Året var 2015

Internet var vid det laget ett sedan årtionden tillbaka väletablerat fenomen på de allra flesta håll i världen. För många människor vardag, för än fler människor en fullständigt naturlig del av arbete och studier. Kommunikation, blanketter, myndighetskontakter, information, nyheter, litteratur, musik, filmer, sociala media, kultur… så många digitala aspekter i det dagliga livet, tillgängliga från i det närmaste alla hörn av samhället, tillgängliga i de relativt små personliga enheter de flesta människor bar med sig i sin ficka, enheter som ännu bar det nostalgiska namnet telefon.

Universitet och forskare, studenter och vetgiriga möttes och delade med sig av sina rön online, stötte och blötte, ifrågasatte och omprövade, delade med sig och fick reakationer, och vi kunde alla ta del både av processen och resultatet. Sidor som TED, Twitter, Youtube, Pinterest och många fler gav oss möjlighet att ta del av föreläsningar och intervjuer, av kultur och kunskaper som bara en generation tidigare hade krävt långa, kostbara resor, mycken möda och långa väntetider på fjärrlån och dyra böcker.

Det var en fantastisk tid, som en ny Upplysning då kunskapen spreds över världen och gjordes tillgänglig för allt fler för varje dag, referensramar vidgades, Googles sökalgoritmer gjorde det möjligt att på ett par ögonblick komplettera sin allmänbildning för den som visste vad hen sökte. Ett år då varje bibliotekarie i varje bibliotek, då varje lärare i varje klassrum i hela Sverige hade möjligheten och därmed skyldigheten att lära sina adepter använda denna till synes i det närmaste oändliga fakta och informationsresurs, och att genom exempel visa, söka, granska, kontakta, dela, samarbeta, nätverka, lokalt och globalt på samma gång.

Samtidigt var detta ett år när det i Sverige, på fullt allvar, efterfrågades och erbjöds fortbildningar för lärare i konsten att skicka e-mail, året när lärare i svenska skolor erbjöds fortbildningar i konsten att chatta, i konsten att använda sociala media, och det var ju lite pinsamt förstås men bättre sent än aldrig. Det var ett år när konspirationsteorier kring de algoritmer Google och den stora mötesplatsen Facebook använde spreds i rasande fart via sociala media, året när vaccinationsmotståndare använde nätkunskap och människors källokritiska okunskap till att sprida sina irrläror och därigenom skapade nya farsotsvågor. Det var ett år när de som kallades nättroll fortfarande levde i föreställningen att de var anonyma, att framtida potentiella uppdragsgivare, arbetsgivare, partners etc aldrig skulle råka stöta på det fula, det obehagliga, det äckliga de spred över nätet. Det var också året när rädslan för denna öppna kultur grep omkring sig med iskalla, klibbiga fingrar.

Men det var samtidigt året av #nätkärlek, året då vi började lära oss att det inte räcker med kramar och fina bilder, utan vi behöver stå tillsammans och med gemensamma röster säga ifrån, på nätet och på bussen, i krogkön och i skolors korridorer, när någon uppför sig respektlöst, ty nu förstod vi att det är samma värld. Det kostade på, ibland gjorde det ont, ibland var det skrämmande och farligt och vi var rädda och kändes oss små och otillräckliga. Men eftersom vi även då mindes Astrid Lindgrens ord, de där som Skorpan viskade för sig själv för att hålla modet uppe och våga krypa vidare genom den mörka, smala, skrämmande gången under muren, så vågade vi ändå:

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Annonser

Du ska inte tro det blir sommar

Astrid Lindgren är med rätta en av våra mest ikoniska författare, en värdig efterträdare till Selma Lagerlöf på tjugokronorssedlarna. I sina böcker ger hon oss en bild av det samhälle ur vilket det samhälle vi lever i idag har vuxit fram. Hon gör det subtilt, det ligger bara som ett diskret raster över hennes berättelser, spelar ingen huvudroll men sopas inte åt sidan. I Emils värld skiftar makten från kyrkan till kommunen, i Madickens verklighet möts Abbes slitsamma, osäkra verklighet och Madickens egen priviligierade trygghet över staketet. Bullerbybarnen passerar på vägen mellan sin idylliska by och lika idylliska skola kontrasten som är skomakarens boning.

