Internet i hjärna

Hanna Fahl i DN sätter ord på många av mina känslor inför den alltmer kroppsnära teknikutvecklingen:

oavsett hur just Googleglasögonen kommer att lyckas, så är det uppenbart att vi är på väg mot en mer kroppsnära teknologi. Telefonen används redan nu av många som en extra hjärnlob, den är ständigt närvarande och instinktivt intensivt saknad när den är borta, och nästa naturliga steg är integrerad och ”bärbar” teknik. Och glasögonen har väckt frågor både kring integritet och sociala koder. Ett av försäljningsargumenten för glasögonen är att de innehåller en röststyrd kamera, ständigt redo att mer eller mindre osynligt filma det bäraren ser.

En värld befolkad av miljontals osynliga kameror (kanske dessutom kopplade till programvara ägd av företag som Google vars hela affärsidé är att samla data om oss och använda för riktade annonser) känns för många som en obehaglig utveckling. Det ständiga telefon­pillandet som irriterar många kan också nå en helt ny nivå när man aldrig kan vara säker på att den man pratar med inte parallellt omärkligt twittrar om en eller gör en snabb personuppgiftsökning.

Samtidigt är tanken på fördelarna som ett mer kroppsintegrerat och lättstyrt internetgränssnitt kan innebära rent svindlande. De senaste årens stora buzzword ”augmented reality”, förstärkt verklighet, fungerar egentligen inte fullt ut förrän vi verkligen konstant har en skärm eller projektionsyta framför ögonen – men då kan allt vi ser förses med informationslager. Kartor, fakta, instruktioner. Olika typer av hjälpmedel och stöd för funktionsnedsatta. Vi kan få hjälp att se farliga situationer i trafiken. Spel-, konst- och underhållningskulturen kan få nya dimensioner.

Ni hör mig ofta tala om min Blackberry som min tredje hjärnhalva, som mitt arbetsminne med sina ständiga påminnelser från kalendern, bilder, noteringar, klipp och internet vid mina fingertoppar. För mig har detta tekonolgiska utvecklingssteg inneburit en veritabel revolution – så länge batteriet har kraft är det besvärande handikapp ett ofungerande arbetsminne medför i jämförelse knappt märkbart, och jag känner mig som en varelse i princip likvärdig människorna omkring mig. Efter att ha levt större delen av mitt liv ständigt medveten om att jag glömt många viktiga saker som kommer göra många människor besvikna, ledsna och arga, utan att ha en aning om vad ständigt veta att så är fallet, är det en lättnad jag knappt kan beskriva i ord.

En och annan av er har också hör mig säga att jag utan en sekunds tvekan ställer upp som försöksperson den dagen de faktiskt börjar implantera smartphoneteknologi i huvudet på människor. Somliga har tagit det som ett skämt, andra som ännu ett utslag av det som gör mig till en avvikare (jodå, så otvunget uttrycker sig vuxna människor om varandra ibland när de uppfattar sig i tryggt överläge, utan att för ett ögonblick reflektera över att de små krukorna också har ögon och internetuppkoppling), eller rent av något ännu värre. Somliga småskrattar osäkert, och eftersom jag har väldigt svårt att läsa kroppspråk och mimik är jag osäker på om det är ett uttryck för att de inte kan avgöra om jag skämtar eller menar allvar, eller om det handlar om att jag skrämmer dem. Jag hoppas på det första, medan möjligheten att det är det andra alternativet gör mig lite sorgsen.

Och så finns en aspekt till som gör mig sorgsen i sammanhanget – medan jag och andra ser Google Glass som en primitiv version av det som kommer inom kort hör jag, snart tjugo år efter att Internet blev allmänt tillgängligt, tala om digitala verktyg som ”något nytt”, i kontrast till det ”vanliga”, det ålderdomliga man själv växte upp med som nu börjar bli allt ovanligare. Jag hör människor i pedagogiska befattningar i svenska skolor tala om mellansteget läsplatta, ett smått förtjusande mellansteg, men icke desto mindre ett mellansteg som redan börjar vara passerat, som ”framtidens teknologi” medan de framsteg som görs nu avfärdas som ”leksaker”. Det är lite olyckligt, är det inte?

