the Story

Bara för berättelsen. Och för rösten.

 

 

Mest för rösten. Men berättelsen är också fantastisk.

Anställningsvillkor

I berättelsen om den lilla ICA-butiken någonstans i Sverige har det blivit dags att anställa ytterligare en medarbetare, sedan den populära karaktären Cindy gått vidare i livet, ut ur butiken och ut ur berättelsen. Karaktären Ulf ges uppdraget att hitta en ny Cindy, och på köpet påminns vi om en vinkel på begreppet anställningsvillkor vi ibland glömmer. Den nya Cindy stipulerar helt enkelt villkoren hon ställer för att butiken skall ges möjlighet att köpa en del av hennes tid:

Divertissemang #blogg100

There, surrounded by the seductive dances and the melodious strumming of guitars, I learned the melodramatic visions that each tango contained.

From Tango Sex and Rythm of the City by Mike Gonzalez and Marianella Yanes

Recommended reading

 

Miljön i litteraturen

Författaren Nene Ormes funderar i sin blogg kring genren steam punk, och vad det var hon egentligen menade när hon eventuellt (sannolikt inte) sa något om att genren eventuellt kanske börjar vara lite mättad:

Så, när (om) jag sa att något var gjort så menade jag att jag har gjort vad jag kunnat med 1800-talet och tröttnat. Mitt driv var inte där längre. Men jag hoppas också att jag sa att jag ser fram emot svenskskriven steampunk, gärna från 1800-talet, och att jag hoppas att någon annan ska skriva den så jag får läsa. För det hade varit fantastiskt! Jag har inte på något sätt tröttnat på turnyrer, höga hattar, luftskepp eller kugghjul, sotfläckade hus och teslamaskiner, parasoller och baler. Jag är fortfarande kär i hela maker-kulturen runt steampunk och jag samlar fortfarande på parafenalia när jag kommer åt.

och det fick mig att fundera på miljö i litteraturen, rent generellt, på hur den ibland utgör en bakgrund, en kuliss man skummar förbi, knappt noterar och inte lägger på minnet; och på hur den andra gånger är en så oundgänglig del av den faktiska berättelsen att minsta skiftning i kulören skulle påverka såväl stämning som historia märkbart. Efter en kort avvikelse in i klassrummet – hur arbetar vi kring miljön i berättelsen när vi undervisar litteratur? Lyfter vi den aspekten? Belyser vi den och gör eleverna, de läsare in spe vi möter, uppmärksamma på hur miljöbeskrivningarna påverkar vår uppfattning om det som utspelas i berättelsen? Diskuterar vi alls hur de litterära karaktärernas förhållande till sin miljö påverkar vårt eget sätt att se på omvärlden? – läser jag i DN om idéhistorikern Sverker Sörlins resonemang kring just detta: hur miljön och klimatet hanteras i skönlitteraturen påverkar hur vi förhåller oss till miljön och klimatet i den konkreta verklighet vi bebor

när begreppen cementerats och områdenas ”expertis” etablerats, och framförallt när tänkandet om lösningar organiserats, då har offentlighetens och kulturens intellektuella stått i utkanterna. Därför är det en viktig förändring som skett under senare år. Klimat och miljö håller på att få allt fler uttolkare bland bredare grupper av intellektuella. Tongivande på den internationella nivån är lyskraftiga tänkare som Bruno Latour, Donna Haraway, den framlidna Elinor Ostrom, historikern Dipesh Chakrabarty, litteraturforskaren Ursula Heise, för att nämna några. Deras insatser gäller vitt skilda ting, från självförvaltning av naturresurser till vår relation till djur till hur nya kunskapsprogram för en framtida historieskrivning kan utformas. Mycket av detta faller inom det som kallats ”miljöns humaniora”, ett fält vars mest grundläggande tanke formulerades av Roland Barthes när han konstaterade att vad det gällde var att inte skilja mellan den lagbundna naturen och den nyckfulla historien utan att ”urskilja naturen själv som historisk”, alltså som en del av samhället.

Sörlin har helt rätt. Vi människor behöver berättelserna, genom berättelserna skapar vi samhället och vår plats i det. Det är genom berättelserna vi formar vår uppfattning om verkligheten, genom berättelserna vi bygger upp vår handlingsberedskap, vår förståelse för andra människors reaktioner på våra handlingar. Vi prövar olika scenarion i berättelser, och vi får del av andras erfarenheter och kunskaper och blir bättre rustade för livet.

Därför behöver vi se miljön i berättelserna, och författare och berättare behöver, som Ormes, fundera över och fundera igenom den miljö de placerar sina berättelser i, oavsett om miljön spelar en aktiv roll eller bara är. Vi har inte lika stort behov av de förnumstiga, tillrättalagda, förmanande, präktiga berättelserna skrivna för att skriver oss på näsan hur vi ska och bör och borde, utan vi behöver berättelserna om hur livet kan komma att te sig, vad vi kan komma att ha att vänta oss, hur det komma att bli.

Vi behöver dem, för att rusta oss, för att slippa stå nakna i stormen.

Bildspråk

YouTubes rekommendationer är ibland fullständigt väntade och logiska, det är lätt att se vilka parametrar som gjort att jag får just de rekommendationer jag får – de baseras på mina tidigare sökningar, på vilka rekommendationer jag gillat extra mycket etc.

Andra gånger får jag mer oväntade rekommendationer:

.

.

