Obildbara?

I en präktigt bekymrad artikel i DN läser vi att det är kört, vi kan lika gärna ge upp. Det spelar ingen roll vad vi gör, fläskar på med resurser, specialpedagoger, frontline teknologi – det som avgör om elever kan lära sig något eller inte är vilken familjebakgrund de kommer ifrån.

Men varför är det så? DN har genomfört en omfattande datakörning och studerat vad som döljer sig bakom de negativa siffrorna. Vår analys visar att varken ökat anslag, fler behöriga lärare eller högre personaltäthet har någon som helst betydelse för elevernas prestation. Detta är faktorer som Skolverket använder som kvalitetsindikatorer, men som åtminstone inte biter på problemen med fallande skolresultat.

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet.

Inte heller antalet specialpedagoger på en skola spelar någon roll för elevernas resultat, enligt DN:s genomgång. Problemen med fallande skolresultat är i stället kopplade till segregation. Det finns ett mycket starkt samband mellan snitt­resultaten på de nationella proven i årskurs nio och den genomsnittliga utbildningsnivån bland elevernas föräldrar på skolan. Även arbetslösheten i den aktuella kommunen har stor betydelse för resultaten.

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson.

Om den genomsnittliga utbildningsnivån bland föräldrarna på skolan sjunker över tid eller om arbetslösheten ökar i ett område, försämras i de flesta fall även elevernas resultat. Det finns även ett statistiskt samband mellan hög invandring och sämre provresultat. Med invandring avses andel barn som är födda utomlands eller där båda föräldrarna är födda utomlands.

Men vänta nu ett ögonblick. Vad är det de säger egentligen? Att människor från vissa klasser, etniska och kulturella bakgrunder helt enkelt inte kan lära sig lika mycket som människor från andra klasser, etniska och kulturella bakgrunder?

Ursäkta mitt språkbruk, men vilket jävla skitsnack!

Klass, etnisk bakgrund, socioekonomiska förhållanden, sociokulturella förhållanden etc förutsäger elevs möjlighet att förstå och lära sig saker och ting i lika liten grad som färgen på elevens tröja.

Vi läser igen, och bortser nu från journalistens fria tolkning av statistiken och byråkratens värdebaserade tyckande i slutet. Vad säger den forskare som faktiskt får uttala sig i artikeln? Jo:

– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet [min fetstilsmarkering]

och

– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skol­system. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson [min fetstilsmarkering]

Att de socioekonomiska faktorerna återspeglas i skolresultaten är en konsekvens av ett segrererat skolsystem. Ett symptom, inte en orsak. Eleverna är minst lika kapabla, lika smarta, lika kreativa, lika bildbara, lika begåvade, lika vetgiriga, lika nyfikna, lika intresserade av sin omvärld i fattiga områden som i rika. Ingen skillnad.

Barn i fattiga områden äter ofta sämre mat hemma än barn i medelklassområden, de bor trängre än barn i medelklassområden, de har mindre stimulerande utomhusmiljöer än barn i medelklassområden, föräldrarna har ofta sämre möjlighet att hjälpa dem med hemläxor än barn i medelklassområden. Absolut. Men det är bara yttre förutsättningar.

Barn i fattiga områden är inte mer korkade. De är inte mindre ambitiösa. De vill inte mindre.

Tvärtom.

Så problemet ligger någon annanstans. Hur ser egentligen den undervisning de får, från förskolan och uppåt, ut? Får de lära sig att gå i skolan? Får de lära sig att lära sig? Får de lära sig det skolans styrdokument garanterar dem att de ska få lära sig i skolan?

Eller hänvisas de till en skolan som bemöter dem som stackare som behöver tas om hand? Som svagbegåvade utan möjlighet att lära sig uppföra sig i sociala sammanhang?

Jag har inte forskat på saken, och jag påstår inget. Jag bara ställer frågan.

#skolchatt om briljanta elever

Ännu en torsdag rullar in över landet, och som traditionen bjuder möts vi klockan 20.00 på Twitter under tagen #skolchatt.och pratar. Ämnet denna torsdag är ett som ligger mig varmt om hjärtat:

Hur erbjuder vi den bästa skolan åt de exceptionellt briljanta eleverna? Vad borde vi utveckla?

Är det fler profilskolor vi behöver? Skolor eller klasser som ger utrymme för eleverna att faktiskt utveckla begåvningsområden, oavsett om det handlar om språk, matematik, naturvetenskapliga ämnen, samhällsvetenskapliga områden eller dans. Jag tycker mig minnas att jag läst forskning om hur nivågruppering, trots att det inte gynnar alla elever, ger de exceptionella eleverna utrymme att frodas, att utvecklas, att blomma.

Eller handlar det om hur vi förhåller oss till elevena i klassrummet? Hur vi lägger upp undervisningen, hur vi individualiserar, hur vi ger feedback, vilka förväntningar vi har på dem?

