Morrica som läsare

Jag är en kommunicerande läsare.

Nej, inte med omvärlden just när jag läser, då är jag en världsfrånvänd läsare som kan bli passivaggressivt irriterad när någon kommer och stör mig. Jag säger inte något om saken, både för att min erfarenhet är den att det tar mindre tid att låta personen framföra sitt ärende än att förklara att hen stör mig, lyssna på hens förklaringar om att hen inte kunde veta och inte menade och dessutom bara ville ha min uppmärksamhet ett ögonblick och för att jag egentligen inte blir arg, bara avbruten. Förlåt, jag tycker om er, och ni är viktiga, men jag behöver min eremit-läsning för att behålla mitt mentala equilibrium.

Men med texten. Jag stryker under formuleringar som talar till mig direkt, som öppnar nya perspektiv, som får mig att höja ögonbrynen, som formulerar de tankar jag inte riktigt fått grepp om, som får mig att önska att det var jag som lyckats formulera mig så väl. Ibland ser jag dessa understrukna formuleringar dyka upp i mitt eget språk. Inte alltid, men ibland. Ibland dyker de sannolikt upp utan att jag är medveten om att de finns understrukna någonstans i en bokhylla.

2015/01/img_1072.jpg

Genom dessa understrykningar kommunicerar jag också med bokens framtida läsare, kanske jag själv i en framtida version med erfarenheter jag i dag inte vet något om, kanske någon annan, vem det nu är  – nästa gång boken läses vet läsaren att just de understrukna raderna fångat min uppmärksamhet.

Vi lever i dag i en värld där böcker inte automatiskt innebär papper. Och jag är barnsligt förtjust i digitala böcker, det är underbart att kunna bära med sig motsvarande resväskor i skönlitteratur, att ha referenslitteraturen tillgänglig trots att pappersutgåvan ibland väger flera kilo och är smått otymplig att läsa i.

Och när jag läser i Kindle, som jag gärna och ofta gör, får jag dessutom del av andras understrykningar. Formuleringar och avsnitt många strukit under markeras diskret med en streckad linje.

2015/01/img_1067.png

Ser ni? Hör ni hur andra som läst boken viskar tyst de rader som fångat deras öga och tanke? Hör ni hur de viskar till oss som läser nu ‘jag har också varit här, och min tanke är fortfarande kvar’, känner ni hur nära de är? Vi kan ana dem, nästan se dem, för ett ögonblick nästan mötas över tid och rum.

Magiskt!

Annonser

Nära på avstånd

Jag har talat om betydelsen av det utvidgade lärarkollegiet ibland – om hur betydelsefullt det är för mig personligen, hur det betydelsefullt det är för skolan som sådan. Det utvidgade lärarkollegiet innebär nätverkande och samarbete, delade erfarenheter och andra perspektiv än de som finns i min egen högst begränsade lilla sfär.

Och det är så enkelt i dag! Vi behöver inte vänta på möjligheter att åka i väg på en konferens för att träffas och prata, vi behöver inte befinna oss i samma tidszon eller ens vara uppkopplade samtidigt. Tid och rum är inte avgörande, mötet sker ändå.

Mathias Anbäcken har skrivit om just detta, om hur vi är kollegor och arbetar tillsammans, trots att vi sällan ses irl, på CELA-bloggen:

Vi har umgåtts, tipsat varandra om saker och ting och till och med arbetat rätt mycket ihop under de senaste sju åren. Men vi har inte setts. Inte ens pratat i telefon. Ändå kändes det förstås inte så. Vi hade ju pratat, fast inte med rösten. Vi hade ju setts, fast inte i 3D. Vi hade ju arbetat ihop, fast kanske inte samtidigt och definitivt inte på samma plats.

Det hade varit väldigt mycket svårare att få all den kontakten att funka utan Internet och de verktygen som erbjuds där. Och det hade varit stört omöjligt om en av oss hade varit negativt inställd eller inte insatt i verktygen,

Jag vet att de flesta som läser dessa ord också är hyggligt insatta i den delen av verkligheten vi befinner oss i just nu, här på nätet, men jag vill ändå påminna om att det kan vara en rätt schysst investering att lägga en del av en lång sommarledighet på att bekanta sig med de kommunikationsverktyg som faktiskt finns tillgängliga i dag. Det kan hända att man finner det mödan värt, och gör man inte det så vet man vad det är man väljer bort. Det är inte så dumt det heller.