Röda läppar, svarta ögon

Jag målar sedan en tid tillbaka allt oftare mina läppar röda även i klassrummet. Jag har ävensom för vana att då och då markera mina ögons linjer med svart kajal. Orsaken är i båda fallen densamma – genom att förtydliga mina läppar och mina ögon strävar jag efter (och lyckas uppenbarligen också ibland) att förtydliga kommunikationen. Andra har andra orsaker till sina val när det gäller smink, det gäller män såväl som kvinnor.

Mats läser i en text i Nöjesguiden om kvinnor som målar sina läppar röda, och bekänner att trots att han bejakar alla människors rätt att experimentera med sitt utseende så blir han generad av utstuderad kvinnlighet, och han ger några exempel på vad han menar med detta i sitt inlägg. Det gör mig nyfiken, så jag läser också den text där Maja Bredberg förklarar sig hata sina röda läppar. Ja, egentligen har hon aldrig gillat att måla sina läppar röda, skriver hon, och egentligen är det höga klackar hon slutat med, men på något vis upplever hon att ett reportage om kända kvinnors röda läppar varit en utlösande faktor i hennes förändring, om den nu är bestående eller permanent:

En halvtimma efter att jag läste artikeln om Gudrun Schyman och de andra framstående kvinnornas röda läppar stod jag i mitt lagom smutsiga badrum och skulle sminka mig. Efter den långa ritual av ansiktsvatten, primers, ansiktskrämer, ögonkrämer och så vidare kletade jag foundation i mitt trötta ansikte och plötsligt poppade en tanke upp: Röda läppar! Det var länge sedan. Kanske att jag skulle köra på röda läppar idag, det är ju sådant som piggar upp!

30 minuter. Det var all som behövdes för att få mitt medvetande att falla i glömska. Jag fyllde i mina läppar med en mustig, djupröd nyans och mötte min blick i spegeln. För en sekund kände jag mig som fem år igen, iklädd nätstrumpbyxor med kalasbyxehäng i grenen och stolt barmagad framför spegeln i lilla hallen utanför badrummet hemma på Pålsundsgatan 5, med mammas läppstift i ansiktet. Utklädd i en kvinnorroll som är gjord för någon annan.

Bredberg inleder sin text med en berättelse om hur hon en gång som elvaåring träffade Schyman och imponerades av hennes auktoritet och pondus:

Det som gjorde allra starkast intryck på mig var hur hon gick. Med bestämda, målmedveta steg, fort som fan – hon liksom älgade fram i korridorerna, och med mig småspringandes efter. Under en av gångmarscherna tog Gudrun Schyman sikte längst ner i ena korridoren på en hiss som snabbt fylldes av män i kostymer. Gudrun Schyman ångade fram mot hissen, männen stod i hissen och tittade på medan hissdörrarna sakta stängdes igen. Jag såg hennes bestämda siluett bakifrån och fick samma svaga ångest som när man springer till t-banan och precis missar den så att dörrarna stängs framför en. Det var tydligt att utgången skulle bli densamma här, männen gjorde inte en anstränging för att hålla hissen. Det var då Gudrun Schyman slängde fram en arm, på ett högst Indiana Jonesiskt vis precis innan dörrarna skulle till att gå igen, och puttade tillbaka den elektriska hissdörren. Männen stod tysta. Vi klev in. Gudrun Schyman nickade höviskt till männen och bara: ”Så gulligt att ni höll hissen åt oss.”

och hur hon sedan dess strävat efter att vara ” inte försökt forma mig till en trafikstoppande Pamela Anderson utan istället föredragit att sträva efter att vara en hisstoppande Gudrun Schyman”, men hur det röda läppstiftet på något vis symboliserar att hon lurat sig själv i detta.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt hänger med i hennes tankegång. Schyman själv förklarar i det lättsamma lilla reportaget att det röda läppstiftet blivit ett signum för henne:

Det är ett sätt för mig att visa en central del i ansiktet – munnen. Den är central både när det gäller att få i sig och att få ur sig. Jag är ju en talande person och med rött läppstift markerar jag det

men Bredberg tycks läsa in andra saker i texten än jag gör. Hon beskriver hur hon tröttnat på sin egen stil, på att trippa omkring i höga skor och ” åmat runt helt smart och rappkäftad i kvinnliga kläder och stärkts av det” och ganska precis där är det nog skillnaden ligger, snarare än i läppstiftet. Schyman åmar inte. Hon står, går, gestikulerar, pratar fort och mycket och tydligt, hon skrattar och skämtar och tar plats och tar för sig, oavsett om hon är klädd i korta kjolar och lackskor eller jeans och gummistövlar. Hon är, på ett mycket självklart sätt, och hon bär sitt röda läppstift med samma självklarhet.

