Resvägen

Jag pratar mycket om hur det är vägen som är mödan värd, och nu ger mig Nyhetsmorgon på tv4 informationen att pendlares hälsa ofta är sämre än de har kortare resväg. Samtidigt ger en resa till Linköping den 25 april mig anledning att än en gång fundera över det här med resor i allmänhet, och restid i synnerhet.

Dels funderar jag över den undersökning Nyhetsmorgon hänvisar till – vad säger den egentligen? Det handlar om pendlare som pendlar mer än 4,8 mil per dag, berättar programmet, och jag undrar:

hur reser de? Sitter de bekvämt med utrymme att ställa ifrån sig väskor och kassar eller står de varligt balanserande, bärande på sitt bagage i överfulla, ryckiga, slitna tåg utan luftkonditionering? Kan de lita på tidtabellen eller lägger förseningar och risken för missade anslutningar på stressmoment? Passar turerna ihop vid byten eller får de långa väntetider vid blåsiga hållplatser? Är turtätheten tillräcklig för att ge utrymme för flexibilitet?

Och så funderar jag på hur vi ser på det här med restid. Somliga ser på restid som ett nödvändigt ont, något man får göra det bästa av,  andra ser det i första hand som social tid och en möjlighet att lära känna nya människor. Ytterligare andra ser det som arbetstid, och jag ingår mest i den senare gruppen. Jag tycker om att åka tåg, av många orsaker, och trivs lika bra på de äldre tågset t ex Veolia använder som i X2000. En av dessa orsaker är hur en tågresa erbjuder ett legitimt tillfälle att isolera sig och försjunka fullständigt i saker – arbete, läsning, film, tv-serie, musik eller vad man nu föredrar – utan att betraktas som osocial. En annan är den miljöaspekt jag ständigt tjatar om. Tänk ändå om det i vårpropositionen presenterats en jättesatsning på järnvägen, med nya spår, dubbelspår och nya linjer parallellt med den satsning på kulturen vi inte heller fick….

I vägen

Detta är inte mina katter, men jag vet precis hur detta känns. Mitt skrivbord är alldeles för litet för att två katter och min dator ska få plats på den. Det är anledningen till att jag ibland sitter vid mitt skrivbord med datorn i knät. Mina saker är i vägen för dem.

Café 21

I Sydvenskan skriver Thomas Frostberg om det här med kontorsarbetsmiljö:

Framtidens arbetsplatser lär påverkas av att allt fler vant sig vid att arbeta över en latte på stan. Det ställer nya krav på hur moderna kontor ska vara utformade.

Först flyttade kontoren ut på stan till kaféer och andra mötesplatser. Det talades om att ha kontoret på fickan och ”lattearbetande” blev en het trend […] Trots att det kan vara bullrigt och stökigt upplever många kafémiljön som en betydligt mer effektiv arbetsplats än det vanliga kontoret där man ständigt blir avbruten av olika frågor och småärenden. För att inte tala om hur kreativiteten ökar på en plats där man kan tänka fritt utan kontorsrummets begränsande inverkan.

Charmen är så stark att lattearbetsplatserna nu är på väg att flytta in på kontoren och det kommer att påverka utformningen av framtidens kontorsmiljöer […]

Det handlar inte bara om att skapa öppna kontorslandskap där folk kommer närmare varandra, det handlar också om förhållningssättet till arbetet – att det faktiskt kan vara ett rent nöje att jobba.

Vi behöver förhålla oss till detta i skolan också. Den traditionella skolsalsmöbleringen är fortfarande frekvent förekommande, långa rader bänkar där fokus ligger på tavlan, oavsett om den är svart, vit eller digital, och läraren. Det är, är jag övertygad om, det optimala i vissa klassrum, för vissa lärare, och för vissa elever, men inte för alla, och inte alltid. Detsamma gäller den lika ofta förekommande U-möbleringen. Optimal i vissa sammanhang, men inte alltid, och inte överallt.

Mångfald och variation behövs, i klassrumsmiljö såväl som kontorsarbetsmiljö.