Och alla har de sommarlov, långa, ljuvliga sommarlov som stimulerar både kropp och sinne. Bullerbybarnen räknar sina myggbett på bryggan, Madicken och Lisabeth badar medan Alva pysslar i närheten och Ida traskar barfota i hjulspåren efter hästvagnen och sjunger om sommaren. Berättelserna utspelar sig för omkring hundra år sedan – Bullerbybarnen lite mindre, Emils Lönneberga lite mer än hundra år sedan, men Lindgren berättar om ett helt annat Sverige, i helt andra världar än den vi lever i idag, en värld som få av oss ens besökt. Kanske levde våra föräldrar, eller våra farföräldrar, i någon av dessa världar, men vi har inte gjort det.

Trots det, eller kanske på grund av det, ser vi Lindgrens fiktiva karaktärers sommarlov som idealtillvaron. Vi bortser från det historiska raster hon lyfter fram. vi vill ge dagens barn samma upplevelser, vi vill ge oss själva samma upplevelser, som vi väljer att se i böckerna. Utan att riktigt inse att föräldrarna i Lindgrens värld varken ligger i hängmattan eller äter långa, lata frukostar, inte ens åker till stranden i många timmar med barnen, utan arbetar hårt i bakgrunden, och att barnens lekar blandas upp med arbete, plikter, ansvar.

Vi sjunger Idas sommarvisa och drömmer om bilfria sandvägar, stengärsgårdar och självhushåll, och glömmer att det är hundrafemtio år sedan små flickor gick så, med den tunga kaffekorgen till de vuxna som slet hårt i stekande sol med att skörda vinterfoder till kreaturen.

Du ska inte tro det blir sommar,
ifall inte nån sätter fart
på sommarn och gör lite somrigt,
då kommer blommorna snart.
Jag gör så att blommorna blommar,
jag gör hela kohagen grön,
och nu så har sommaren kommit,
för jag har just tagit bort snön.

Jag gör mycket vatten i bäcken,
så där så det hoppar och far.
Jag gör fullt med svalor som flyger
och myggor som svalorna tar.
Jag gör löven nya på träden
och små fågelbon här och där.
Jag gör himlen vacker om kvällen,
för jag gör den alldeles skär.

Och smultron det gör jag åt barna,
för det tycker jag dom kan få,
och andra små roliga saker
som passar när barnen är små.
Och jag gör så roliga ställen,
där barnen kan springa omkring,
då blir barna fulla med sommar
och bena blir fulla med spring

En annan värld. En drömvärld, en sagovärld.

I vår värld börjar skolorna strax. Vardagen, rutinerna, strukturerna återinträder. För många barn är det en jobbig period, det kostar energi och kraft att inrätta sig i vardagen igen, att komma in i sovtider, mattider, att ta hänsyn till andra i gruppen igen. För andra är det en lättnad, de långa, tråkiga dagarna är över, äntligen kommer vardagen med regelbunden lunch, med rutiner, med kamrater, med lekar på rasterna och med lärande och kunskapsutveckling i klassrummet.

Vi har än i dag ett skolår inrättat efter den värld där Lindgrens lilla söta Ida traskar på en sandväg. Två sekler bakåt i tiden var Sverige ett bondesamhälle. I dag har vi lämnat industrisamhället bakom oss också. Kanske börjar det bli dags att lyssna på forskningen i stället för barnboksnostalgin, och överväga att organisera läsåren så att eleverna kan dra nytta av all den energi solen och ljuset ger om sommaren, och i stället få en lättare arbetsbörda på vintern, när mörker och kyla gör många människor trötta?

i P1

Upprörda röster når mig från såväl bloggosfär som twitter och facebook angående ett program i P1. Jag har inte hört programmet, men fascineras över den upprördhet en tydligen mycket ung persons uttalanden kring den person som städar hemma hos dem väcker. Det tycks röra sig om en tämligen besutten familj, och jag fascineras av den moraliserande tonen i upprördheten. Kommentarerna kan grovt delas in i två kategorier:

1. Man upprörs över den unge personens attityd när h*n pratar om hur underlig/konstig/udda städerskan är, det antyds att det inte bara handlar om en enda bortskämd ung persons inställning utan speglar något större.

2. Man upprörs över det faktum familjen betalar en kvinna från en annan samhällsklass att städa hemma hos familjen. Just det faktum att städaren i fråga är kvinna tycks göra det hela än värre.

Jag hör ekon av den upprörda pigdebatten, av indignation över att den förmögna familjen inte ‘tar reda på sin egen skit’, men mer hör jag något helt annat, något jag inte riktigt får grepp om. De upprörda rösterna påminner mig en del om tant Prüselius upprördhet över Pippis situation

jag har kommit fram till att hon egentligen inte är så elak, hon bara tror att alla barn måste vara lika artiga, rena och tysta som Tommy och Annika. Hon vill rädda Pippi. Hon är väldigt stram och skör och ett offer för sin egen uppfostran, säger Lotta Thorell som gör rollen som Prussiluskan i scenversionen av ”Pippi Långstrump” […] på Nöjesteatern i Malmö [2005].