Kanske är det denna självklarhet Bredberg längtar efter när hon pratar om ökad självacceptans? Om så är fallet önskar jag henne all lycka i detta.

Morricas favoritnyans är för övrigt Isadoras Chelsea Red.

Uppkäftig eller ifrågasättande?

Ibland blir man som lärare ombedd att fylla i formulär för att ge bakgrundsinformation till t ex kuratorer, läkare eller psykoterapeuter som står i begrepp att göra sin del i en utredning av en eller annan elevs situation och behov. Oftare när man arbetar med omyndiga elever, men det händer när eleverna är vuxna också. Somliga av frågorna är relativt enkla att svara på, andra lämnar onödigt gott om utrymme för tolkning.

En fråga som förekommer på de flesta formulär och som lämnar ödesdigert mycket tolkningsutrymme gäller attityden gentemot auktoriteter. Formuleringen är olika på olika formulär, givetvis, men kontentan är ungefär: Är NN uppkäftig eller hörsam mot auktoriteter?

Många gånger tvingas jag tänka länge och väl innan jag svarar. Skiljelinjen mellan sunt ifrågasättande och omogen uppkäftighet är ofta tunnare och svårare att urskilja än det svagaste blyertsstreck. Ändå finns den där, och den är väldigt betydelsefull.

Det är skrämmande lätt att avfärda den ifrågasättande som uppkäftig, kaxig, olydig, respektlös, jobbig. I synnerhet om frågorna som ställs är besvärliga att svara på, och blottar våra egna svaga punkter. Och det är inte alls ovanligt att frågorna bara är tom attityd, ett testande av gränserna, obstruerande, ett sätt att förhala, få tiden att gå, bättra på sin status i gruppen eller få ett skratt på sin sida. Men det är lika vanligt att det faktiskt handlar om ifrågasättande, klarsynta, konstruktiva funderingar över varför saker och ting görs och ser ut just som de gör, vilket syftet är och vad som skulle hända om…. Sådana ifrågasättanden som behöver tas på allvar, kultiveras och förfinas utan att förminskas eller tryckas ner.

Det är en balansakt av rang.

Ja, det gäller ju inte bara när man sitter där med ett formulär framför sig, såklart. Men då också.

.

De eller dem?

Jag får ett intryck av att det blir svårare och svårare att hantera skillnaden mellan de och dem i skrift.

Givetvis är det en synvilla, svårighetsgraden är och förblir densamma, orsakerna till att det ser ut så är helt andra. Om vi bortser från många skolors obegripliga velighet inför konstruktionen är en av huvudförklaringarna till illusionen i fråga att allt fler som aldrig riktigt fått kläm på skillnaden faktiskt ändå tar sig för att uttrycka sig offentligt i skrift. Detta är av godo.

Nackdelen är att den som skriver något i stil med ‘Dem såg på dem innan dem vände sig om och gick därifrån’ löper risken att framstå som lite okunnig, smått obildad och rent av lite dum vilket i sin tur leder till att budskapet tas på mindre allvar än det skulle göra om personen uttryckt sig korrekt. Och det är lite tråkigt.

Det är egentligen ingen särskilt komplicerad konstruktion, de är subjekt och dem är objekt, och det är allt. Man kan prova sig fram genom att byta ut mot ett pronomen man känner sig säker på, t ex han, subjekt, och honom, objekt.

Exempelmeningen lyder då ‘Han såg på honom innan han vände sig om och gick därifrån’. När man byter tillbaka till plural: ‘De såg på dem innan de vände sig om och gick därifrån’. 

Ett annat, kärnfullare, sätt att förklara skillnaden stötte jag på för ett tag sedan och vill gärna dela med mig av som avslutning:

De verbar dem.