Uppdatering

Folkbildningsnätet är uppe igen, jag har biljetterna, har koll på hotellbokning, program etc. Jag vet fortfarande inte hur man tar sig från centralen till platsen där symposiet kommer hållas, men jag kommer min vana trogen helt enkelt att förlita mig på främlingars godhet och fråga mig fram. Det har funkat hittills.

.

Det här med ADHD

Det debatteras än en gång friskt kring huruvida ADHD faktiskt finns, och om det i så fall överdiagnosticeras, om inte de här barnen egentligen skulle kunna klara skolan om bara lärarna bemöter dem rätt, om det månne inte egentligen handlar om att de aktuella barnens hemsituation är sådan att de blir som de blir, om det kanske snarare beror på socker eller färgämnen eller ungefär vad som helst annat än en faktiskt medicinsk diagnos.

ADHD har kommit att bli en slaskdiagnos, en sophink dit man sopar ner dem som inte riktigt passar in. Det är otroligt dumt, på många vis. Inte minst för att det är lika dumt att behandla den som inte har ADHD som den hade ADHD som det är att behandla den som inte har diabetes med insulin eller den som hör illa med glasögon.

Samtidigt är det en stigmatiserande diagnos. Många föräldrar, och många pedagoger, är beredda att gå väldigt långt för att, som man uttrycker sig, förhindra att barnen ‘stämplas i pannan’. Människors sätt att se på en förändras i det ögonblick man talar om att man har ADHD, man sjunker ett par steg i deras aktning och respekten i bemötandet följer med ner. Det är inte ovanligt med kommentarer av antingen den överslätande modellen ”men så upplever ju alla det ibland” eller ”jag är också disträ, jag vet precis hur det kan vara” eller rena ohövligheter som ”jaha, är det det som är fel på dig”.

Det gör mig sorgsen. Ty samtidigt som man kämpar på alla sätt för att hitta andra förklaringar än det där skamliga, så skriker man ut att den som faktiskt diagnosticeras är en Sämre Människa. En Skamlig Varelse. Diagnosen blir, i stället för ett instrument som ger nycklar till hur svårigheterna kan hanteras och styrkorna tas till vara, ytteligare något man måste dölja.

GothBarbie beskriver väl problem som hänger ihop med diagnosen. Det är värt att läsa, och värt att reflektera över hur stigmatiseringen inte får problemen att försvinna, bara gör dem svårare att hantera.

ADHD är en rätt ny diagnos, men det betyder inte att fenomenet är nytt, och inte heller att det var ett mindre problem förr i tiden. Däremot syntes det sannolikt mindre i ett samhälle där färre faktiskt syntes, där den som inte klarade skolan försvann ut i kulissen och lämnades att klara sig själv eller gå under utan att det gjordes något väsen av saken. Att vi faktiskt ser även de besvärliga, krångliga, konstiga, udda, trasiga gör det svårare att låtsas att världen vi lever i är den bästa av världar, och det är inte alls konstigt om den som inte riktigt orkar hantera komplexiteten försöker låtsas att man inte ser, att det kantiga inte finns. Det är inte konstigt, men det är respektlöst och rätt omoget, är det inte?

.

Det är fredag i morgon

och fredag innebär, som vi alla vet, att det är IDOL igen. Denna vecka tycks temat vara soul, och om jag förstått saken rätt kommer dessutom Peter Jöback att vara med på ett hörn. Gissningsvis kommer hans bidrag att vara snarlikt det Magnus Uggla lämnade häromveckan – tips och goda råd till idolerna och ett pausframträdande.

Den här veckan har jag faktiskt, till min glädje, en form av relation till de låtar som ska framföras. Yey! Molly Pettersson Hammar kommer sjunga Aretha Franklins Natural Woman. Hon har en fantastisk röst och tillräckligt mycket scennärvaro för att kunna ta sig an ett Aretha Franklin-nummer, och jag är övertygad om att hon kan göra en underbar version.

.

Amanda Fondell har valt (det tycks som de faktiskt får välja själva, så länge de håller sig till temat (eller kanske den av juryn utvalda låtlistan?)) har valt en låt av Ray Charles, I’ve got a woman. Också ett klokt val, tror jag, de har båda massor av livsglädje och sprudlande charm, och båda tycks tycka om att skapa kontakt med publiken genom att flirta lite. Jag tror hon kan göra en formidabel version av hans glada låt:

.

.

Jag säger inte att ni måste rösta, och jag säger absolut inte hur ni ska rösta. Men jag säger att jag blir väldigt glad om det är så att ni, omutifallatt det skulle vara så att ni röstar, ni faktiskt röstar på Amanda Fondell eller Molly Pettersson Hammar, två fullständigt formidabla töser!

Ni ser, jag börjar få kläm på det här nu!