Eller är det vårt eget förhållningssätt till lärande och kunskap vi behöver fokusera på? Hur vi ser på och pratar om vårt eget lärande och vår egen utveckling? Hur vi förhåller oss till fortbildning, om vi pratar om det som ett nödvändigt ont eller som möjligheter och privilegier?

Eller kanske en kombination? Eller något helt annat?

Om det pratar vi ikväll på #skolchatt. Ses vi där?

Ingen returbiljett

Socialdemokraternas kongress närmar sig, och nu ställer även partisekreterare Baylan sin plats till förfogande, berättar Aftonbladet. SvD framhåller också, som Aftonbladet, hur det stora problemet för socialdemokratin är att de försöker besvara dagens frågor med gårdagens svar.

Trots dessa förändringar i det svenska samhället, där alltfler bodde i egnahem, eller i bostadsrätter, arbetade i manschettyrken och upptogs av aktiesparande och låneekonomi, fortsatte socialdemokratin att bygga vidare på berättelsen om folkhemmet. När nya frågor ryckte in på den politiska scenen, som miljön och den snabbt ökande invandringen, sökte man möta dem med smärre justeringar i folkhemstanken och vägrade att förstå att denna berättelse långsamt var på väg att dö.

Det är viktigt att veta var man kommer ifrån, och genom att dra nytta av de erfarenheter andra människor redan gjort slipper man ta en del smällar själv. Klart praktiskt. Men det går inte att leva i det förflutna, hur idylliskt och välbekant, tryggt och enkelt det än verkar. Socialdemokraterna, med sin tunga position som det största oppositionspartiet, måste acceptera att dagens frågor besvaras med dagens svar.

Plura skriver en hel del klokt i sin betraktelse kring artikeln. Han berättar om sin egen erfarenhet som klassresenär, om sin tacksamhet mot det socialdemokratiska folkhemmet, men hur han samtidigt ”Förvånas över att insikten saknats att får du biljetten till klassresan finns det ingen returbiljett till den verklighet du kom ifrån” och det ligger mycket i det han skriver. Inte bara på samhällsnivå, det samma gäller på individnivå. Det är en av orsakerna till att även mycket begåvade elever ibland väljer att inte söka vidare, trots att de trivs med att studera. Det är en av orsakerna till att det finns superbegåvade elever i skolan, företrädesvis flickor men en och annan pojke, som mörkar sin begåvning och sitt intresse. De vet att det inte finns någon returbiljett, och de vet att risken finns att man står väldigt ensam en stund när man klivit av på den där stationen någonstans i en annan värld.

Det är synd, väldigt synd. Samhället hade vunnit mycket på att dessa unga människor studerade vidare. Plura igen:

All kunskapshöjning hos befolkningen innebär ett avståndstagande från de färdiga och packeterade lösningar som den styrande klassen har. Det gäller både i frireligiösa som politikska organisationer. När samhällets medborgare får en mer ifrågasättande hållning till etablerade sanningar ökar också individualismen och där med ett minder behov av kollektivet.

Och vet ni vad? Det går att komma tillbaka till skolan när man tröttnat på att mörka. Hvi har ljus så det räcker till många.

.

Latmaskar!

Jag hamnar i ett samtal om ‘lata elever’, ni vet de där eleverna som har alla förutsättningar att klara skolan med glans, de har alla verktyg, de har förståelsen, de har allmänbildningen, de har de sociala förutsättningarna, de har allt, men de vill inte. De där otacksamma eleverna som väljer bort skolarbetet fast de har sån potential, som hellre slösar sin tid på sina datorer eller häng med polare, som inte tycker någonting är roligt, allt är bara jobbigt och tråkigt och aldrig kommer de med några konstruktiva förslag om hur man skulle kunna gör det roligare heller!

Man kan bli rent frustrerad när man hör dem sucka och pusta, och så orättvist mot de där eleverna ni vet som verkligen kämpar och sliter, dag och natt, för att hålla näsan över vattenytan! Trots att uppgiften är så enkelt och eleven knappast kan ha några som helst problem med att klara den så gör h*n den inte. Och där ligger själva problemet. Eleven gör helt enkelt inte det h*n borde göra i skolan, läraren får inget att bedöma för att sätta betyg, och båda blir mer och mer frustrerade över situationen.

Det finns en och annan latoxe i våra klassrum, visst gör det det. De är oftast väldigt charmiga och tacksamma för varje putt och puff som ger dem styrfart, och de klagar sällan, mycket sällan. Men de är sällsynta. Och det är inte dem jag pratar om här. Det här handlar om en helt annan kategori elever.

Det är lätt som lärare att känna att man har gjort allt, ALLT för eleven, kasta händerna i luften och lägga energin på övriga elever istället. Hur det än är kan vi ju inte dra alla till godkänt, eller hur?

Samtalet påminner mig om en diskussion hos Mats för ett tag sedan. Diskussionen utgick från Roland S Perssons installationsföreläsning om situationen för exceptionellt elever i klassrummet. Tänk om det skulle vara så att den där lata eleven inte alls är lat, utan understimulerad och kanske rent av uttråkad?

Det är värt att överväga möjligheten, inte sant?