.
I debatten kring hur svenska skolan ser på värdet och nyttan av neuropsykiatriska diagnoser ser man ofta, grovt sett, två läger – det biologiska och det sociokulturella. Enkelt uttryckt kan man säga att det biologiska lägret finner förklaringen till problemen i gener, hjärnan, kosten etc och förfäktar värdet av medicinering, medan det sociokulturella istället vill att fokus läggs på miljön, både i klassrummet, hemma och i elevens sociala umgänge, kamrater och förespråkar i första hand en pedagogisk lösning, gärna utan vare sig utredning eller diagnos eftersom man inte vill stämpla eleven med en diagnos.
Själv tillhör jag ingen av falangerna, eller möjligen båda. Det går inte att inte låtsas som att miljön är viktig, eleven lever i ett sammanhang där alla delar spelar in; men det går inte heller att bortse från att de biologiska förutsättningarna har en avgörande betydelse. Vi kan inte klyva eleverna i tu, de kommer till oss med alla sina biologiska förutsättningar, både styrkor och svagheter. Vare sig det rör sig om en skada i tinningloben, närsynthet, hörselnedsättning, obalans i serotoninnivån eller en ryggmärgsskada så finns den där och påverkar eleven i ur och skur. De kommer också med det bagage de har från sitt sociokulturella sammanhang, oavsett om de är uppväxta i en patriciervilla med stor trädgård, nya barnflickor varje år och utlandsresor titt som tätt eller i en hyrestrea i miljonprogrammet med föräldrar som pusslar med semestrar för att barnen ska få ett sommarlov, även om detta tillbringas i stan.
Eleverna kommer till skolan som biologiska individer i sociokulturella sammanhang. Det måste de få förbli.
Vi är varken läkare eller psykologer vi lärare, och de biologiska orsakerna till elevers beteende och reaktioner ligger utanför vårt ansvarsområde. Vårt främsta verksamhetsområde är det pedagogiska, och det vi kan påverka i någon mån är elevens sociokulturella verklighet. Ändå måste vi förhålla oss till de biologiska förutsättningarna varje elev har, vare sig de gäller neuropsykiatriska handikapp eller hörselnedsättning. Vi kan inte bara välja att bortse ifrån dem, låtsas som att de inte finns och allt går att förklara med miljö. Det är varken konstruktivt eller pedagogiskt att göra så.
Jag har diagnoserna Astigmatisk, Akondroplasi, Gigantosomi, ADHD, Adstringens, Newcastlesjukan, Asperger, Mykonos, Epicondylit, Borderline, samt samverkande Oculus Dextrum och Oculus Sinistrum. Dessutom är jag gråhårig.
En del av det jag nyss skrev är sant. En del är rent ljug.
En del av det jag nyss skrev syns på utsidan. Annat skulle, om det avslöjades i sociala sammanhang, på ett mikroögonblick permanent ändra hur människorna i detta sammanhang ser på mig. Oavsett om det är något av det som är sant eller inte. Vi människor har oerhört svårt att se människor som människor, vi har oerhört svårt att se förbi det som skiljer personen framför oss från oss själva, eller från den bild vi har av oss själva.
Det gäller oss alla, oavsett vem vi är, var vi bor, i vilken kultur vi är uppfostrade och hur vidsynta vi än vill se oss som.
Och det är en av huvudanledningarna till att vi värjer oss mot att låta utreda våra barn för att få veta om någon av de diagnoser vi talar om som Diagnoser, att vi försöker låtsas som att om vi kan uppfostra bort symptomen eller förklara dem med sociala orsaker behöver vi inte ändra vårt sätt att se på barnen (det behöver vi inte alls göra i alla fall, men eftersom vi gör det mot alla andra anar vi i hemlighet att vi kommer att göra det mot våra barn också). Resultatet blir att många människor i vårt samhälle går omkring med känslan av att de ständigt måste vara på sin vakt mot sig själva – de måste vara lite bättre, lite duktigare, lite ordningssammare, lite effektivare, lite uthålligare, lite mer socialt kompetenta än alla andra för att Den Skamliga Hemligheten inte ska komma ut.
Just nu är jag lite störd över var fokuset i debatten kring Diagnos eller inte Diagnos på skolbarn ligger. Jag hör hur man talar om pedagogernas förhållningssätt, möjlighet att få loss resurser, arbetssätt och visst är det viktigt och relevant. Man pratar om föräldrarnas önskan att ditt och rädsla att datt.