Klassrummet där jag befinner mig om dagarna kallas helt prosaiskt ”sal 21”, eftersom det är det första (och enda) klassrummet på andra våningen i språkhuset på Hvilan. Ni har sett bilden tidigare, men nu vill jag rikta er uppmärksamhet på en extra liten finess (som markerats med röda cirklar som kanske inte syns förrän ni klickar upp bilden i större format):

Det som i dag är språkhuset har tidigare varit naturvetarbyggnad, vilket gör att där finns diverse finesser man inte kan ta för givet i alla språkklassrum. Vi har  t ex inte färre än tio dubbla eluttag i klassrummet, varav åtta är så placerade att de är bekvämt inom räckhåll för t ex datorer som används av dem som jobbar kring borden. Vi har därtill ett trådlöst nätverk, öppet för alla som studerar på skolan.

Det är bl a här vi håller till när vi har läxstöd. Vid olika bord arbetar man med olika saker, på datorskärm, i traditionella böcker  eller båda delarna för den som så önskar, och samtalen kan (med lite övning) hållas på tillräckligt låg volym för att dels ge utrymme för samarbete, dels ge den som sitter vid ett annat bord möjlighet att jobba utan att bli störd. Som lärare kan man sätta sig intill den eller de som vill ha hjälp och delta i samtalet utan att tappa kontakten med övriga bord.

Frostberg fortsätter:

 På de öppna lattearbetsplatser som nu växer fram är andra företag och företagare i första hand potentiella samarbetspartner, inte konkurrenter. Det bygger på insikten om att väldigt få idéer är unika, men att det däremot går att vidareutveckla dem tillsammans med rätt människor om man blandar erfarenheter och kompetenser. Ibland kan det räcka med ett samtal över en kopp kaffe.

Och det är ungefär min tanke bakom klassrumsmöbleringen också. Folkbildning handlar ju inte om att konkurrera med varandra om ett begränsat antal behörigheter! Om man samarbetar i stället för att tävla med varandra upptäcker man raskt att det en inte kan, det kan en annan bidra med och det ingen kunde från början kan man plötsligt om man tänker tillsammans.

Kan vi nu bara komma fram till ett system där de kaffemuggar (med lock, tack) och flaskor (med skruvkork, tack) som tas in i rummet också tas med ut igen… men funderar vi tillsammans löser det sig nog det också, eller vad tror ni?

En folkhögskollärares arbetsredskap

I somras skrev jag en serie inlägg om en folkhögskollärares sommarlov, där jag pratade en del om vad just denne folkhögskollärare ägnade sig åt när elever och deltagare har sommarlov. Inspirerad av att den serien ibland dyker upp bland mina sökord (i dag, t ex) så tänkte jag denna soliga oktobersöndag prata lite om ett av de absolut viktigaste av mina arbetsredskap:

.

.

Den är benvit, stabil och mycket bekväm att hantera, och den rymmer en halv liter av det svarta guldet. Av bränslet som får kugghjulen i det maskineri som är min hjärna att gnissla igång, smörjmedlet som får dem att röra sig hyggligt smidigt och lockar de små gnomerna som jobbar där att återvända till sina uppgifter.

Jo, jag vet att det går ett rykte om att jag har tomtar på loftet, men så är det alltså inte. Det är skillnad på tomtar och gnomer.

Jag dricker mitt kaffe med mjölk. Dels för att jag upplever att mjölken lockar fram aromer i kaffet som kan vara svåra att uppfatta annars, dels för att någon en gång sa till mig att med mjölk i kaffet reduceras de eventuella skadeverkningarna från garvsyran (om de nu finns, de där skadeverkningarna, ibland talas de om dem, ibland inte) till i det närmaste försumbara. Det lät mycket rimligt i mina öron, och jag anammade rådet.

Att jag sällan dricker kaffe i mitt arbetsrum på jobbet betyder inte att jag inte jobbar där. Däremot indikerar det att det kognitivt krävande för- och efterarbetet sällan äger rum där. Jag är inte särskilt pratbar när jag ägnar mig åt detta, och det passar illa på en plats där det rätt som det är dyker upp trevliga människor som faktiskt vill prata med en.

Undvik stressiga semesterfällor!

