Jag målar sedan en tid tillbaka allt oftare mina läppar röda även i klassrummet. Jag har ävensom för vana att då och då markera mina ögons linjer med svart kajal. Orsaken är i båda fallen densamma – genom att förtydliga mina läppar och mina ögon strävar jag efter (och lyckas uppenbarligen också ibland) att förtydliga kommunikationen. Andra har andra orsaker till sina val när det gäller smink, det gäller män såväl som kvinnor.
Mats läser i en text i Nöjesguiden om kvinnor som målar sina läppar röda, och bekänner att trots att han bejakar alla människors rätt att experimentera med sitt utseende så blir han generad av utstuderad kvinnlighet, och han ger några exempel på vad han menar med detta i sitt inlägg. Det gör mig nyfiken, så jag läser också den text där Maja Bredberg förklarar sig hata sina röda läppar. Ja, egentligen har hon aldrig gillat att måla sina läppar röda, skriver hon, och egentligen är det höga klackar hon slutat med, men på något vis upplever hon att ett reportage om kända kvinnors röda läppar varit en utlösande faktor i hennes förändring, om den nu är bestående eller permanent:
En halvtimma efter att jag läste artikeln om Gudrun Schyman och de andra framstående kvinnornas röda läppar stod jag i mitt lagom smutsiga badrum och skulle sminka mig. Efter den långa ritual av ansiktsvatten, primers, ansiktskrämer, ögonkrämer och så vidare kletade jag foundation i mitt trötta ansikte och plötsligt poppade en tanke upp: Röda läppar! Det var länge sedan. Kanske att jag skulle köra på röda läppar idag, det är ju sådant som piggar upp!
30 minuter. Det var all som behövdes för att få mitt medvetande att falla i glömska. Jag fyllde i mina läppar med en mustig, djupröd nyans och mötte min blick i spegeln. För en sekund kände jag mig som fem år igen, iklädd nätstrumpbyxor med kalasbyxehäng i grenen och stolt barmagad framför spegeln i lilla hallen utanför badrummet hemma på Pålsundsgatan 5, med mammas läppstift i ansiktet. Utklädd i en kvinnorroll som är gjord för någon annan.
Bredberg inleder sin text med en berättelse om hur hon en gång som elvaåring träffade Schyman och imponerades av hennes auktoritet och pondus:
Det som gjorde allra starkast intryck på mig var hur hon gick. Med bestämda, målmedveta steg, fort som fan – hon liksom älgade fram i korridorerna, och med mig småspringandes efter. Under en av gångmarscherna tog Gudrun Schyman sikte längst ner i ena korridoren på en hiss som snabbt fylldes av män i kostymer. Gudrun Schyman ångade fram mot hissen, männen stod i hissen och tittade på medan hissdörrarna sakta stängdes igen. Jag såg hennes bestämda siluett bakifrån och fick samma svaga ångest som när man springer till t-banan och precis missar den så att dörrarna stängs framför en. Det var tydligt att utgången skulle bli densamma här, männen gjorde inte en anstränging för att hålla hissen. Det var då Gudrun Schyman slängde fram en arm, på ett högst Indiana Jonesiskt vis precis innan dörrarna skulle till att gå igen, och puttade tillbaka den elektriska hissdörren. Männen stod tysta. Vi klev in. Gudrun Schyman nickade höviskt till männen och bara: ”Så gulligt att ni höll hissen åt oss.”
och hur hon sedan dess strävat efter att vara ” inte försökt forma mig till en trafikstoppande Pamela Anderson utan istället föredragit att sträva efter att vara en hisstoppande Gudrun Schyman”, men hur det röda läppstiftet på något vis symboliserar att hon lurat sig själv i detta.
Jag måste erkänna att jag inte riktigt hänger med i hennes tankegång. Schyman själv förklarar i det lättsamma lilla reportaget att det röda läppstiftet blivit ett signum för henne:
Det är ett sätt för mig att visa en central del i ansiktet – munnen. Den är central både när det gäller att få i sig och att få ur sig. Jag är ju en talande person och med rött läppstift markerar jag det
men Bredberg tycks läsa in andra saker i texten än jag gör. Hon beskriver hur hon tröttnat på sin egen stil, på att trippa omkring i höga skor och ” åmat runt helt smart och rappkäftad i kvinnliga kläder och stärkts av det” och ganska precis där är det nog skillnaden ligger, snarare än i läppstiftet. Schyman åmar inte. Hon står, går, gestikulerar, pratar fort och mycket och tydligt, hon skrattar och skämtar och tar plats och tar för sig, oavsett om hon är klädd i korta kjolar och lackskor eller jeans och gummistövlar. Hon är, på ett mycket självklart sätt, och hon bär sitt röda läppstift med samma självklarhet.
Kanske är det denna självklarhet Bredberg längtar efter när hon pratar om ökad självacceptans? Om så är fallet önskar jag henne all lycka i detta.
Morricas favoritnyans är för övrigt Isadoras Chelsea Red.