Jag vet inte riktigt vad det här står för, men jag tror det kan vara intressant att ha dokumenterat den här situationen.

ALMA

Tidigt om sommaren, just när den är som skirast och vackrast, delas ALMA ut, men redan nu får vi veta vilka som nominerats. 184 kandidater från 66 länder kommer nu att granskas och utvärderas av juryn, och den 20 Mars får vi veta vem som till slut tilldelas priset.

ALMA är förkortningen för the Astrid Lindgren Memorial Award, och det är inget mindre är världens största litteraturpris till författare för barn- och ungdomslitteratur:

Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne delas ut årligen. Prissumman är fem miljoner svenska kronor, vilket gör det till världens största internationella barn- och ungdomslitteraturpris. Prissumman signalerar att barns och ungas läsning är av största vikt. Summan ska också inspirera verksamma inom området.

Priset delas ut till författare, illustratörer, berättare och aktiva inom läsfrämjande arbete. Priset kan gå till en enda mottagare, eller delas ut till flera, oavsett språk eller nationalitet […]

I Astrid Lindgrens anda
Astrid Lindgren talade för fred och demokrati och mot alla former av våld. Hon deltog i samhällsdebatten som opinionsbildare i tal och tidningsartiklar. Hennes djupt humanistiska anda genomsyrar även hennes böcker. Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne ska gå till personer och organisationer som verkar i hennes tradition och som värnar demokratiska värderingar.

Barn har rätt till god litteratur – underhållande, nyskapande, provokativ och komplex. Astrid Lindgren var en förgrundsgestalt i utvecklingen av barnlitteraturen som konstform. I verk som Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta och inte minst genom den revolutionära Pippi Långstrump vidgade hon gränserna för barnlitteraturen. Litteraturpriset till hennes minne belönar konstnärlig verksamhet av högsta kvalitet.

Litteratur i ordets vidaste bemärkelse
Författare belönas för hela sitt författarskap, inte för enskilda verk. Men man behöver inte ha skrivit ett ord för att komma ifråga – även illustratörer och berättare kan belönas. Priset kan också delas ut till personer eller organisationer som arbetar med att stimulera barns och ungas läsande. Endast nu levande personer kan få priset.

Det är ett tag innan vi får veta vem som vinner, men alldeles oavsett vem eller vilka som faktiskt får priset i början av sommaren är listan av nominerade oerhört spännande och inspirerande. Jag känner inte igen alla namn, ska jag vara ärlig är där förmodligen fler namn jag inte känner igen än motsatsen, och det känns ungefär som att upptäcka att bokhyllan man just botaniserar i visade sig ha en hel sektion till som man inte såg förrän man kom nära (man kan t ex föreställa sig att där stod en stor och bladrik krukväxt i vägen).

Neil Gaiman, nominerad för andra året i rad, beskriver upplevelsen av att nomineras såhär:

This is my second year on the Astrid Lindgren longlist, and I’m a strange mixture of thrilled to be picked and honoured to be in such company. Just as thrilled as I was last year, in truth.

Last year Shaun Tan won, which made me feel that the award was going to the best people. With a longlist of 184 people I feel less like I’m in competition for an award and more like I’ve been told I’m part of a club of people who’ve been doing the right thing.

Making fiction for children, making books for children, isn’t something you do for money. It’s something you do because what children read and learn and see and take in changes them and forms them, and they make the future. They make the world we’re going to wind up in, the world that will be here when we’re gone.

Which sounds preachy (and is more than you need for a quotebyte) but it’s true. I want to tell kids important things, and I want them to love stories and love reading and love finding things out. I want them to be brave and wise. So I write for them.

And I’m honoured to be part of the club.

(Att skapa historier för barn, att skapa böcker för barn, är inget du gör för pengarna. Det är något du gör för att det barn läser och lär sig och ser och tar in förändrar dem och formar dem, och de gör framtiden. De gör världen vi kommer att hamna i, världen som kommer att finnas här när vi är borta […] Jag vill berätta viktiga saker för barn, och jag vill att de ska älskar berättelser och älska att läsa och älska att upptäcka saker och ting. Jag vill att de ska vara modiga och kloka. Så jag skriver för dem)

Och han är inte den ende som talar klokt om betydelsen av att vara en av de nominerade. the Guardian skriver om de brittiska nominerade här och så snart jag hittar den tidning eller de tidningar som skrivit om de svenska nominerade kommer jag uppdatera med en länk dit också.

