Om mobbning

Mobbning handlar mycket om hierarki, mobbaren vill klättra på bekostnad av den utsatte. Vanligt är att mobbaren uppfattar den utsatte som ett potentiellt hot mot mobbarens egen ställning, eller att den som utsätts uppfattas som ett enkelt sätt att visa sig stark och betydelsefull på. Mobbaren räknar kallt med omgivningens stöd i detta.

Det är ju så att det i en mobbningssituation finns minst tre inblandade – mobbaren, den utsatte och åskådaren. Ibland glömmer vi det.

Den som har makten att avgöra vem som stiger och vem som sjunker i rang är åskådaren. Antingen genom att aktivt stötta mobbaren, öppet eller i skymundan, eller genom att, som på bilden, ställa upp för den mobbade. Eller genom att passivt låta mobbningen fortgå, och därmed godkänna den. Det är varje enskild åskådares eget val.

Seth Godin beskriver i ett inlägg det han kallar mobbaren-offret-cykeln:

A bully acts up in a meeting or in an online forum. He gets called on it and chastised for his behavior.

The bully then calls out the person who cited their behavior in the first place. He twists their words, casts blame and becomes an aggrieved victim.

Often, members of the tribe then respond by backing off, by making amends, by giving the bully another chance.

And soon the cycle continues.

(Eftersom jag vet att det finns läsare som har lite svårt med engelskan följer här en snabb sammanfattning på svenska: En mobbare kränker öppet och blir tillrättavisad. Mobbaren siktar in sig på den som tillrättavisat eller avslöjat agerandet, vänder och vrider på situationen och framställer sig själv som det förfördelade offret. Ofta leder detta till att övriga i sammanhanget backar, slätar över, och ger mobbaren en chans till.)

Många förknippar mobbning med ungdomar, ofta med skola och/eller nätet, men den uppmärksamme konstaterar att Godin pratar om ett möte, utan att ange vare sig ålder på de inblandade eller sammanhang. Det här mönstret går igen i alla åldrar och alla sammanhang. En vanlig strategi är att mobbaren i cykelns andra steg kräver en konfrontation med den utsatte, med argument som att h*n har rätt att höra vad h*n anklagas för, att h*n bara vill ha en diskussion om saken eller att h*n bara varit ärlig, och vill förklara sig.

Många gånger uppfattar sig mobbaren själv som utsatt i det här läget. Det är inte alls konstigt, h*n har avslöjats och exponerats i en ofördelaktig dager och en enkel försvarsstrategi är att göra sig liten och svag, alternativt sårad och kränkt, och vädja till omgivningens medkänsla.

Det är lätt att falla till föga. Ofta är mobbaren en människa man uppfattar som trevlig och sympatisk och mobbningbeteendet tycks inte alls stämma överens med den bild man har av personen. Nog är väl den utsatte aningen överkänslig, är h*n inte? Det var egentligen inte så farligt, lite får man tåla, det var ju bara på skämt, och nog borde h*n ta diskussionen när…

Och cykeln rullar vidare.

Godin understryker i inlägget att det är ett val att vara mobbare. Det är ett val att släta över också.

Men låt oss samtidigt hålla i minnet att alternativet inte är att vända på steken, utesluta mobbaren eller utsätta denne för samma kränkning. Öga för öga slutar med att alla är blinda. Alternativet är i stället att stötta offret, som ofta känner sig både rädd och osäker i det här läget, och samtidigt tydligt påvisa för mobbaren vilket beteende som är oacceptabelt om denne vill förbli en del av gemenskapen.