Jag vet inte hur ni ser på saken, men för mig antyder rubriker som den i Expressen att vi nog behöver tänka lite kring hur vi tänker kring det här med semester, trots allt. Jag har tagit upp ämnet ett par gånger, och nu kommer ny forskning och visar att det här med känslan av långvarig återhämtningseffekten efter semestern är mest placebo-effekt.

Professor Bengt Arnetz pratar i P1-morgon bland annat om hur lite det faktiskt forskats kring semestern, men också om hur de forskningsresultat som faktiskt finns kan påverka t ex förhandlingarna mellan arbetsmarknadsparterna:

Kanske vikten av att fördela om semestern, i stället för att kanske ha fyra veckor så fundera på ska vi föreslå tre veckor och sen lägga ytterligare kortare semestrar under andra delar av året.

På annan plats i Expressen går Niklas Ekdal så långt att han helt enkelt föreslår att vi ska lägga ner det här med semester:

Det är mycket som är sjukt med semester­filosofin. Vi behöver tre veckors ledighet för att varva ner, enligt stressexperterna. Fel, fel, fel, säger modern forskning – som tvärtom visar att semester­effekten bara sitter i någon vecka av höstterminen.
Bakom resonemanget om nedvarvningen ligger föreställningen att livet till vardags måste vara ett nervdallrande helvete. Det som stressar den moderna människan mest är dock inte det väl­organiserade jobbet, utan tusen olika krav från familjelivet och en aktiv fritid – krav som bara trappas upp när vi får ledigt

Notera att varken Ekdal, Arnetz eller jag talar emot att vi ska ha ledigt!

Tvärtom. Det är klart både vi som arbetar och de som går i skolan skall ha ledigt och möjlighet och utrymme både att återhämta sig och göra något annat än man gör till vardags, att resa (med tåg, helst, kom ihåg att vi bara har en planet och den ska räcka till fler än oss) eller ta ett semestervikariat eller umgås med familjen eller läsa en hög med böcker, vilket man nu föredrar eller har möjlighet till. Det jag, och de, ifrågasätter är om det verkligen är optimalt att jobba och jobba och jobba, i elva månader, tills vi är så uppe i varv att det tar mer än en vecka att landa och hämta andan, ta en lång paus och sen gör om samma sak igen.

Forskningen antyder att högpresterande människor lägger upp sitt arbetsår på ett annat sätt. Ekdal igen:

Allt färre människor har traditionella, livslånga anställningar. I stället sprider sig gigonomin, ett begrepp myntat av Newsweek och The Daily Beasts chefredaktör Tina Brown, där tillfälliga projekt och begränsade ”gig” ersätter de inrutade terminerna. Den höga produktiviteten och de flexibla arbetsvillkoren ger fler och fler möjlighet att planera det egna arbetet.
Här föds en otrygghet som måste hanteras – men också en ny frihet att ta vara på […] Lägg ner sommarlovet och sprid ledigheten över året. Lägg ner idén om den sammanhängande industrisemestern, och bejaka detta gränslösa nya arbetsliv, med möjligheter att varva den fria och produktiva tiden.

Journalisten som samtalade med Arnatz i P1-morgon ställde frågan om hur populär man blir om man förespråkar en omläggning av den traditionella, mytomspunna semestern. Inte alls, kan jag berätta. Men det hindrar inte att vi behöver lyssna på forskningen och fundera på saken. Det kan vara så att vi skulle må bättre av det.

Jag har läst Läckberg

Det ingår i jobbet, frivilligt skulle jag inte lagt ifrån mig boken, jag hade slängt den med kraft och eftertryck. Men läst har jag, flera stycken därtill. I Aftonbladet berättas hur en annan författare, Bengt Ohlsson, i en krönika om en födelsedagsfest beskriver hur han, däremot

aldrig läst henne. Men jag har hört desto mer om henne. Även människor som annars ogärna kryper fram med en egen åsikt, i synnerhet när det handlar om litteratur, vågar sig fram när det handlar om Camilla Läckberg. Då är det riskfritt att säga att man visserligen gillar deckare och så, men vid Camilla Läckberg gick fan gränsen, eftersom det var så bottenlöst illa skrivet. Och Camilla snyftar väl hela vägen till revisorn.

