Verklighetsförankring

För den som är liten ser saker och ting annorlunda ut än för den som är stor, det tycks som en självklarhet som inte behöver påpekas, men jag gör det ändå.

Ta en sån sak som tid, t ex – för den som är stor kan en veckas avkopplande resa vara en liten paus i vardagen, en omväxling, en lättsam avslappning, en tillfällig verklighetsflykt som ger nya perspektiv. För den som är liten kan det vara eoner av både stressig och orolig tid, det är inte alls självklart att den lilla människan känner sig lika säker på att verkligheten därhemma faktiskt finns kvar när man kommer tillbaka.

Därför är det inte konstigt om små barn på resa känner ett behov av att fråga, ibland hundra gånger i rad, om det är så att när man kommer hem igen, kan de leka med hunden, eller kompisen, eller gungan eller vad det nu är de fokuserar på, då? Det betyder inte att de är otacksamma, eller inte har roligt, eller att resan är bortkastade pengar. Det betyder bara att de söker efter den verklighetsförankring i verklighetsflyten den som är stor ofta kan ta för given.

Jag ville bara nämna det.

Annonser

Ett par mycket korta rader till dig, unga människa

som mår dåligt, som söker sätt att döva smärtan, som skär dig, som gråter i smyg, som drar dig undan för att skydda din själ, som dignar under de krav och förväntningar samhället vräker över dig.

Du, unga människa, har inget att skämmas för. Du behöver inte dölja något. Du behöver inte skydda vuxenvärlden. Vuxenvärlden ska skydda dig.

Berätta för mamma eller pappa, berätta för lärare, berätta för världen. Om personen du berättar för inte lyssnar och hjälper dig, berätta för en till, och en till, och en till. Det är vårt förbannade ansvar att lyssna, att ta din smärta på våra axlar och lätta din börda. Vi är vuxna. Det är på oss ansvaret för att balansera världen igen vilar.

Du, unga människa, är bra som du är.

*kram*

Vad lär sig barna i förskolan, egentligen?

Frilandsskribenten Fredrik Backman beskriver pedagogiskt vad hans lille nyinskolade son redan hunnit med att lära sig, och ger med detta en god bild av hur mycket lärande som faktiskt äger rum på många förskolor i landet, utan att vi utanför riktigt är medvetna om det:

 Jamen du vet, blir ju så när man skickar in ungar i en ny miljö. Helt plötsligt kommer han hem och käkar själv och har börjat rita och såna grejer. De snappar nytt skit och levlar upp liksom.

Förskolepedagogik kan vara svår att sätta ord på, har jag förstått, men det ger resultat. Att levla upp är inte så dumt.

 

Är det skillnad?

I skoldebatten pratas ibland om elever och ibland om barn, och jag funderar över vilken skillnad det gör om man väljer det ena eller det andra ordet. Personligen har jag mycket lite att göra med de tidiga årskurserna, kanske är det därför jag upplever att något skaver när man benämner de unga människorna i skolan ”barn”? Det har något med respekt att göra, respekt för allvaret skolan innebär, respekt för steget man tar när man går från att vara bara barn till att också ha rätt att bära epitetet elev. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad skillnaden är, men den finns där.

Hur ser ni på saken?

.

Kaos i trean

LRs presschef Zoran Alagic riktar min uppmärksamhet på en insändare i tidningen Bohuslänningen:

Om man betänker att det är en tredjeklass som beskrivs i insändaren, så kan man fråga sig hur det kommer att gå för dessa elever längre fram i skolan? Kommer de någonsin kunna hämta in den kunskap de missar nu?

Det låter ju helt förfärligt, vad står det egentligen i insändaren?

Jag kan bara säga att på grund av två pojkars beteende var det totalt omöjligt för läraren – som verkligen försökte – att bedriva någon form av undervisning. De två pojkarna brydde sig inte ett dugg om vad läraren sa.

De tog heller ingen notis om att jag fanns där. För övrigt var även jag nära att träffas av vindruvor som for genom salen i det vindruvekrig som utspelades.

