Låt oss indigneras

Jag är lite udda i vissa aspekter. Jag säger inte detta för att kokettera med exotisk fjäderdräkt eller fiska efter försäkringar om hur jag visst är fullkomligt normal. Istället är det ett torrt konstaterande:

Morrica är udda. Konstig. Avvikande från många normer. Komplett obegriplig i vissa aspekter.

Det är du som läser här också.

Det är helt normalt. Avvikande är vi allesammans, på olika sätt. Det är som det ska, inget att vara rädd för och inget att försöka bekämpa, inget att försöka dölja eller generas över. Vore vi inte det hade vi fortfarande stått tvekande vid savannens kant, blygt mumlande ”uggaboff?” inför detta storslagna outforskade okända lockande spännande potentiellt livsfarliga landskap.

På samma gång är jag i andra aspekter så helt och fullt ut normal att det är tråkigt. Jag delar många värderingar med många av er, och ni med varandra, vi ser på många sätt samma horisont från samma utsiktspunkt, och även om våra referensramar skiljer sig en smula har vi mer gemensamt än vi har som skiljer oss åt. Var inte ledsna för det, det är också som ska.

Jag tror att detta är en av orsakerna till den mycket mänskliga gemenskapssökningen som t ex manifesteratdes i den kollektiva indignationen över genusaspekten i uttalanden i svensk tv från en amerikan man som deltog i en norsk talkshow (jag lyckades givetvis missa även denna tv-händelse, men det var i gengäld väldigt trevligt på puben så jag beklagar mig inte) Man kastar ut sin indignation för att visa att man delar denna värdering med de kringstående, och får man medhåll kan man för en stund känna sig helt normal.

Det är också normalt. Man vill höra till, gruppens styrka och samlade kunskap ger både skydd och trivsel.

Men trots detta vill jag påminna om att det är viktigt att åtminstone ett ögonblick då och då stanna upp, bryta mönstret, avvika och kritiskt ifrågasätta gruppens kollektiva agerande. Går man verkligen åt rätt håll? Är det verkligen så att man delar den värdering man ger uttryck för i syfte att markera gemenskap? Ibland blir svaren tveklöst ja, men frågorna måste man ställa sig ändå. Ibland är man mer tveksam, och ibland blir svaren till och med nej.

Det kan bli en ruskigt jobbig situation. Hela den gemensamma indignationen kan komma att vändas mot avvikaren. Det är en ruskig kraft. Man kan känna sig väldigt liten när man står där och avviker. Kanske kan det hjälpa lite att hålla i minnet att man inte är den enda som avviker, även om det känns så?

Annonser