Plötsligt händer det

Och jag påminns, om jag skulle vackla i anden plötsligt, om varför jag försöker att alltid stå redo när det behövs. Jag är inte bäst på att gå med Florence Nightingales lykta, jag är dålig på att lyssna stöttande, sådär fint inkännande, och ofta alltför lösningsfokuserad. Jag vet. Och jag jobbar på saken.

Jag är däremot jätteduktig på att glida från ämnet.

Det som hände var att någon häromdagen, öppet och inför andra, ställde sig bakom mig. Täckte min rygg, stöttade upp min flank, helt enkelt.

Wow! Jag är fortfarande smått tagen, glad, känner omtanken och stödet och lättnaden i att veta att där finns någon. När jag var på väg att backa undan stod någon där och tog över. Det är svårt att förklara i ord hur stort det är, att beskriva hur kraften rinner tillbaka i lemmar och själ, hur ryggraden sträcker ut sig och blicken av sig själv lyfts igen.

Jag är väl medveten om att jag inte är unik. Vi är många som aldrig kunnat ta för givet att någon står där. Som vet hur det är att vara sista länken i kedjan, sista utposten, den utan något kavalleri på väg, belägrade av någon som byter sina trupper till utvilade flera gånger per dygn. Men som också har upplevt känslan när förstärkning kommer, när någon sluter upp, stöttar öppet.

Den gör skillnad, den känslan. Därför backar jag upp när jag kan, stöttar, står bakom, tar över facklan, svänger fanan, drar flak. För att den jag backar upp förtjänar att veta att där står någon och håller flanken, så hen orkar lite till.

Dags att gå?

I dag hände det. Jag fick den första impulsen, den första känslan av att det kanske är dags att hoppa av allt det här med skoldebatt, kanske lämna skolvärlden helt och hållet bakom mig. Att lägga ner mina vapen, kliva ner från barrikaden och gå min väg.

Det som utlöste den var inte lönen, inte dokumentationen, inte elevers bristande förkunskaper, inte styrdokumenten eller någon annan av de aspekter som ofta lyfts som orsaker. Det var i stället att höra ännu en person som tycks befinna sig i undervisande ställning säga, rent ut, att hen inte är mycket för vetande och forskning, utan föredrar att hävda sitt eget tyckande.

Jag betraktar fascinerad min egen plötsliga impuls. Var kom den ifrån? Jag har ju hört det här hundratals gånger tidigare, det är inget nytt?  Jag vet ju att hen sannolikt har goda intentioner i sitt hållningssätt, och att det gäller de som väljer att instämma med hens uttalande också. Jag vet att hen inte alls menar illa med att begränsa elevernas möjligheter genom att gömma nycklarna de borde få med sig och låta dem leta på vinst och förlust i stället för att ens tala om ifall det är fågel, fisk eller mittemellan. Hens avsikt med att låtsas att de är på rätt spår trots att de tröttnat, tappat intresse för jakten eftersom den inte leder någonstans och i stället ägnar sig åt något helt annat är välmenande, hen menar sig kanske rent av uppmuntra elevernas egen nyfikenhet.

I föraktet mot vetenskap och forskning ligger ett lika stort förakt mot eleverna, en attityd av att de inte kan hantera de där stora frågorna, att de inte ska bry sina söta små huvuden med sånt som de ändå inte förstår utan fokusera på sina oskyldiga små intressen. Skolans uppgift att öppna nya möjligheter, ge eleverna nycklar till nya dörrar, dörrar de inte ens visste fanns, och visa dem att de faktisk kan lära sig mer än de någonsin drömde om att kunna, sopas in under en våt, kvävande filt av välmenande beskydd.

Det gör mig förtvivlad, och arg… och har man sett, impulsen att hoppa av gick över. Jag blir kvar på barrikaden ett tag till.

Men den här dagen är ändå värd att notera. Den första impulsen. Den första känslan av tvivel. Den första tanken på att kanske ändå är striden fåfäng. Den är värd att dokumentera för att så småningom få en bild av vad som leder till vad.