Läraren försökte självklart tala pojkarna till rätta och bad upprepade gånger att de skulle sätta sig på sina platser med mera. Det enda som skedde var att läraren fick helt ofattbara svar, till exempel; ”Jag är inte din slav, jag gör som jag vill” och än värre.

Efter en stund blev de utkörda i korridoren men det blev bara ännu värre även i klassrummet därför att de båda pojkarna skrek och bankade på dörren – som läraren låst – och tog all uppmärksamhet från eleverna. Läraren försökte prata men ingen lyssnade.

När den chockade farfadern efter lektionen talade med läraren fick han beskedet att det enda skolan kunde göra var att tala med föräldrarna, och det hade de redan gjort, till ingen gagn. Jag förstår att farfadern blir lite skärrad, och jag förstår att LR lyfter insändaren.

Men uppriktigt talat, skolan kan och bör göra mycket mer än att tala med föräldrarna, även om detta givetvis också måste göras, och det bör skolan göra, omedelbums. Varken de två gossarna eller övriga elever far väl i den här situationen, och knappast läraren heller. Om detta kaos verkligen är så mycket vardag som farfaderns insändare antyder borde läraren få förstärkning i klassrummet så att både dessa två elever och övriga klassen kan få den uppmärksamhet de behöver. Lärarens ansvar är att säga till, rektors att sätta in resurser och följa upp och försäkra sig om att dessa är tillräckliga och kommunens ansvar i det hela är att punga ut, utan protester.

Och det borde samtliga representanter för lärarfack stötta i istället för att förfära sig och kackla skrämt om förlorad framtid. Eleverna är nio år, att döma ut dem som förlorade redan nu är rent ut sagt dumt.

Eller vad säger ni?

Hemma!

Hemma igen. Tågresan var ett annat slags äventyr den här gången. Det tåg jag beställt biljett till ställdes in, jag fick byta till ett annat och det var jag helt klart inte ensam om! Det var hutlöst mycket folk, och strax bakom mig befann sig en eller ett par barnfamiljer (jag såg inte så noga, det var som sagt bakom mig) Det är inte ett dugg roligt att åka på ett smockfullt stökigt tåg när man är liten!

Det var mycket synd om de tappert kämpande föräldrarna, och det var mycket synd om de sunt och rimligt vilt protesterande barnen.

Jag hoppas de är hemma nu och slipper sitta så stilla så stilla. Jag fick den här som uppmuntran på hemresan, och jag ger dem vidare till dem:

.

Föräldraskap

Att vara förälder är inget man blir en gång för alla och sen är man det. Det är en process i ständig förändring, barnen växer och utvecklas, och föräldrarollen med dem. De flesta inser rätt snabbt att det vore ju rent absurt att förhålla sig på samma sätt till sin åttaåring som man gjorde när telingen var två, eller till sin sextonåring som man gjorde till sin åttaåring.

Och så en dag är barnet inget barn längre. Man vänder sig om för att säga något till sin tonåring och möter en vuxen man eller kvinna. Och trots att man själv är likadan inombords som man var ögonblicket innan är relationen till personen man har framför sig för alltid förändrad. Inte försämrad, inte förbättrad, inte förminskad eller förlorad eller något sånt. Bara förändrad. En relation mellan två vuxna människor är inte densamma som en relation mellan ett barn och en vuxen.

Det är ett svårt steg att ta. I en blinkning förväntas man förändra sitt sätt att se individen, världen, dennes plats i världen, och dennes plats i världen i förhållande till sig själv.

Men det är ett absolut nödvändigt steg att ta, och jag tror att den relation man har framför sig färgas i hög grad av hur man tar detta steg.

Någon, jag har glömt vem och blir väldigt glad om någon påminner mig, sa en gång att den stora tragedin är att barn växer upp och slutar vara barn, men att föräldrar alltid förblir föräldrar.

(som alla andra regler har den såklart undantag, men generellt så tror jag det stämmer ganska bra)

Relationen finns kvar, och föräldrarna förblir viktiga. Men inte på samma sätt.

Och det kan vara läskigt.

Men så värt det!