ben. Och att det är gott.

Stress!

Sjuttiotalisterna håller på att klappa ihop, berättar konsulten i stresshantering, Tomas Danielsson, i en artikel i GP:

Just 70-talisterna är mest illa ute, menar Tomas Danielsson.

– De är mellan 33 och 38 år, har fina examina, har hunnit få barn, lägger stor vikt vid utseende och hälsa, är ständigt uppkopplade och nåbara. Stress och aggressivitet präglar hela dagen.

– De jäktar igenom frukosten, lämnar barnen på dagis, sitter i bilkö på väg till jobbet och dunkar knytnäven i ratten, hastar in på dagens sammanträde med uppdragna axlar, ska leverera på topp hela dagen. Sedan ska de hämta barnen, köra dem till olika aktiviteter. Och ovanpå det ska de pricka av alla sociala åtaganden.

Det däringa livspusslet, ni vet. Och så det där paradigmskiftet jag ständigt återkommer till. Vi gamlingar, vi växte upp i Saltkråkanvärlden. En på många sätt idyllisk tillvaro där gräset var grönt, himlen blå med små vita moln och man kunde dricka vattnet i bäckarna. Med framtidshopp och goda utsikter, med klara gränser och stora industrier där det alltid fanns jobb att få och kalla kriget på sin höjd var spännande spionfilmer.

Men tiden gick.

Sjuttiotalisterna växte upp i till en annan värld, och när det var dags för dem att börja etablera sig som vuxna var allt plötsligt annorlunda. Den värld de läst om i skolan, utbildats för och förberetts för att hantera och leva i försvann i det närmaste över en natt. Berlinmuren föll med ett brak som skickade svallvågor runt hela världen, kalla kriget töade hastigt bort och digital revolution och ekonomisk globalisering förändrade villkoren inom de flesta arenor.

Sjuttiotalisterna är de första som hanterar denna nya värld från början av sin yrkesverksamma karriär, och det tvingas göra det omgivna av oss från den tidigare eran, som tofflar omkring fullständigt övertygade om att allt är som det var. Att försöka hantera värderingar från en gammal värld i en tillvaro där förutsättningarna är helt annorlunda är stressframkallande, och till skillnad från tidigare generationer har de inga andra än sig själva att lita till, ingen annan har heller levt i denna värld innan.

Tomas Danielsson framhåller hur viktigt det är att man från arbetsgivarhåll också minns att det är människor, inte robotar, man har att göra med. Världen har förändrats, inte människorna i den:

– Ett exempel är kontorslandskap. Jag har sett många ställen där man ansett att det skulle effektivisera arbetet. I stället har man tagit ifrån människor koncentrationen och inbjudit till rollspel. Man går omkring och låtsas vara effektiv.

– På en sådan arbetsplats försvinner möjligheterna till de små pauser som är nödvändiga. Människan behöver två minuters total urkoppling av hjärnan varje timme, annars lär sig musklerna inte att stänga av kamp- och flykttillståndet. Det i sin tur medför värk i kroppen och sömnproblem.

Två minuters total urkoppling av hjärnan, och med tanke på stressnivån i samhället är det nog en absolut miniminivå så jag dubblar dosen:

Yrkens värde

Jag sitter här och funderar över varför yrkesgrupper sorteras in i mycket värda och mindre värda i samhällsdebatten i allmänhet och i skoldebatten i synnerhet? Varför talar man med varmt högaktande röst om högskolestudier och akademiska meriter och fnyser ‘bara’ när det gäller yrkesutbildningar? Vad har man för uppfattning om hur ett samhälle fungerar, egentligen?

Jag drömmer om ett Utopia där man bildning och kunskap är navet i hjulet, där det finns utrymme för alla att utbilda sig utan att någon central studiestödsnämnd sätter käppar i hjulet, där forskning och utveckling inom alla områden är hela nationens stolthet och det livslånga lärandet är en självklarhet. Ett samhälle där det finns möjlighet för den som av olika anledningar inte erhöll sin baskunskap i unga år att få den senare i livet, där det finns plats att göra annat än utbilda sig och veta att man är välkommen tillbaka.

