Livet är ett lotteri

och för många tycks det vara ett livslångt trauma att andra har det bättre, suckade den medelålders medelklassmannen. Och visst är det så – livet är ett lotteri.

Somliga växer upp i kommuner där politiker och tjänstemän satsar pengar på skolan och utbildningen, där lärarlyftet ses som en möjlighet att ta till vara och eleverna som framtida tillgångar. Andra växer upp i kommuner där fortbildning ses som en onödig utgift, fullständigt lika onödig som att täta klassrumstak eller låta elever dricka mjölk till maten.

Somliga föds som barn till ensamstående arbetslösa mammor med en nästan magisk förmåga att ge sina barn harmoni och styrka ändå, andra föds i familjer där föräldrarnas styrka inte räcker till för att hålla modet uppe när pengarna inte räcker. Ytterligare andra föds i familjer där båda föräldrarna har välbetalda jobb och gott om tid och möjlighet att ge sitt barn både upplevelser och god utbildning, oavsett hur kommunen de bor i väljer att prioritera.

Skolan är inte den stora utjämnare, men är det verkligen för mycket begärt att alla ungar i svensk skola åtminstone har ett helt tak över huvudet och lärare som har reell möjlighet att hålla sig uppdaterade både med forskning och utveckling inom sitt ämnesområde? Oavsett vilken kommun de råkar bo i?

Jag tycker inte det, vad tycker du?

Dagens ungdom

Vad gör vi för fel med våra barn, frågar Helena von Schantz. Hon hänvisar till den artikel Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin, och Salomon Schulman, barnläkare och barnpsykiatriker, skrivit på DN debatt om hur svenska barn mår allt sämre, både jämfört med andra västerländer och jämfört med hur vi mådde för en eller ett par generationer sedan.

Helena frågar frustrerat:

Vi har en lagstiftning där barnperspektivet ständigt lyfts, men hur ser det ut i praktiken? Mitt intryck är att barn behandlas som sina föräldrars ägodelar vare sig det handlar om skilsmässa, missbruk, hedersvåld eller annan familjeproblematik och det är otroligt frustrerande.

Men åter till varför vi utmärker oss så negativt i Sverige. Har vi fler dysfunktionella familjer än i andra länder? Är vi sämre på att skydda utsatta barn? Tillbringar vi för litet tid med dem? Får de för litet kärlek och anknytning? Gör vi fel saker med dem? Har de för få kontaktytor? Gränser? Valmöjligheter? För långa dagar på dagis och fritids? För mycket TV? Vad?

Vad gör vi annorlunda här i Sverige än föräldrar i andra västerländer? Vad gör dagens föräldrar annorlunda än tidigare generationers föräldrar? Vad är det dagens föräldrar saknar som tidigare generationer haft?

Många saker, givetvis – det har med samhälleliga strukturer att göra, ungdomsarbetslösheten bidrar, skolverkligheten gör sitt till, samhällsplaneringen spelar roll, kommunernas prioriteringar gör skillnad. Men det förklarar inte allt. Många av dagens familjer är väldigt ensamma, och därigenom väldigt utsatta. Far- och morföräldrarna, de första tonårsgenerationerna, efterkrigstidsbarnen, finns inte längre med i bilden som far- och morföräldrar gjorde när vi i min generation växte upp. Många av dagens föräldrar ruskar ledset på huvudet när man frågar om de inte kan be sina föräldrar om hjälp, föräldrarna har inte tid, har inte ork, har inte lust. Jodå, de ställer upp om det är kris, och de vill gärna bli firade jul och födelsedagar med, och nog kan de sitta barnvakt någon enstaka kväll, men det där vardagliga, tärande, det är föräldrarna ofta ensamma om.

Jag vet inte, jag har inte forskat i saken, men det skulle inte förvåna mig det minsta om det spelar in en hel del.

Skolan och verkligheten

Janis på Metabolism skriver om sitt första år som lärare, och det är inte odelat positivt:

Jag beskriv ännu en gång, men i korta ordalag, min situation av långa dagar, mycket jobb, ständig stress och press blandad med små och stora glädjeämnen. Min största bedrift är inte av någon pedagogisk art utan består helt enkelt av att jag tar mig till jobbet varje dag och hyfsat bra genomför allt det jag ska.

Visst tar det lite tid att få rutin i yrket, det är klart att det gör, men den situation Janis beskriver är inte rimlig. Varför finner vi oss i det? Upplever vi att vi inte har något val, eller tycker vi det är rimligt? Kan vi ens för ett ögonblick tro att elever som går i en skola där lärarna har ovanstående arbetssituation har en optimal skolsituation?

Bryr vi oss verkligen så lite om våra barn?