Det fåtalet ord jag uppfattar och ungefär förstår är alltför lösryckta för att jag ska kunna skapa mig någon som helst uppfattning om texten, jag är helt hänvisad till berättelsen som förmedlas i det kraftfulla bildspråket.

Jag fascineras.

Ett inlägg om grytstek

Har ni hört den, sägs det, sanna och om inte så helt definitivt sannolika historien om kvinna som, genom att redan från det hon var liten tös hjälpa mamma i köket, lärt sig laga en fantastisk grytstek?

Inte? Oj! Jo, det var såhär:

Kvinnas make älskade just hennes sätt att laga grytstek, så varje månad, den första söndagen i månaden, lagade hon just denna rätt. Barnen älskade den också, och när de växte upp kom de hem med sina respektive just denna söndag för att njuta. Så en dag ringde hennes äldsta dotter upp sin mor och bad om receptet – hennes makes chef skulle komma på middag och hon ville såklart imponera, och vad kunde vara mer imponerande än denna fantastiska rätt? Mamman blev glad, och började förklara hur man lagade rätten. Halvvägs in i receptet förklarade hon:

-Så, nu har du kryddat köttet och förberett grönsakerna. Nu skär du av en bit av köttet, ungefär en halv decimeter, och lägger den biten vid sidan av i grytan.

-Vad sa du? Varför ska jag göra så? Ser det inte trevligare ut med en hel köttbit?

-Nej, så gjorde alltid din mormor, och så har alltid jag gjort!

-Men varför? Jag förstår inte!

Kvinnan upprepade sin förklaring, och fortsatte sen förklara hur rätten skulle lagas. Men dotterns fråga hade fått henne också att börja fundera, så hon ringde upp sin egen mamma och frågade, och fick exakt samma svar som hon gett sin egen dotter.

-Så gjorde alltid din mormor, och så har alltid jag gjort!

Nu var hon riktigt nyfiken, kvinnan, så hon tog och åkte till det vackra och trivsamma äldreboende där hennes egen mormor framlevde sina sista år, och ställde sin fråga.

-Åh, kära du, vilken fråga! Min gryta var för liten, så jag var tvungen att skära av änden på steken och lägga den intill för att få plats med den, log den gamla kvinnan.

Vi gör så, lite till mans, visst gör vi? Skär av en bit av steken utan att reflektera över varför, bara för att så har man alltid gjort. Vi kallar det ibland traditioner, ibland sedvänjor, ibland vedertagen erfarenhet. Men vet ni vad, oavsett vad man kallar det så är det en god idé att då och då stanna upp och ställa sig rumpnissefrågan:

-Voffo gö’ vi på detta vise’?

Ibland blir svaret något helt annat än vi trodde det skulle bli, och vips har vi fått ett nytt perspektiv på saken.

Skolan, budgeten och rocken som föll sönder, en saga

Metabolisterna funderar apropå Skolvärldens artikel över hur det kan komma sig att kostnaden för grundskolan, trots eviga budgetåtstramningar och nedskärningar och sparkrav och indragningar av både det ena och det andra, ständigt ökar. För att förklara hur jag ser på saken, och visa hur kostnadsökningen är en direkt följd av nedskärningarna, berättade jag en liten saga i deras kommentarsfält, och jag väljer att publicera den här också:

En skräddare sydde en rock. Han sydde den med kostbart tyg, exotiska knappar och vackert bräm på kragen. Han hade fått mycket pengar att köpa material för, och han tänkte som så att om han köpte sämre tråd och sämre material för de delar som köparen ändå inte skulle se, så kunde han stoppa en del av pengarna för materialet i egen ficka.

Så det gjorde han. Rocken blev vacker, imponerande och fick mannen som bar den att se precis så imponerande ut som han hade önskat.

Men snart var han inte lika nöjd. De undermåliga kvalitén på tråden skräddaren använt gjorde att sömmarna brast när mannen rörde sig, och det undermåliga fodret tittade fram. De exotiska knapparna föll av och knapphålen fransade sig.

Rasande gick mannen tillbaka till skräddaren, krävde pengarna tillbaka, berättade för vänner och bekanta om affären och i slutänden fick skräddaren slå igen, utblottad, på grund av sin girighet.

Och likadant som det förhöll sig med rocken förhåller det sig med skolan och nedskärningarna, billigare tråd och sämre foder kostar mer i längden, precis som nedskärningar och budgetåtstramningar är det kostsammaste man kan ägna sig åt, på lång sikt.

Man kan göra väldigt mycket med väldigt lite. Ni får en bonusberättelse om ytterligare en rock här, Dolly Parton sjunger om den rock hennes mamma sydde åt henne när Dolly var liten och de var mycket fattiga. Den var sydd av överblivna trasor, men omsorgsfullt sömmad med omtanke och kärlek höll den flickebarnet varmt på mer än ett sätt. Men hade mamman inte fått lådan med trasor hade flickan fått gå utan rock:

Vi har råd med en svensk skola som kombinerar det bästa i dessa båda rockar – välskräddad med omsorg och kunskap, så att den håller i många många år. Att vi då låter snålheten bedra visheten är ju bara dumt, inte sant?

Ang citatet

Citatet i förra inlägget kommer från en historia som inte är färdigberättad än. Kanske kommer den en vacker dag ut  i världen där alla kan ta den av den, kanske fastnar den på vägen. Det visar sig.

Hon sa egentligen inte så, men kanske borde hon få göra det ändå. Det är rätt effektfullt, inte sant?

Ville bara berätta det, både för er som frågade och för er som kanske undrade utan att fråga.