Men barnen själva då? Hur känner de? Hur upplever de situationen? Det är ingen större idé att fråga dem, för de kommer att svara det de tror att man vill höra. Barn gör så. Det är en överlevnadsinstinkt. De kommer att svara vad de tror att den vuxne vill höra. Det gäller alldeles särskilt barn som är medvetna om att de har ögonen på sig, eftersom de upplever sig som varande latare, slarvigare, högljuddare, bråkigare, klumpigare, glömskare, disträare, tankspriddare än andra barn, och att detta är något de borde kunna göra något åt. Om de bara skärpte sig, om mamma bara samlade ihop sig därhemma, om om om… eftersom det är de signaler de plockar upp från omgivningen.
Däremot kan det vara rätt intressant att prata med dessa barn lite senare, när de blivit vuxna, och äntligen fått Diagnosen. De upplever ofta (jag har inte pratat med alla, så jag tar för givet att det inte är lika hos alla, men ofta) en lättnad, en befrielse i att det var inte deras fel. De gjorde så gott de kunde, och omgivningen borde ha hjälpt dem istället för att lägga ytterligare stressmoment på dem genom att försöka låtsas som om de vore helt som omgivningen önskade att de skulle vara och bara behövde skärpa sig.
De har hela tiden varit medvetna om att det är något som är fel med dem. De är inte som alla andra. De har inte samma förmågor. Och de har hela tiden varit medvetna om att detta är något man bör dölja, något skamligt, något fult.
Vet ni om, förresten, att människor med Diagnoser ofta har påfallande hög intelligens? De är ofta blixtrande kreativa och har inte sällan en väl utvecklad förmåga att ta in och processa mängder av information, konkret eller abstrakt lika väl som rent hypotetisk, sätta den i samband med den kunskap de redan har och dra helt nya slutsatser. Det är lite synd att detta inte tas tillvara och uppskattas i samhället, tycker ni inte?
Allt eftersom vi blir skickligare på att känna igen symptomen, undersökningsmetoder förfinas och vi lär oss mer om syndromen och tillstånden, får allt fler sina väl behövliga diagnoser. Det som framför allt får uppmärksamhet i media och debatten är ADHD och Aspberger. Lärarnas Nyheter skriver om en studie som gjorts kring flickor med ADHD:
Många flickor riskerar att ses som okoncentrerade eller allmänt ointresserade i skolan då förklaringen kan vara att de har adhd. Det menar docent Kent Nilsson som varit med och genomfört studien.
– Det kanske inte är så att alla flickor som har de här problemen behöver vård och hjälp men en del behöver det. Inom psykiatrin har man sett att flickor som kommit in för ångest och depression inte blivit bra av gängse behandling på grund av att de har adhd i botten, säger Kent Nilsson.
Av många anledningar blir många av dessa flickor utan diagnos. Det finns, i dagens samhälle, ett stigmatatänkande kring just denna diagnos. Föräldrar slår ifrån sig i förfäran, de vill absolut inte att deras barn ska bli ‘stämplat i pannan’ med en diagnos utan man väljer hellre att inte söka hjälp alls förrän det gått alldeles på tok, eller smyger med diagnoser och kallar det något annat, mer socialt accepterat. Och mitt i detta sitter det arma barnet och får ingen hjälp med det som faktiskt är problemet, och känner sig bara mer och mer fel.
Anne-Marie Körling tar upp ämnet diagnoser i ett inlägg hon kallar ”mina fria provokativa lärartankar”. Hon skriver:
Vad sägs om detta – strunta i diagnoserna och börja undervisa trots allt.
Det kan hända att jag läser fel när jag tolkar det som att hon i första hand pratar om diagnoser som ADHD, Asperger, dyslexi etc, men tills vidare så läser jag det så. Det är ju så i skoldebatten att det i de flesta fall är just dessa diagnoser man talar om som Diagnoser, mer sällan MS, diabetes eller t ex närsynthet. Trots att det i samtliga fall rör sig om situationer där elevens diagnos, vare sig den talas om eller inte, påverkar elevens skolvardag i hög grad.
Jag har aldrig hört någon lättvindligt föreslå att man ska strunta i att eleven har diabetes och ta den där extra rundturen på muséet ändå, trots att det kommer att förskjuta mattiden och elevens blodsocker kommer att börja vingla. Jag har heller aldrig hört någon föreslå att man ska strunta i närsyntheten och låta eleven sitta på tredje raden i klassrummet, trots att h*n inte ser vad som skrivs på tavlan då.
