Förskolan och Carema

Jag funderar lite över det här med tillgång och efterfrågan, främst då inom barnomsorgen och äldreomsorgen.

Det har ju skrivits en del om den äldreomsorg som erbjuds av företaget Carema, och jag funderar över hur det kan komma sig att trots att det, föreställer jag mig, finns en efterfrågan på trevliga, trivsamma, trygga äldreboenden och olika slags omsorg på olika nivåer så kan ett företag som Carema så totalt dominera marknaden. Jag tänker mig att t ex mindre boenden i mer hemlik miljö, boenden som specialiserar sig på olika behov och önskemål hos sina boende skulle uppskattas.

Och jag funderar också över hur det kan komma sig att det finns så få förskolor med okonventionella öppettider – föräldrar arbetar kvällar och helger också, och alla har inte möjlighet att ordna barnvakt privat. Det talas en hel del om det förkastliga i att friskolor gör vinster, men mycket lite om den frihet som borde finnas när det gäller okonventionella öppettider. Jag tänker mig t ex att den pedagogiska verksamheten blomstrar under de mer traditionella öppettiderna, och att ett lugnare tempo med mer omsorgsinriktad aktivitet äger rum på kvällstid.

Och jag funderar över vad som ska till för att vi ska få detta större utbud, för att ett gäng föreskollärare skall välja att starta kvälls- och helgverksamhet, för att ett gäng drivna sjuksköterskor, undersköterskor och/eller vårdbiträden skall välja att starta en trevlig liten konkurrent till Carema så oroliga och olyckliga anhöriga inte behöver nöja sig med att slå larm, utan har ett alternativ för sina kära nära. Handlar det om finansiering, om mod eller om kunskap? Eller om en kombination, kanske?

Jag vet inte, men funderar gör jag.

Förskolan betydelsefull för skolresultat

Barn från sämre förhållanden som har gått på dagis har markant högre poäng på kunskapstester och klarar sig bättre i skolan. Goda och allmänt tillgängliga förskolor tycks alltså vara ett av de allra bästa sättet att ge alla rimliga livschanser.
Kanske är vi lite för vana i Sverige vid våra dagis för att vara medvetna om vilken fantastisk institution den allmänna förskolan är.

Isobel Hadley-Kamptz skriver i Expressen om vad hon finner när hon ”korsläser välfärdsforskarikonen Gösta Esping-Andersen och den konservative amerikanske skribenten David Brooks”. Det som gör störst skillnad för barnen är inte främst de direkt skolförberedande aspekterna som lyfts i debatten på senare tid, utan de kulturella och sociokulturella aspekterna som väl närmast går in under begreppt omsorg (Finns begreppet ”barnomsorg” kvar i terminologin, eller är det lika formellt anakronistiskt som ”dagis”?):

Bortom ekonomi ger föräldrar olika saker till sina barn. Vissa föräldrar läser mycket för barnen, stimulerar dem språkligt, intellektuellt. Andra har inte tid eller ork eller ens intresse till det. Tyvärr räcker det inte med aldrig så fantastiska skolor för att motverka den ojämlikheten.
Vid skolstart har barn till föräldrar med det man kallar kulturellt kapital redan sex eller sju års försprång medan andra barn ligger hjälplöst efter. Mönstren i hjärnan är redan satta. Ekonomiskt stöd till fattiga familjer hjälper inte heller så värst.

Betydelsen av väl fungerande, stimulerande och utvecklande förskolor tycks dramatisk, och för ett samhälle som på allvar vill satsa på att bli ett kunskapsamhälle finns allt att vinna på en rejäl och stabil satsning på barnomsorg (jag är i många aspekter en anakronism, så jag använder uttrycket vare sig det är skrotat eller inte) och förskola. Inte för att alla barn måste sträva efter en akademisk karriär, men för att alla barn ska ha möjligheten om de så önskar. Oavsett vilket sociokulturellt sammanhang och vilken kommun de föds in i.

Det vinner vi alla på, som individer, som samhället och som värld. Är inte det en investering värd att göra?

Uppdaterar: Mats och Ordklyverier funderar också kring betydelsen av de kunskaper man får med sig från förskolan.