Ett inlägg om, snarare än i, skoldebatten

Var inte rädd för mörkret,

ty ljuset vilar där.

Vi ser ju inga stjärnor,

där intet mörker är.

I ljusa irisringen

du bär en mörk pupill,

ty mörkt är allt, som ljuset

med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret,

ty ljuset vilar där,

var inte rädd för mörkret,

som ljusets hjärta bär.

/Erik Blomberg

Zarembas artiklar, idag med Minervaskolan i Umeå som utgångspunkt, rör än en gång upp känslorna i skoldebatten. Man pratar om vikten av att lyfta fram ‘de goda exemplen’ för att ‘skapa balans’ och ‘orka gå till skolan när helgen är över’.

Och jag funderar på dem som går tillbaka till de skolor man inte riktigt orkar pratar om. De skolor där papper och penna och utdaterade kartböcker där Jugoslavien fortfarande är en nation och uppslagverk där det bara finns en Bush i USAs presidentlängd är motsvarigheten till ‘de goda exemplens’ datorer och Internet. De skolor där den som håller i mattelektionerna låter matteböckerna stå för undervisningen och använder exemplen från dessa som genomgångar på tavlan. De skolor där man kan få ett godkänt i svenska trots att man inte har de kunskaper som tarvas för att kunna läsa och förstå en artikel om dagens politik i Metro. De som trots det fria skolvalet inte har något val.

De orkar. Det är fan imponerande. De orkar gå tillbaka. Nog borde vi andra orka prata om deras situation då, utan att falla ihop i veklagan över hur deras fattigdom riskerar att dra ner helhetsintrycket av skolan och smeta av sig på oss? Hur var det nu, nämndes det inte något om jämlikhet i skollagen?

.