Sociala, hövliga, media

I DN funderar Catia Hultquist kring samtalstonen på den svenska delen av Twitter, och fenomenen hon beskriver känner jag visserligen igen, men inte som generella Twitterfenomen:

Twitter är ett hetsigt sätt att kommunicera och särskilt gynnsamt för den som gillar att skriva spetsiga oneliners. Därför är det inget mysterium att forumet blivit så poppis bland journalister, politiker och andra formuleringsglada opinionsbildare. Men ibland går det lite väl fort i Twitterhockeyn. Hårda puckar svischar fram och tillbaka utan att något egentligen blir sagt. Alltför många har tvingats lära sig den hårda vägen att Twitterkontot inte bara var ett smidigt sätt att skaffa sig nya bekantskaper. Det var också ett lysande sätt att skaffa sig ovänner. Och trots, eller kanske på grund av, mikrobloggens nyvunna folklighet börjar nu en trötthet märkas bland pionjärerna

Jag twittrar både på svenska och engelska, följer en del på båda språken och fenomenen hon beskriver, hur det ”har blivit kallt och hårt och att revirmarkerandet tagit över” ser jag också, men bara i den svenska sfären. Det är inte ovanligt att någon t ex försöker presentera sig genom att redan i sin fjortonde tweet eller så gå till frontalangrepp mot någon med många följare, kanske i avsikt att bli sedd av dennes många följare och därmed uppmärksammad själv.

I den globala sfären hålls, såvitt jag ser och möter åtminstone, däremot fortfarande en hövlig och civiliserad samtalston oavsett ämne. Det är rätt skönt.

Jag reflekterade över detta i en tweet tidigare i dag, och fick föga oväntat bland annat kommentarer om att det är olika vad som ses som hövligt och ohövligt, om att mottagaren skall se förbi tonen och höra på vad som sägs, och att det är mottagaren som bär ansvaret för att vara tolerant mot drullar, men också igenkännande reflektioner kring vad som ligger till grund för denna oartiga attityd.

Hövlighet tycks ibland uppfattas som en prestigeförlust, som om det vore den underordnades roll medan bufflighet vore den överordnades. Jag vet inte hur det kan komma sig, det har kanske långa historiska rötter, men det är bekymmersamt.

Hövlighet handlar inte om att stå med mössan i handen, skrapa generad med foten och känna sig bortkommen. Det är ju tvärtom ett sätt att i handling och bemötande visa den andre respekt, att mötas och bygga en för alla inblandade fruktbar relation, tillfällig eller bestående, oavsett inbördes verkliga eller inbillade positioner.

Att bemöta någon hövligt, rakt och tydligt, ärligt och ibland i mothugg, men hövligt, är ett sätt att tala om att man är en civiliserad person som önskar fortsätta relationen. Det gäller privat, det gäller socialt, det gäller i styrelserum och i konseljer. Överallt. Även på Twitter.

Eller tar jag fel?

Tråkigt i skolan

Även pojkar borde få känna glädje inför skolstarten skriver Mats Olsson på Newsmill. I ärlighetens namn kan det hända att det är Newsmills rubrikmakare som står för just den formuleringen, jag vet inte säkert, men den fångar andemeningen i texten hyggligt. Men det som verkligen fångar mitt intresse i texten berör unga människor av alla kön:

Bakom fasaden av nya skolväskor och pennskrin anar de att mönstren från förskoletiden kommer att upprepas i skolan – nu i mer raffinerad form och med högre krav på självreglering. De korta och ibland plågsamt innehållslösa förskolesamlingarna riskerar att ersättas av oändliga lektioner med samma isande brist på engagerande material.

På Mats blogg diskuterar vi denna viktiga aspekt – många elever upplever många långa delar av skolåret som fullständigt urtråkiga, och de väljer olika strategier för att hantera detta. Om jag inte helt missuppfattar saken rör sig våra funderingar i riktning mot att de elever som skapar små lokala kaosfickor där de fördriver tiden med att leva om och går på små bärsärkargångar då och då må vara de som hörs och syns, men att det finns god anledning att vara uppmärksam även på de elever som döljer sin frustration bakom artiga kronprinsessleenden.

Jag hoppas att vi också  kommer att röra oss i riktning mot att fundera kring om det verkligen är en naturlag att en stor andel av lektionerna måste vara stentråkiga. Jag är inte helt säker på den saken.

Dagens ungdom

I dag är en regnig gråvädersdag i Skåne, lite kall och höstrå. Mycket folk på bussarna, ungdomar i gymnasieåldern och vuxna mest, människor på väg hem från skola och jobb. De vuxna sitter tysta och tittar ut genom fönstret, bort från människorna på bussen, bort från ungdomarna som babblar, skrattar, skojar och ser sig omkring med snabba blickar, tar in allt som händer. Gången fylld av människor som inte stigit på tillräckligt tidigt på turen för att hinna få en sittplatserna.

Det var bara jag och en äldre dam som klev på vid busshållsplatsen där jag byter buss.

Två killar, en i svart jacka och en i röd keps, studsar genast på fötter och erbjuder oss sina platser med vänliga leenden och gester.

‘Dagens ungdom’, ler damen när vi satt oss. ‘Vi klagar så mycket på dem, och så är de såhär snälla!’