En halv hjärna

Jag gick ifrån min telefon i morse, så hela dagen har jag levt med halv hjärnkapacitet.

Tack vare hjälpsamma och uppriktiga elever, som inte bara var ärliga och talade om vad de hade i läxa och påminde mig om vem som sagt vad utan också fotograferade det som skrivits på tavlan och skickade mig fotografierna <3, och tack vare rätt mycket tur när jag utan att vara medveten om det råkade drälla iväg åt rätt håll vid rätt tillfälle vid inte färre än tre tillfällen och så täta bussavgångar därtill har det fungerat. Inte optimalt, men det har fungerat. Jag är mycket medveten om att jag glömt saker ni bett mig göra, eftersom jag inte haft möjlighet att notera det i mitt elektroniska arbetsminne. Förlåt. Be om det igen.

Ytterligare konsekvenser är att jag nu är tvungen att gå tillbaka till affären. Jag glömde hälften av det jag skulle handla, eftersom listan ligger i telefonen.

Att ha ett ickefungerande arbetsminne är ett handikapp som inte syns, men som märks, och som drabbar omgivningen i långt högre grad än man föreställer sig. Med mitt elektroniska arbetsminnes ständiga påminnelsepling inom hörhåll kan jag med lite välvillighet uppfattas som tankspridd och disträ. Utan det framstår jag snarare som nonchalant och arrogant som struntar i överenskommelser och löften, som en som bara låtsas lyssna och struntar i att göra sig mödan att ta hänsyn till andra människors tid och behov.

Förlåt!

Två hjärnhalvor – kaos!

Detta är ett mer privat inlägg än jag brukar skriva, så vill ni att vi håller relationen på ett annat plan, sluta läsa nu. Intimare än så här blir det inte, ni bjuds ända in i det kaosmörker som är min hjärna!

Min tredje hjärnhalva, den som innehåller mitt arbetsminne, min absolut oundgängliga Blackberry, dog i går. Plötsligt, oväntat, slutade den fungera.

Snälla söta rara. För min skull, och för er skull: Skriv inte klämkäckt och tala om för mig att det är bra för mig att vara utan telefonen, att inte ständigt vara uppkopplad, att det ger mig chansen att bla bla bla.

Ty resultatet är kaos! Plötsligt påminns jag om hur stort mitt handikapp faktiskt är, och hur stressad jag blir när jag inte längre kan slappna av i trygg vetskap om att vibrationen i bröstfickan kommer tala om för mig det ni andra har i huvudet. Kanske är det så att bara den som själv lever utan fungerande arbetsminne som kan förstå hur akut situationen är – jag vet inte längre vem jag ska träffa när eller var, om jag lovat något, om någon fyller år, jag glömmer vad jag ska handla, vart jag är på väg när jag sitter på bussen och vet inte var jag ska kliva av, eller varför.

Efterträdaren är på väg, men till dess ber jag om ursäkt för att jag glömde att vi skulle träffas, att du fyllde år, att jag lovat ringa dig, att skicka dig vad det nu var jag skulle skicka dig, vad vi pratade om nyss. Just nu har jag bara två hjärnhalvor, det är minst en för lite.

Jag är ledsen, jag kommer inte ihåg…

Deeped skriver om konsekvenser av obalans i signalämnen i hjärnan, noradrenalin och serotonin bland andra. På senare tid har ämnet då och då kommit upp i olika sammanhang och Deepeds inlägg understryker ytterligare det oerhört viktiga faktum att problemen är på riktigt.

