#Boktolvan 2015

Nu

Nu är det dags

2015 är året då Morrica, inspirerad av enligt O, ger sig i kast med Boktolvan!

Tanken är att 12 böcker av lika många föfattare ska läsas under 2015. 2014 stannade det vid 5, så det kan bara bli bättre.Helt ärligt har vissa namn stått på den här listan i flera år, men jag hyser ändå en tanke om att läsa något av dem. De är trots allt författare jag vill läsa något av. Några namn är nya för i år, andra har försvunnit (de är då de brukar bli lästa) och det de har gemensamt är att de är författare jag tycker att jag borde läsa, eller helt enkelt vill läsa. Vill går före borde i många fall.

Så, här är min lista, med fokus på vill:

Amanda Palmer

Niall Williams

Lars Lerin

Carl-Michael Edenborg

Lena Andersson

Donna Tartt 

Michel de Montaigne

James Dashner

Lena Dunham

Elizabeth Scott

Christine Denniston

Eddie Izzard

Gott Nytt Bokår på er alla!

Annonser

Vad gör man med en ledig tisdag?

Som jag nämnde häromdagen fick jag plötsligt en hel vecka oförhappandes ledig, sådär helt ur det blå. Med en sådan kan man göra mycket roligt. T ex spela rollspel.

Så när samtalet om Johari fönster hos Mats gled över på rollspel föll det sig naturligt att tisdagen i just denna vecka raskt vidges till ändamålet. Det blir en enkelt tillställning där alla bidrar med oundgängligheter: Jag håller med tärningar, karaktärsformulär och äventyr, Mats med lokal, modet att leka och fler spelare, och käraste syster med erfarenhet som rollspelare, guidning och stöd.

Det blir en äventyrlig tisdag, på många sätt.

Tre vilsna tanter i ett regn

Nämnde jag att jag varit på fortbildning i Malmö idag? Jag har varit kritiskt till arrangemangen i det här projektet tidigare, och det är inte otänkbart att jag får anledning att vara det igen, men idag var det roligt, givande, intressant och äventyrligt.

Professor Anders Sigrell gav oss en lättillgänglig föreläsning om retorik och lyssnande, och Kristin Heinonen följde upp med en introduktion till begreppet digital storytelling. De flesta tycktes lyssna intresserat, och frågorna antydde att man gärna ville lära sig mer. Nätverkandet var lättsamt och  stämningen var generellt god, jag tror de flesta hade rätt kul idag.

Så var det den där äventyrligheten då. Vi startade vårt äventyr vid den pendeltågstation där den tredje kollegan klivit av tåget, och körde sedan iväg och parkerade enligt anvisningarna. Eller åtminstone enligt vår tolkning av anvisningarna. Sedan gick vi iväg, fortfarande enligt vår tolkning av samma anvisningar.

Det är här regnet kommer in i bilden. Det regnade. Detta medförde att det var i princip folktomt, förutom vi tre virriga men rätt glada tanter som kvittrade iväg, vänster om och höger om och rakt fram enligt anvisningarna. Och där låg mycket riktigt en skola.

Det var fel skola. En vänlig kvinna tittade bekymrat på oss, talade om att det var omkring 2 km promenad i regnet vi hade framför oss och gav oss noggranna väganvisningar. Vi tackade, gick och fann snart att vi inte riktigt kom ihåg de där anvisningarna. Men vi hittade ännu ett par skolor. De hade det gemensamt att de inte var den skolan vi skulle till. Heller. Lyckligvis blev vi till slut räddade av en representant för gruppen Dagens Ungdom, som vänligt talade om vart vi skulle och sedan eskorterade oss, så vi kom rätt.

Det visade sig att den station varifrån vårt äventyr startat låg på andra sidan vägen.

Rubriken kan, om så önskas, sjungas på melodin Sju vackra flickor i en ring

Processen

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boyes dikt säger det tydligare än jag kan göra, så jag lånar hennes ord för att understryka det som ibland försvinner lite i skolans värld, i synnerhet nu när mål och betyg hamnat lite i fokus: Det är under processen lärandet äger rum.

Målet är den erövrade, uppvisade kunskapen, det är slutet av resan, vägs ände, äventyret avslutat, tack för kaffet och dags att återvända till vardagens grottekvarn. Kanske har man med sig en trofé att hänga på väggen, damma då och då och tänka tillbaka på resan, men resan är över.

Där är inte skolan.

Skolan är äventyret, processen, resan, utvecklingen, lärandet, utforskandet, nyfikenheten, chansen att prova olika sätt att utföra saker och ting, chansen att prova saker och ting man inte provar annars, tillfället att sikta lite högre än man kan nå helt tryggt, spänna bågen lite hårdare än strängen säkert håller för, prova, misslyckas och prova igen, dra nytta av de erfarenheter man gjorde när man missade och lyckas.

Där är skolan.

Tappa inte bort det perspektivet, risken är att det borttappade inte återfinns. Och det vore väldigt synd.