För att ett sånt samhälle ska fungera är de som får hjulet att gå runt oundgängliga. Utan kockar, serveringspersonal, frisörer, städare, busschaufförer, lokförare (i mitt Utopia är kollektivtrafik det självklara förstahandsvalet) elektriker, sömmerskor, rörmokare, barnskötare, byggnadsarbetare, fritidsledare, vårdpersonal, trädgårdsmästare, vaktmästare, brevbärare, väktare, butiksbiträden osv faller samhället ihop. Så är det bara. Att referera till yrken som dessa som ‘bara’ är inte bara oförskämt, det är dumt.

Bildning är viktig, ett obildat samhälle är ett inskränkt och människofientligt samhälle, kunskapsförmedling öppnar dörrar och horisonter, forskning för oss framåt. Bra skolor är livsviktigt, men det innebär inte att vi får se ner på dem som inte vill gå igenom dessa dörrar, de som tittar på de öppna horisonterna, nickar vänligt men föredrar att fokusera på annat. I ett väl fungerande samhälle gör somliga somt, och andra annat, och alla är medvetna om att samtligas insats gör skillnad.

Här va’re fällor!

SvD ägnar en artikel åt att varna för nättabbar som kan kosta en jobbet.

De sociala medierna kan vara en tillgång i arbetslivet, men också en fälla. I en undersökning från Stockholms Handelskammare och Infotorg svarade fyra av tio arbetsgivare att de har ökat bakgrundskontrollen av arbetssökande. I det ingår allt som oftast att googla namnet.

–Många har känslan att det som de har lagt ut på sajter som Facebook inte är något hemligt, men de sakerna får ben. Det kan vara på ett positivt sätt och tvärtom, men man har inte riktigt kontroll, säger karriärcoachen Nina Jansdotter.

Hennes råd är ändå inte att bomma igen sina olika konton på de sociala sajterna, eftersom det finns mycket att vinna på att synas där. Snarare gället det att vara lite medveten.

–Tänk så här: Vem som helst ska kunna se detta, jag ska kunna stå för det här om jag får en fråga på jobbintervjun. Och jag ska inte bara känna mig bekväm med detta nu, utan också om tio år, säger hon.

Många har känslan av att siter som Facebook är lika privata som ens eget vardagsrum, att det som sägs där underförstått sägs privat och att bilder man lägger ut är lika privata som bilder man klistrar in i sitt eget fotoalbum. På samma sätt upplever man sin blogg som något mycket privat, man lägger ut familjebilder för att visa farmor och mormor, man bloggar om vänner och bekanta och släpper ibland ut sin frustration över något rätt ocensurerat. Man slappnar av.

Men nätet är inte privat, Facebook är inte vardagsrummet, och bilder man lägger ut på nätet ligger kvar. Även om man plockar bort dem från sitt eget konto så har man inga garantier för att de inte flutit vidare ut på nätet och dyker upp någon annanstans när man minst anar det.

Jag säger inte att man absolut inte ska lägga ut något och stänga ner alla sina konton, och det säger inte Jansdotter i SvDs artikel heller:

Hennes råd är ändå inte att bomma igen sina olika konton på de sociala sajterna, eftersom det finns mycket att vinna på att synas där. Snarare gället det att vara lite medveten.

–Tänk så här: Vem som helst ska kunna se detta, jag ska kunna stå för det här om jag får en fråga på jobbintervjun. Och jag ska inte bara känna mig bekväm med detta nu, utan också om tio år, säger hon.

Och svårare än så är det ju inte. Nätverka på, prata, lek, chatta och lägg ut bilder. Umgås och skratta, träffa nya vänner och återknyt bekantskapen med gamla. Håll bara i minnet att du befinner dig mitt på torget, i allas åsyn, inte hemma bakom stängda dörrar.

Läraren och Internettet

Tog del av en konferens om det Digitala Tåget idag, det Digitala Utanförskapet diskuterades, många intressanta aspekter lyftes men en i synnerhet vill jag lyfta vidare hit: Kan en lärare i svensk skola välja att stå utanför?