Detta får Läckberg att gå i taket. Aftonbladet berättar att hon skriver:

Läser Bengt Ohlssons rara lilla krönika om mig och helt ärligt, jag fattar inte vad jag gjort honom för ont för att förtjäna en sån vedervärdig spya som han kräker ur sig över en hårt arbetande kollega” skriver hon.

Särskilt inlägget om att hon snyftar hela vägen till revisorn gör henne upprörd.

”Ska jag be om ursäkt och skämmas för att jag tjänar bra? Hell no! Alla omkring mig vet att jag jobbat arslet av mig i snart tio år som författare” skriver Camilla Läckberg.

Därefter kommer det inte ovanliga uttalandet om att manliga författare går särskilt hårt åt kvinnliga, elegant balanserat av Aftonbladet med en hänvisning till den lilla incidenten mellan Ranelid och Peter Englund.

Jag kommenterar inte på detta för att avråda er från att läsa Läckberg, gör det för all del om det ger er glädje, men läs annat också så att ni vidgar även era litterära horisonter. Gillar ni deckare kan jag t ex rekommendera Rankin. Nej, det jag reagerar på är Läckbergs tidstypiska ‘försvar’ om hur hårt hon minsann jobbar och hur hon enbart därför förtjänar beröm för sin insats i det litterära fältet.

Vilket hon givetvis inte gör. Beröm för sin insats i det litterära fältet får den som skriver bra, inte den som producerar en massa strunt. Den som producerar en massa strunt kan få en massa pengar om folk är villig att betala för struntet, vilket Läckberg också framför som någon slags argument, men pengar är ingen kvalitetsstämpel.

Det finns många paralleller till andra debatter om andra yrkesgruppers arbetsinsats här – Läckbergs smågnälliga kommentar om hur hårt hon faktiskt sliter och bara därför förtjänar respekt, trots att tio års hårt slit med att producera strunt inte ger kvalitet, utan bara väldigt mycket strunt, är mycket vanlig, liksom hennes selektiva förmåga när det gäller att uppfatta vad kontrahenten faktiskt säger. Ty Ohlsson fortsätter sin text med att förklara varför även en så medioker skribent som Läckberg är betydelsefull och viktig:

Plötsligt börjar jag tänka på den numera döde deckarförfattaren Ed McBain. Det är den enda författare jag har mer än en hyllmeter av. Den enda författare som fått mig att brista ut i ett spontant glädjerop, mitt i bokhandeln, bland alla främlingar, när jag sett att det kommit en ny McBain. Och jag är inte den som strör spontana glädjeutrop omkring mig.

McBain recenserades sällan i de större tidningarna. Och när så skedde kändes det mest konstigt. Ungefär som om någon professionell heminredare hade stolpat in i ens hem och tagit upp block och penna och börjat anmärka på saker. Ganska snygg soffa du har där. Men den kanske kommer bättre till sin rätt om du vinklar den mot fönstret?…
En heminredare som skärskådar allting – arvegods, Ikeamög, tokroliga loppisfynd från den där regniga eftermiddagen i Västerås som aldrig ville ta slut – med samma kyliga blick.
Det blir ju bara hur fel som helst. Jag fattar väl själv att mitt hem inte tål en sån granskning. Det är inte meningen heller. Mitt hem ska inte ställas ut och bedömas bland andra hem. Det ska levas i.

Det var inte så att kritikerna hade fel i sina omdömen. Mycket i McBains böcker var upprepningar, och visst blev den gamle gubbtjyven mot slutet alltmer förtjust i ymniga beskrivningar av kvinnornas fylliga läppar och spetsprydda underkläder. Men än sen. Det hörde liksom till. McBain hade blivit som en tossig gammal släkting som hade sina skarpa stunder, när ingen smällde honom på fingrarna, och så en massa andra mindre skarpa stunder. Det gjorde ingenting. Det var rent av lite hemtrevligt.
När man blir hemmastadd i ett författarskap försvarar man det, inte trots alla dess fel och brister, utan tack vare dem. Hemkänslan har ett värde i sig. Och ju fler som angriper och avfärdar författarskapet, desto hårdare håller man i det.

