Löne-agenda

Även jag lyssnar givetvis till debatten i Agenda mellan ordförande i LR, Metta Fjelkner och SKLs representant Ingela Gardner Sundström. Fjelkner förklarar pedagogiskt varför det faktiskt är så att lärarlönerna måste höjas, och att det faktiskt är så att högstadielärare och gymnasielärare haft usel löneutveckling, sämre än de flesta andra tjänstemän. Gardner Sundström himlar teatraliskt med ögonen och säger inte just något trots att hon använder en hel del ord. Fjelkner förklarar en gång till. Gardner Sundström himlar med ögonen igen och valsar ut i en vindlande svängom om att jo kanske och ja det är ju en tanke man kan tänka och så kan man ju säga men… och får en tillsägelse av programledaren när hon försöker byta ämne. Gardner Sundström himlar vidare medan Fjelkner berättar hur hon dagligdags möts av önskemål från medlemmar på att LR bör jobba för ett återförstatligande av skolan.

Och ungefär där börjar jag fundera. Dvs jag började redan igår när programmet gick på TV, och jag började en gång till ikväll när jag såg det igen – högstadiet och gymnasieskolan borde vara en statlig angelägenhet, inte några lokala kommunala historier. Det är det enda rimliga, och att döma av Gardner Sundströms insats kan det vara den enda möjligheten att faktiskt på lång sikt bedriva högkvalitativ utbildning på pre-universitetsnivå, över hela landet.

Max Entin såg också Agenda.

Gårdagens lösningar men dagens problem

Lärarna fick aldrig makten över skolan rubricerar Lärarnas Nyheter en artikel om historikern Johanna Ringarps avhandling Professionens problematik. Lärarkårens kommunalisering och välfärdsstatens förvandling. Hon har undersökt vad som pågick bakom kulisserna när skolan kommunaliserades för tjugo år sedan, och kan konstatera att då, liksom nu, ställde tidens gång till det:

Först i slutet av 1980-talet kom kommunaliseringen upp på dagordningen igen. Då fanns starka krav på decentralisering och en tilltagande kritik av statlig byråkrati, inte bara på skolans område. Det hade skapat en ny jordmån och Socialdemokraterna såg en möjlighet att förverkliga sina gamla planer.

— Men de såg kanske inte att de nu hade landat i ett annat samhälle, mer präglat av marknadstänkande, där steget till friskolor inte var långt.

Tankemässigt befann man sig i ett nyss, medan nuet och framtiden obönhörligen rullade in i verkligheten. Fröet som planterats i sjuttiotalets drömmar slog rot och grodde i ett åttiotal som präglades av helt andra tankegångar:

En oljekris hade satt punkt för fortsatt expansion av den offentliga sektorn. På finansdepartementet filade Kjell-Olof Feldt och hans pojkar på sin version av det som kommit att kallas »new public management« där effektivisering, avreglering, konkurrensutsättning och budgettak var några nyckelord.

— Den ursprungliga avsikten med kommunaliseringen var inte att öppna för privatiseringar och friskolor. Men utan kommunaliseringen hade denna utveckling inte kunnat ske.

Konsekvenserna för lärarkåren har vi pratat om många gånger:

Material från Kommunförbundets förhandlingsdelegation visar hur de ansåg att ett avtal med lärarförbunden skulle se ut. Delegationens kommunpolitiker var väldigt tydliga med att antalet timmar som lärare måste vara på skolan skulle öka. Dessutom skulle lönerna vara individuella, precis som för andra kommunaltjänstemän.

— Kommunerna tyckte inte att de hade kontroll över de statligt reglerade lärarnas arbetstid. Och när behoven i kommunerna växte, samtidigt som resurserna inte längre ökade, så ville man kunna använda lärarna även inom andra områden, till exempel i fritidshem och förskola. Men det förutsatte att man hade samma avtal.

Det gick väl sådär, kan man säga. En skolreform som byggde på kommunförbundets önskan om att få rätta in lärarkåren i de kommunala leden istället för på någon form av pedagogisk vision ledde till skolor som brinner och både elever och lärare som bränner ut sig. Är återförstatligande lösningen? Ringarps svar blir ett slags nja, och hon understryker ännu en gång att lösningen inte ligger i nostalgi och mer av det gamla:

Frågan är nog i så fall vad det är som ska återförstatligas. Samhället har ju förändrats sedan Ingvar Carlssons planer i början av 70-talet och jämfört med tiden för kommunaliseringsbeslutet för drygt 20 år sedan. Så mycket är annorlunda — friskolor, annan pedagogik, annan personalpolitik.