Jag svarar nej, tveklöst nej. Av många anledningar.

Främst därför att Internet är en del av verkligheten idag. En del av samhället. Som lärare måste man vara en del av det samhälle man ska undervisa om,  och undervisa om det ska man vilket ämne man än råkar undervisa i.

Också för att mycket av det material som finns i pappersform är inaktuellt, och via Internet har vi tillgång till universitet och högskolor, vi har tillgång till andra lärares material och vi har tillgång till nyhetsflödet i stort sett i realtid.

Möjligheten att informellt och formellt utbyta erfarenheter med ämneskollegor långt borta utan att behöva ägna timmar åt att resa är guld värd.

Eleverna interagerar och agerar på nätet. Vi såg i Bjästafallet hur en rektors naiva ‘vi har inte gått kursen’ får konsekvenser långt bortom rimlighetens gräns.

Alla lärare måste inte blogga, alla måste inte finnas på Facebook eller Twitter, men alla lärare i Sverige måste vara internetkompetenta.

Så svarar jag, hur svarar du?

Do Not Underestimate the Power of Playstation

Sven Otto Littorin tycker, berättar Aftonbladet, att det är dumt att minst etthundra tusen unga är arbetslösa. Det har han alldeles rätt i.

Sven Otto tycker vidare att ”det måste löna sig mer för de unga att gå till Arbetsförmedlingen”. Det skulle man kunnat tolka som att han förstår att anledningen till att fler än 100 000 unga är arbetslösa helt enkelt är att det inte direkt dräller av lediga jobb som ger en möjlighet till stabil tillvaro.

Men Sven Otto tänker på ett annat sätt: ”Samtidigt kan han tänka sig att det behövs ställas hårdare krav på aktivitet* för att kommunerna ska betala ut socialbidrag”. Det tycks fortfarande som om kopplingen arbetslinjen – jobb är en missuppfattning. Arbetslösa ungdomar och andra slashasar skall hållas i herrans tukt och förmaning, men Sven Otto, till skillnad från en del politiska falangkamrater, inser att även om hungriga hundar jagar bäst går effekten förlorad om hundarna tvingas svälta:

Inför nästa mandatperiod kan Littorin också tänka sig att diskutera både en höjning av taket i a-kassan och en höjning av garantibeloppet för arbetslösa, om det finns utrymme för sådana reformer i statsbudgeten. Om det läget uppstår så tycker han att en höjning av garantibeloppet är mest angeläget. Beloppet är i dag 320 kronor om dagen för de som inte kvalificerat sig för a-kasseersättning. Det kan till exempel handla om unga som precis kommit ut i arbetslivet.
– Fördelningspolitiskt är det mest träffsäkert. Man måste ha råd att äta och leva, säger Littorin

Den här dikten, skriven av James Sinclair, förklarar väldigt tydligt varför det inte finns något automatiskt motsatsförhållande mellan att vara en tvspelare och att vara en produktiv samhällsmedborgare, snarare tvärtom. Förklaringen går utmärkt att applicera på resor, studier och annat som unga utan anställning använder sin tid till:

Do not underestimate the power of Playstation

For years I’ve lived a double life.
In the day I do my job,
I ride the bus,
Roll up my sleeves with the hoi polloi.
But at night I live a life of exhilaration,
Of missed heartbeats and adrenaline,
And, if the truth be known,
A life of dubious virtue.

I won’t deny I’ve been engaged in violence,
Even indulged in it.
I have maimed and killed adversaries,
And not merely in self defence.
I have exhibited disregard for life,
Limb,
And property,
And savoured every moment.

You may not think it to look at me,
But I have commanded armies,
And conquered worlds.
And though in achieving these things
I have set morality aside,
I have no regrets.
For though I’ve led a double life
At least I can say,
I have lived.

*Aktivitet betyder i det här sammanhanget att tillbringa sin tid på åtgärd anordnad av det offentliga, vare sig denna åtgärd ger något, fyller någon funktion utöver förvaring och kontroll eller ens är vettigt organiserad.