Att strunta i en neuropsykiatrisk diagnos kan göra precis lika stor skada på eleven, men ibland tvivlar jag på att folk faktiskt förstått det. En elev med Asperger är oerhört utsatt, och har ofta väldigt svårt att säga ifrån på egen hand. Att inte kunna läsa av andra människor är ett enormt handikapp, i många aspekter jämförbart, framförallt i sociala sammanhang som ett klassrum, med att vara dövblind. Vem skulle få för sig att säga att vi låtsas inte om att personen är dövblind, vi vill inte stämpla honom eller henne i pannan med en diagnos? Givetvis säger vi inte så, det vore ju grymt! Och precis lika grymt är det mot personen med Asperger att ignorera hans eller hennes diagnos.
En elev med ADHD lever i ett tillstånd som kan jämföras med att vara hysteriskt stressad, lika hysteriskt stressad som många blir när de måste gå och handla dagarna innan julafton, eller har en gigantiskt tenta om en dag och inte känner att de hunnit lära sig allt de skulle behöva lära sig, eller plötsligt står inför ett gigantiskt auditorium och inte minns hur talet skulle inledas. För norm-personen är detta ett tillstånd som går över, man kan till och med i många fall se när det går över och därmed är det redan till hälften hanterat. För eleven med ADHD går det inte över. Detta är normaltillståndet, många gånger, och att strunta i det, av välvilja eller oförstånd, är rätt grymt.
Kära lärare runt om i landet, jag ber er att fundera över om ni verkligen tänker på elevens bästa när ni väljer förhållningssätt till diagnosen, oavsett om det gäller en neuropsykiatrisk, somatisk eller psykiatrisk diagnos. Det är allt, jag säger inte hur ni ska göra eller vad som är rätt eller fel, jag ber er bara fundera över förhållningssätt och konsekvenser. I den nya skollagen, berättar Lärarnas Nyheter, försämras förutsättningarna för elever med olika funktionshinder. Det gör vårt förhållningssätt som lärare än viktigare.
Kära okända som sökte på ‘orkar inte dölja ADHD’ och hamnade här (kära alla andra också, givetvis, men i synnerhet just du i detta inlägg),
Jag hoppas du fann något av det du sökte i Ejas gästinlägg, jag skulle bara vilja lägga till ett par ord. Många människor i vårt samhälle går omkring och lägger enorma mängder energi på att kompensera för och dölja sina bekymringar – det gäller ADHD, Asperger, hörselnedsättningar, ryggproblem, magproblem, depressioner, ätstörningar, sorg och en massa annat som egentligen inte alls är något att skämmas för. Detta döljande sänker livskvalitén brutalt.
Tänk om vi, som samhälle, kunde släppa lite på våra krav på perfektion hos oss själva och dem omkring oss. Acceptera att alla är olika, alla har sina fel och brister, många är lite kantstötta utan att för den skull vara sämre människor.
Jag ville gärna ge dig rådet att strunta i att dölja det, att vara dig själv öppet och stolt, men jag vet att det finns en risk att människor skulle se annorlunda på dig då. Sånt händer. Du kommer också att få höra ‘så har alla det ibland’ och du kommer att uppleva hur människor omkring dig försöker förminska betydelsen av dina bekymringar. En del kommer att göra det av missriktad välmening, för att inte få dig att känna dig mindre värd. Det är klumpigt, men snällt på något vis. Ha överseende med dem. En del kommer att göra det av avund och rädsla för att de ska få större börda att bära. Ha överseende med dem också, de begriper inte bättre. Somliga kommer att göra det av rädsla för att deras egna svagheter ska komma att avslöjas. Se vänligt på dem, men låt dem inte ta ut sin rädsla på dig. Sen finns det de som gör det för att de faktiskt känner sig lite bättre, lite finare, lite överlägsna. Dem ska du inte ha överseende med, då sliter de dig i bitar. Se dem i ögonen och stå på dig. Du är lika bra, lika fin och på samma nivå som dem.
Låt bli att dölja det om du vill. Ju fler som orkar ta det steget desto lättare blir det för var och en, men alla är inte skapta för att stå på barrikader. Kom bara ihåg att du, precis som du är, duger bra.