— Det man kan diskutera är väl en annan reglering av finansieringen av skolan, stats- bidragssystemet och hur system med skolpeng slår, till exempel. Införandet av en statlig lärarlegitimation är ju också en sorts statlig reglering.

Den nya skollagen, de nya läroplanerna och skolinspektionens arbete träder i kraft och effekten av nymodigheterna ser vi inte än. Hur kommer doktorsavhandlingar om tjugo år att beskriva nutiden och förändringen, tror ni?

.

 

Metabolism har också läst och kommenterat på artikeln.

Ord och kommunalisering

Bengt Silfverstrand är en av dem som röstade igenom kommunaliseringen i skolan. Det tycks inte vara det ögonblick i politikerkarriären han är mest stolt över, att döma av artikeln i Aftonbladet, men han står för sitt misstag, och konstaterar helt enkelt:

De argument för saken som då framfördes fann jag rimliga och relevanta. Men i perspektivet av vad vi därefter upplevt så tycker jag att beslutet var felaktigt. Jag erkänner, utan att känna prestige, att jag som politiker hade fel.

Ja, jo, det kan man ju säga. Det var rätt många som sa det då också, men inte med tillräcklig tydlighet och tillräckligt övertygande argument. Silfverstrand har ändrat uppfattning, men understryker att det gör honom unik bland socialdemokrater:

Såvitt jag kan bedöma i dag kommer Socialdemokraterna inte inom överskådlig tid att svänga i frågan. Det tycks fortfarande finnas låsningar knutna till Göran Persson inom partiet i denna fråga. Men genom opinionsbildning, inte minst inom lärarfackförbunden, tror jag att det på sikt skulle gå att få partiet att ompröva sin inställning.

Jag återkommer till det jag sagt tidigare: Vi måste sätta ord på det vi ser, vår vardag, våra elevers vardag. Vi måste sätta ord på problemen, och på hur lösningarna ser ut, och vi måste göra det på ett sådant sätt att inte bara andra lärare förstår utan så tydligt att även den som inte sett insidan på en skola sedan sin egen skoltid under femtiotalet förstår.

Ingen kommer att göra det åt oss.

Om ni tvivlar på vad jag säger, se vilken effekt Björklunds val av ord fick. Få lyssnar till vad han faktiskt sa, det belastade ordet katederundervisning står i vägen och i dess skugga försvinner såväl citationstecknen han använder kring ordet som formuleringar som ”läraren har en aktiv dialog med eleverna”. Varken de faktum att han talar om att lärarledd undervisning måste bli vanligare, inte att den ska vara det allena rådande, eller att han understryker att elever är olika lyckas nå fram. Inte ens att han säger, rent ut, att lärarens uppgift är att så långt det är möjligt ge alla elever möjlighet att utvecklas, utifrån sina egna förutsättningar:

Det är lätt att förstå att denna förändrade lärarroll kan fungera olika för olika elever. Om eleven ska ta mer eget ansvar för planering och kunskapsinhämtning kommer detta naturligtvis att gynna elever som är mogna att ta ett stort eget ansvar, eller har föräldrar som engagerar sig och pushar eleverna. Den aktiva skolan, den aktiva läraren, har ju i grunden en kompensatorisk roll, att jämna ut skillnader som finns mellan elever med olika förutsättningar. Det var därför som liberaler en gång införde den obligatoriska skolan.

Om ett enda ord kan få denna effekt, tänk då hur långt flera stycken välvalda skulle kunna nå!

Björklund är förresten inte heller kommunaliseringskramare:

I det vakuum som uppstod när staten drog sig tillbaka vid kommunaliseringen axlade snabbt Kommunförbundet rollen att utveckla skolan. De använde sig av sin arbetsgivarroll i förhandlingarna om kollektivavtal för att driva igenom centrala pedagogiska riktlinjer. Mest flagrant var den policyskrift vid namn ”Resultat i fokus” som Kommunförbundet försökte föra in som en del av löneavtalet år 2000. ”Undervisning undviker vi helt”, stod det i skriften, eftersom begrepp som elev, undervisning och lärare var ”bundna till vissa roller och relationer”.

Jag nämner det eftersom jag ser en konkret risk att det försvunnit i upprördheten över katedern.