Det handlar inte om inbillning, och käcka tillrop om att hålla ihop sig, rycka upp sig, samla sig, fokusera och allt vad det nu kan vara gör ofta större skada än nytta. Dels är de rätt stressande i sig, tillropen, dels förstärker de känslan av att man nog faktiskt skulle kunna, borde kunna, eftersom alla andra ju kan, rycka upp sig om man bara vore lite…

Deeped skriver:

En lång tid med för lite eller en principiell avsaknad av dessa innebär att vissa saker slutar att fungera eller fungerar sämre. Själv kan jag inte säga att mitt lokalsinne är det som tagit stryk, som en del varit med om. Mitt lokalsinne är genetiskt uselt. Och generellt beror eventuella personlighetsförändringar snarare på vad man är med om, hur man utvecklas som person av olika erfarenheter snarare än av serotonin.

För mig är det minnet som fått ta stryk. Specifika delar av minnet. Namn och ord. Sedan jag gick in i (eller snarare körde dragster) väggen och under den tid som det tog att bygga upp depåerna igen så försämrades detta markant. Namn är helt meningslöst. Jag kommer oerhört sällan ihåg namn. Jag kan glömma bort namn på mina vänner, eller glömma efternamn.

Deeped beskriver konsekvenser av att ha gått in i väggen, men han kunde lika gärna beskrivit min hjärnas funktion. En stor skillnad är att han, till skillnad från mig och många andra med ADHD, upplevt ett före och ett efter, och kan sätta ord på skillnaden. Jag har alltid levt i detta, och har ingen egentlig uppfattning om hur ni normala människor upplever världen. Därför fascinerar det mig att se honom sätta ord på hur:

Det är ingen vanlig glömska utan konstant närvaro av en frånvaro av saker som för andra är enkelt att hämta

Wow!

Jag förstår plötslig att ni frustreras av min ständiga nollkoll om det är så att för er så är saker som namn, platser, varför ni gått till affären, vem ni ringt upp, vilken veckodag det är, vad man faktiskt kom överens om och vad man bara verkade komma överens om men inte skrev ner på senaste mötet, eller på mötet för ett halvår sedan, vad ni åt till frukost, om ni åt frukost, om ni faktiskt hade en jacka på er när ni gick hemifrån eller inte etc så självklart enkelt att hämta.

Jag har anat att det kan vara så, er frustration och era små kommentarer har antytt det. Men, kära omvärld, så är det inte för mig. Det är inget spel, jag poserar inte, jag gör mig inte till och jag söker inte sjukdomsvinst.

Jag glömmer. Nej, inte ens det. Det man glömmer har man kommit ihåg. Jag kommer inte ihåg.

Och jag är inte unik i detta.

Ni, normalminnesmänniskor som enkelt hämtar fram den information som för mig och många andra med mig är djupt begraven, kan, om ni vill, göra mitt liv oändligt mycket svårare. Ni kan ändra förutsättningar under resans gång, bryta överenskommelser och mycket enkelt få mig att tro att det i själva verket är mitt dåliga minne som svikit mig, ännu en gång. Ni kan ge mig information muntligt i förbifarten, gärna när jag är på väg någonstans med fokus på det jag är på väg till. Det kan leda till att jag både glömmer den information ni gav mig, och tappar fokus på vad jag nu var på väg till. Ni kan ta illa upp för att jag glömmer högtidsdagar, namn, vilken tid vi skulle träffats, vad jag lovat ta med mig etc. Ni kan, rent ut och i antydningar, tala om att jag bör skärpa mig, samla ihop mig, hämta det som är så självklart enkelt att hämta i hjärnan.

Eller så kan vi försöka en annan variant, där vi ger varandra lite utrymme att vara olika, där vi har förståelse för att allt inte är lika enkelt för alla. Där vi tar hänsyn till varandras problem, och inser att även den mest tankspridde faktiskt har en del styrkor också.

Jag röstar för det senare, men jag är partiskt. Vad tycker ni?