Skolan förändras

Skolan har alltid förändrats, den skola där Emil i Lönneberga kysste sin fröken av sin godhets skull är inte densamma som den i vilken Madicken gladdes åt att fröken också fått hjärnskakning, och den i sin tur är inte densamma som den Bullerbybarnen traskar långa vägar till eller den där Pippi ritar på golvet. Och ingen av dessa skolor, trots att de beskrivs av samma författare, är desamma som den Lillebror går i, eller den vars fröken skriver vackert, om än lite fånigt, om sin döde elev när Jonatan hoppat med Skorpan på ryggen.

Det är olika samhällens skolor hon skildar, nationalikonen Astrid Lindgren. Emil är elev i den tämligen nyinrättade svenska folkskolan, i brytningstiden mellan sockenstämman och kommunalstämman, där den politiska makten flyttade från prästen till den framröstade ordföranden. I Madickens skola i stan går barn från alla samhällsklasser, och tack vare delade pippor lär man känna varandra och får en liten inblick i att andra, trots stora skillnader i både bostad och mathållning, ändå inte är så främmande. Lindgren tar oss med in i det ena klassrummet efter det andra och ger oss en grundlig genomgång av både folkhemmets framväxt och skolans utveckling.

Hon visar oss idyllen, men ställer den ständigt mot den inte fullt lika idylliska sidan – fattighjonens lilla usla stuga, Lus-Mias bara fötter och hungriga ögon, skomakarens berusade ilska och Skorpans TBC. Hon skriver om fattigvården som en självklarhet, och låter ibland en karaktär ytterligare understryka missförhållandena, som när Madickens pappa tar henne på promenad genom de fattiga delarna av staden medan övriga familjen går i julottan.

Precis som berättelserna är olika är samhället olika platser vid olika tider. Precis just nu, exakt i detta ögonblick, ställs saker på huvudet, lyfts upp, skakas om och sätts ner igen. För alltid förändrade. Vi möter någon. Vi skiljs för alltid från någon. Någon får syn på något, ser plötsligt något från en ny synvinkel, lär sig något, vinner förtrogenhet med något. Och inget blir någonsin som det var.

Skolan är en del av samhället, och förändras med samhället. Vare sig vi vill eller inte. Det coolaste i det hela, tycker jag, är att om absolut inget överhuvudtaget förändras i skolan så förändras den drastiskt. Den går från att vara en del av ett samhälle, en del av den idé som utgör ett samhälle, till att vara en del av ett förgånget samhälle, en anakroni, en kuriositet. Och det kan ju vara roligt på sitt sätt, och visst finns det ett odiskutabelt värde av skolmuséer och att kunna få veta hur vi hamnade där vi är. Men det är inte skolan. Det kan vara en liten del av skolan, en illustration, en kuriositet, en upplevelse, men det är inte skolan.

Skolan behöver vara här och nu, skolan behöver vara angelägen, spännande, utmanande, rik! Den behöver ge utrymme att höra med hela kroppen, se med hjärnan, smaka med minnet, lära med andra och växa i själ och sinne.

.

.

ps Evelyn Glennie blev döv vid tolv års ålder. Därför tar hon av sig skorna, hon behöver vara barfota för att höra musiken genom golvet.

En liten lort

Men då sa Jonatan, att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt.
”Varför då”, undrade jag.
”Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”, sa Jonatan

Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta hanterar svåra frågor, inte bara om liv och död utan också frågor kring det här med att våga riskera mycket och ibland allt för det man vet är rätt.

I vår verklighet är det sällan bokstavligt talat en drakes eld man riskerar att dra på sig om man rycker åt sig stridsluren och drar till sig uppmärksamheten, men risken att bli ungefär lika bränd finns där. Ändå är det samma val man står inför: att göra det som är nödvändigt, även om det är farligt och skrämmande, att riskera mycket fullt medveten om att man kan förlora det eller att vara en liten lort som ser en annan människa slitas i bitar utan att göra något åt saken. Kanske blir det så ändå, kanske är Tengils makt över Katla större än man trodde, men då har man åtminstone försökt och kan, om man överlever, se sig själv i ögonen i spegeln även i fortsättningen.

Det är tystnaden som gör det riktigt skrämmande, trots att draken nästan ser lite fånig ut, är det inte?