Jag har diagnoserna Astigmatisk, Akondroplasi, Gigantosomi, ADHD, Adstringens, Newcastlesjukan, Asperger, Mykonos, Epicondylit, Borderline, samt samverkande Oculus Dextrum och Oculus Sinistrum. Dessutom är jag gråhårig.
En del av det jag nyss skrev är sant. En del är rent ljug.
En del av det jag nyss skrev syns på utsidan. Annat skulle, om det avslöjades i sociala sammanhang, på ett mikroögonblick permanent ändra hur människorna i detta sammanhang ser på mig. Oavsett om det är något av det som är sant eller inte. Vi människor har oerhört svårt att se människor som människor, vi har oerhört svårt att se förbi det som skiljer personen framför oss från oss själva, eller från den bild vi har av oss själva.
Det gäller oss alla, oavsett vem vi är, var vi bor, i vilken kultur vi är uppfostrade och hur vidsynta vi än vill se oss som.
Och det är en av huvudanledningarna till att vi värjer oss mot att låta utreda våra barn för att få veta om någon av de diagnoser vi talar om som Diagnoser, att vi försöker låtsas som att om vi kan uppfostra bort symptomen eller förklara dem med sociala orsaker behöver vi inte ändra vårt sätt att se på barnen (det behöver vi inte alls göra i alla fall, men eftersom vi gör det mot alla andra anar vi i hemlighet att vi kommer att göra det mot våra barn också). Resultatet blir att många människor i vårt samhälle går omkring med känslan av att de ständigt måste vara på sin vakt mot sig själva – de måste vara lite bättre, lite duktigare, lite ordningssammare, lite effektivare, lite uthålligare, lite mer socialt kompetenta än alla andra för att Den Skamliga Hemligheten inte ska komma ut.
Just nu är jag lite störd över var fokuset i debatten kring Diagnos eller inte Diagnos på skolbarn ligger. Jag hör hur man talar om pedagogernas förhållningssätt, möjlighet att få loss resurser, arbetssätt och visst är det viktigt och relevant. Man pratar om föräldrarnas önskan att ditt och rädsla att datt.
Men barnen själva då? Hur känner de? Hur upplever de situationen? Det är ingen större idé att fråga dem, för de kommer att svara det de tror att man vill höra. Barn gör så. Det är en överlevnadsinstinkt. De kommer att svara vad de tror att den vuxne vill höra. Det gäller alldeles särskilt barn som är medvetna om att de har ögonen på sig, eftersom de upplever sig som varande latare, slarvigare, högljuddare, bråkigare, klumpigare, glömskare, disträare, tankspriddare än andra barn, och att detta är något de borde kunna göra något åt. Om de bara skärpte sig, om mamma bara samlade ihop sig därhemma, om om om… eftersom det är de signaler de plockar upp från omgivningen.
Däremot kan det vara rätt intressant att prata med dessa barn lite senare, när de blivit vuxna, och äntligen fått Diagnosen. De upplever ofta (jag har inte pratat med alla, så jag tar för givet att det inte är lika hos alla, men ofta) en lättnad, en befrielse i att det var inte deras fel. De gjorde så gott de kunde, och omgivningen borde ha hjälpt dem istället för att lägga ytterligare stressmoment på dem genom att försöka låtsas som om de vore helt som omgivningen önskade att de skulle vara och bara behövde skärpa sig.
De har hela tiden varit medvetna om att det är något som är fel med dem. De är inte som alla andra. De har inte samma förmågor. Och de har hela tiden varit medvetna om att detta är något man bör dölja, något skamligt, något fult.
Vet ni om, förresten, att människor med Diagnoser ofta har påfallande hög intelligens? De är ofta blixtrande kreativa och har inte sällan en väl utvecklad förmåga att ta in och processa mängder av information, konkret eller abstrakt lika väl som rent hypotetisk, sätta den i samband med den kunskap de redan har och dra helt nya slutsatser. Det är lite synd att detta inte tas tillvara och uppskattas i samhället, tycker ni inte?
Gilla detta:
Gilla Laddar in …