Det gäller inte bara författarskap, det gäller inom alla områden. Att känna sig avslappnat hemma är viktigt. Att veta på vilken hylla i kylen mjölken står, var det finns fler rullar toapapper och var extranyckeln ligger om man råkat tappa sin knippa eller helt enkelt glömt den någonstans är oerhört betydelsefullt. Inom kulturen, inom arbetslivet, i vänkretsen, i politiken, i landskapet – överallt.

När vi byter jobb eller regering, när det kommer nya lagar som påverkar vår situation på arbetsmarknaden eller vi hamnar i en ny kultur förlorar vi detta, vi hamnar i en ny kontext där vi inte ens vet om det finns mjölk, måste fråga smått generad efter toapapper och krampaktigt hålla reda på vår egen nyckel, ty finns det en extra har ingen berättat för oss var den ligger. Det är stressande, i synnerhet när vi ser dem omkring oss som ger intryck av att raskt lyckas göra sig hemmastadda i det nya. Då fyller simpla, hemvanda aspekter som t ex Läckbergs kravlösa tunna berättelser en viktig funktion – de ger oss för ett ögonblick hemkänslan tillbaka. Vi vet vem vi är och var vi kommer ifrån, och har en trygghetszon vi kan återvända till när vi gör oss hemmastadda i det nya, skrämmande.

Det är synd att Läckberg inte tycks ha läst Ohlssons krönika till slutet, den var inte så komplicerad och hon hade sluppit ta så illa upp av det som faktiskt var ett slags beröm.

En vacker tanke

Metabolisterna tänker och presenterar en vacker tanke såhär i prejultid. Kila över dit, läs mer och provtänk tanken tillsammans med dem.

Nej

Apropå inlägget jag skrev om sjuttiotalisternas stressnivå, apropå inlägg jag skrivit tidigare om lärares arbetssituation, apropå inlägg jag sannolikt kommer att skriva om stress, arbetsmiljö och annat i samma riktning.

Det är ok att säga nej till saker man inte har tid att göra.

Det är ok att säga ifrån när ytterligare en arbetsuppgift, ytterligare ett prov samma vecka, ytterligare moment i momentet blir för mycket.

Det är ok att säga nej när det blir för mycket.

Du är bra ändå.

Lärarna och arbetsbördan

Det är mycket prat om status just nu – beslut om lärarlegitimation väntar bakom hörnet, nya styrdokument och ny lärarutbildning ligger också där precis bortom nyåret och glimmar inbjudande. Eller hotfullt, beroende på från vilken vinkel man tittar. Somliga ser fram mot att få kasta loss med det nya, andra är mer tveksamma, och frågan om finansieringen, det allt avgörande, är fortfarande inte tillfredsställande besvarad.

Det är mycket nytt nu, och det kommer att innebära att lärares arbetsvardag i viss mån förändras. Jag förespråkar, med emfas, att lärare själva bör ta ansvar i den processen, och för detta blir jag då och då skälld för att förespråka ökade krav på lärare som redan går på knäna. På ett sätt stämmer det, på ett annat är det helt och fullt ut fel.

Många lärare i svensk skola befinner sig på gränsen till utbrändhet, de sliter från morgon till kväll, jobbar alla veckans dagar och hinner ändå inte med allt. De kopierar och dokumenterar, de sitter på möten och rättar prov, de tröstar utmattade kollegor och svarar på telefonsamtal från upprörda föräldrar på kvällstid. De tvättar gardiner och putsar fönster, de springer i källare och reparerar halvtrasiga möbler för att eleverna ska ha en hygglig arbetsmiljö. Dessutom hinner de med att möta eleverna i klassrummet, lära dem både det ena och det andra, uppmuntra, pusha, stötta och berömma dem. Att de blir lite stressade när det kommer nya styrdokument och tydliga direktiv om vad som oundgängligen skall göras när, och ser detta som ytterligare en sten på bördan, det är inte alls förvånande.

Inte det minsta.

