Det är, som nämnts tidigare, vår ute, solen vräker ner, knopparna sväller, fåglarna grälar om bästa boplatsen, snödropparna slår ut i kaskader.
Så jag håller mig inne, och ägnar tiden åt att kurera migränen och ta nästa steg mot ett färdigt bibliotek. Det är svårt, ja, i princip omöjligt (åtminstone för mig) att göra om ett rum utan att övriga rum också involveras. Det är någon slags inredningsteknisk variant av Dopplereffekten som orsakar det, tror jag.
Vårsolen pratade vi om, ja. Många jublar av glädje över den, humör stiger, halsdukar lättas på, näsor vänds mot den. Själv är jag nöjd med den mildare, vampyrvänligare, inomhusvarianten. Jag hittade den där jag hittar många av de trevligare inredningsdetaljerna: på loppmarkad när jag letade efter något helt annat.
Ni vet att somliga vampyrer älskar solen, saknar den och längtar efter den varenda natt, inte sant?
Jag märker det tydligast i mina vårligen återkommande ommöbleringsimpulser blir allt starkare. För dagen är det tapeter som fångar mitt intresse – det finns eko-tapeter att tillgå, det visste ni redan, inte sant? – och stolar, och jag vill härmed varna samtliga second hand-butiker inom kollektivtrafiksavstånd om den förestående invasionen. Passa på att sätta glödlampor i era ljuskronor, jag söker en sådan också och det är så mycket lättare att bli lockad av en som lyser.
Rykten säger dessutom att snödroppar slagit ut i närheten, gåsformationerna drar fram över himlen och katter i bekantskapskretsen löper.
Medeltemperatur i all ära, men för mig räcker det faktum att ljuset skiftat från det skarpa sommarljuset till det klara höstljuset, att löven börjar skifta färg på träden och att klädstilarna som möter mig på bussen skiftat fokus från ”lätt” till ”mysig” – hösten är över oss. Och det är underbart!
Solen sjunker ner bakom horisonten allt tidigare för varje kväll, stjärnhimlen gnistrar över oss och luften är fylld med syre. Människor går med lättare steg och rakare hållning, det hörs fler skratt och färre flabb och tekopparna blir allt större.
Vi går mot ännu en vargavinter, sägs det, ännu en snörik, kall, ishal vinter. Reflexer är en god investering, och, om du tillhör dem som fortfarande planerar att köra bil, rejäla vinterdäck. Planerar du en tågresa så ta med en rejäl matsäck, en ficklampa med nya batterier, en mysig filt och en kudde, och ladda dator och telefon innan du ger dig iväg, det lär bli långa restider och kalla stopp även i vinter.
Men vi är inte där ännu – nu är tid att njuta av hösten, plocka lite äpplen, njuta färger och ljus och det faktum att samhällsapparaten går på helfart igen.
Jag tycker om hösten. Jag tycker om att nätterna blir längre, kvällarna och morgnarna mörknar och temperaturen kryper nedåt. Jag älskar den krispiga höstluften. Jag älskar höstdimman, jag älskar hur den gör alla konturer mjuka och får människor att sakta ner. Jag njuter av uppfriskande höstregn och kan till och med fördra de soliga dagarna med klarblå himmel, så länge jag inte förväntas befinna mig mitt i solskenet utan får betrakta det på lite avstånd. Jag älskar att följa hur löven skiftar färg och form, hur de stelnar och faller till marken.
Jag tycker om nätter året om, jag trivs när världen går till sängs och det blir stilla och tyst, när en ensam vandrares steg ekar mot tysta väggar och en ensam lampa syns på kilometers avstånd. Jag föredrar månsken framför solsken, och älskar natthimlen när det blåser och molnen jagar varandra och bara ibland låter stjärnorna glimta fram. Vinternätter, med gnistrande stjärnhimmel och lika gnistrande snötäcke är så vackert att det inte går att beskriva i ord.
Jag trivs inte alls i sol och värme. Sommaren framstår för mig som en enda lång transportsträcka mot den hägrande hösten. Sandstränder gör sig bäst i storm, och en grå himmel kommer alltid vara vackrare i mina ögon än en banalblå. Skarpt solsken ger mig huvudvärk och gör mig på dåligt humör, svettiga halvnakna människor i matvarubutiker får mig att må illa, jag är inte särskilt förtjust i glass utan föredrar te och kaffe. Jag besitter inte förmågan att uppskatta hur värmen, som någon poetiskt beskrev det, får tankarna att sakta ner, istället irriterar jag mig över hur de tycks kämpa sig fram i träsk av klibbiga ruttnande växtdelar.
Då och då försöker jag, här på bloggen och annorstädes, ge uttryck för min glädje över det annalkande hösten, jag försöker trösta mig själv i högsommarvärmen genom att påminna mig om att när väl sommarsolståndet är passerat så går vi mot den årstid jag älskar. Ibland uppfattas detta som att jag klagar, ibland som att jag är en ärkepessimist som bara vill sprida min veklagan. Jag tror det beror på stereotyp-casting – ”alla” älskar sommaren, ”alla” älskar solsken, ”alla” blir tungsinta när höstmörkret sveper in norden i sin mjuka filt. Jag har förmågan åt att glädjas åt andras glädje när sommarsolen skiner, jag förmår inte dela den men unnar alla att njuta. Trots mina preferenser när det gäller väder och årstider är jag ofta rätt glad.
Jag hoppas missförstånden är uppklarade nu, och vi inte behöver trassla in oss i dem vidare.
You're no different to me 