Men det går att göra något åt saken. Lärare måste börja ta ansvar för sin egen situation. Att tvätta gardiner ingår inte i jobbet. Att svara i telefon på kvällstid ingår inte heller i jobbet. Vi har ingen jourtjänstgöring i våra tjänster. Vi måste, själva, på egen hand och av egen kraft, börja prioritera bland de arbetsuppgifter vi utför. Det som inte ingår i jobbet måste vi våga lämna därhän. Kanske förblir det ogjort om vi inte gör det. Världen går inte under av otvättade fönster. Kanske blir det gnäll och klagomål, kanske blir vi rent av tillsagda att göra uppgifterna ändå. Då måste vi våga stå på oss, förklara med lugn och stadig stämma att nej, detta ingår inte i mitt arbete.

Jag vet. Det är både skrämmande och otäckt, och det välter ens självbild lite över ända att gå från att vara den duktiga, självuppoffrande till att vara den som säger nej. Det går lättare om man är flera tillsammans som säger ifrån, men det går faktiskt att göra det ensam också. Var bara beredd på att du kan komma att bli väldigt ensam ett tag, förändringar och nymodigheter tas inte alltid självklart emot som något positivt.

Vad har nu det här med status att göra, funderar ni kanske över (eller funderar ni kanske vänligt diskret över om jag månne glömt att det var det jag inledde med)?

Jo, helt enkelt detta: en av de viktigaste aspekterna i begreppet status är möjligheten att påverka sin egen situation. Om lärarkåren forsätter att avsäga sig denna möjlighet genom att sitta och vänta på att någon ska komma och ändra på saker och ting, genom att springa benen av sig för att uppfylla någon annans nycker, ständigt finnas till hands och bränna sitt ljus i båda ändar för att lysa upp andras tillvaro, då avsäger sig lärarkåren en möjlighet till den ökade status som så hett trånas efter.

Jag vill inte reduceras till gardintvättare eller kaffekokare, och det tror jag inte någon annan lärare vill heller. Egentligen. Budgeten är begränsad, och det ekonomiska utrymmet smått tilltaget, men ta de möjligheter som faktiskt finns och dra upp gränserna för vad som ingår i jobbet och vad som inte ingår.

Det är vad jag menar när jag säger att lärare måste börja ta mer ansvar för sitt jobb.

Kollegial respekt

Hörde idag om en person som bokat en halvdagskonferens, arrangerat med övriga deltagare, fixat lokal en bra bit från ordinarie arbetsplats och så, i sista ögonblicket och strax därefter kommit på att hoppsan, h*n kunde ju inte då nä, det var något annat som kom emellan. Och kollegan fick rycka in, hela företagets trovärdighet stod på spel och den förste kollegans nonchalans riskerade att gå ut över dem alla.

Detta innebar givetvis att de uppgifter som stått på programmet för den inryckande kollegans del fick skjutas på framtiden, förutom att h*n hamnade i den obehaliga situtionen det innebär att inte ha haft möjlighet att förbereda sig ordentligt eller sätta sig in i de frågor som skall diskuteras under konferensen i fråga. Det innebär också att den inryckande kollegan måste göra dessa arbetsuppgifter vid ett senare tillfälle, och kanske kommer att göra ett sämre arbete på grund av tidspress och ökad stress.

Allt medan den kollega som plötsligt kom på att h*n hade annat att göra kan glida in på företaget följande dag, väl i fas med sitt arbete och, sannolikt, rätt ointresserad av hur mycket besvär h*n ställde till för den andre.

Jag vet inte hur ni ser på situationen, men för mig handlar det om bristande respekt. Bristande respekt för den kollega som tvingas sätta allt på vänt medan h*n själv gör vad h*n nu skulle göra istället för att konferensa, men också brist på respekt för företaget, som får sämre kvalitet på utfört arbete, en stressad anställd och, om den inryckande har möjlighet därtill, måste betala ut övertid för den inryckande kollegans extra arbetstid. Därtill visar det på, tycker jag, brist på respekt för dem personen bokade tid med, de som satte av (i det här fallet) en halv dag för att genomföra konferensen vars existens plötsligt hängde på en skör tråd.

Hur bär man sig åt i en sån här situation? Hur gör man om man är den kollega som råkar ut, och hur gör man om man är arbetsgivare? Jag vet inte, men jag misstänker att detta är något som förekommer i alla branscher, och frågan är värd att fundera över.