Om #queeraberättelser

Twitter är alltid den första sidan jag öppnar, den första appen jag laddar ner, det första medium jag vänder mig till för att få en uppfattning om vad som händer just när det händer.

I dag händer #queeraberättelser, uppmärksammar mig Minasannaords på i sin blogg. Det är en tråd där människor helt enkelt delar glimtar från sitt liv och sin vardag för att göra det lättare för oss alla att bemöta våra medmänniskor med respekt och omtanke. Elever berättar om känslan av att inte våga tala öppet om sin förälskelse i skolan, inte för att det är för stort och pirrigt och nytt för att sätta ord på, utan av rädsla för att bli placerad utanför gemenskapen. Människor berättar om att behöva komma ut om och om och om igen, i varje nytt sammanhang. Om rädslan för att familjen ska få veta något. Om hur föräldrar bemött dem med skrik och våld och avståndstagande, ibland brutit kontakten, ibland tvingat sina barn att ta tillbaka, säga att de ljög, att de självklart inte är sådär konstiga.

Om hur de blivit tillsagda att inte umgås med ‘den där’ vännen på grund av hens läggning eller umgänge. Om sin längtan och önskan att vakna en morgon och bara vara en i mängden, bara vara som alla andra, slippa komma ut, slippa besvara frågor om sitt underliv, bara få vara. Om att välja att ge sken av att vara hetero för att kunna lägga fokus på något annat än sin läggning. Om hur mobbning och trakasserier omtolkats av lärare och skolor till något mer heteronormativt, som fel kläder, glasögon eller liknande. Om att ha blivit ombedd att tona ner sig, i en omgivning där hetropar hånglar loss helt öppet.

I en tråd som denna dyker trollen också upp, såklart. De uppför sig lika illa som de gör överallt annars, och är bara att scrolla förbi. Matar man dem har man dem i hasorna i eviga tider, och de är seglivade.

Läs i tråden, i synnerhet om du jobbar i skolan med unga människor. Det är väl investerad tid.

Annonser

Det läsande barnet

Jag fyllde år häromdagen, och just den dagen publicerades Neil Gaimans bok the Ocean at the End of the Lane. Jag hade beställt den i förväg, så snart den gick att beställa, och sen raskt glömt att jag beställt den, så i år lyckades jag överraska mig själv.

Boken berättar om en man som reser tillbaka till en plats där något livsomvälvande hände när han var sju, och ser tillbaka på det som hände och vad han bär med sig från detta. Jag vill inte förstöra läsupplevelsen för er, så vi byter ämne innan jag säger för mycket.

Barnet han berättar om, bokens vuxne berättare, läste mycket, och byggde på så sätt upp sin bild av världen, tog del av andras erfarenheter och gjorde dem till sina egna, utvidgade sina horisonter och sin uppfattning om vilka möjligheter som stod till buds.

image

Och därför, just därför, behöver vi lära våra barn läsa. I synnerhet de barn som kommer från hem där böcker är något främmande, exotiskt, ja, rent av något suspekt, något hotfullt. Där böcker ses som något De Andra sysslar med, ett slöseri med tid, ett sätt att göra sig till, att göra sig förmer. De behöver exponeras för böcker, olika böcker, många böcker, bibliotek fyllda med berättelser om platser att känna till att de finns och lockas av, om karaktärer som hanterar situationer, träffar nya vänner, hanterar relationer till antagonister, löser situationer på egen hand.

Även de barnen behöver dessa lärare och rådgivare, de utmaningar och förebilder som finns i berättelserna. Det läsande barnet står bättre rustat inför prövningar, har exempel att inspireras av när det möter problem, har beprövade strategier att ta till i nya situationer. Det läsande barnet har ett öppnare sinne för obekanta människor och kulturer, en större insikt i hur betydelsefull olikhet är. Det läsande barnet är oräddare och nyfiknare och lever i en större, rikare värld än det barn som stängs ute från böckernas dimension.

Därför bör, ja, måste, skolan ge även dessa barn tillträde till läsandet. Därför bör, ja, måste, lärare själva läsa.

Vi gör världen bättre så.

Vårt behov av berättelser

Åsa Beckman skriver i DN om sin svårhanterliga klimatångest. Hon skriver om hur hon saknar berättelser om hur vår värld kommer se ut sedan. Om tjugo år, om femtio år, hur kommer världen se ut? Hur kommer våra livsvillkor se ut? Vad behöver vi förbereda oss på? Vad kan vi planera för?

Hon tar del av vetenskapliga rapporter om metangas som frigörs när tundran tinar, hon försöker göra det rätta, källsorterar, kör inte bil och känner sig ständigt vanmäktig inför detta enorma hon inte kan föreställa sig.

Och hon är inte ensam om att känna ångest och rädsla inför en framtid där det enda vi vet säkert är att saker kommer se annorlunda ut än de gör idag. Hon är inte ensam om sin önskan att finna bilder som ger en möjlighet att i någon mån föreställa sig hur vardagen i det nya kommer att te sig.

Hon beskriver känslan väl:

jag har ingen konkret föreställning att fästa rädslan i. Inga inre bilder av hur det kommer att bli. Har den där läsande människan helt missat science fiction, tänker ni. Ja, jag har alltid tyckt att genren varit tröttsam och fånig. Jag behöver bilder – trovärdiga bilder – av hur vardagen påverkats om femtio år.

Förra söndagen skrev Björn Wiman i samma tidning om ungefär samma ämne – behovet av berättelser som ger oss bilder av vad som väntar oss. Wimans vinkel är lite annorlunda men grundtonen är densamma. Förändringen är oundviklig, och vi står illa rustade för att hantera den.

Många har pekat på att klimathotet måste leda till ett slags tankerevolution som omförhandlar hela vår världsbild – det gäller synen på evig tillväxt och planetens resurser. Alla vet i dag detta. Men ingen vill förstå. Kanske är det vår föreställningsförmåga som fallerar – de fakta som forskarna presenterar är fortfarande bekvämare att sortera in i fantasin än i verkligheten, mer hanterbara som mytiska ödesfrågor än som konkret politik. Det är ingen tillfällighet att Johan Rockströms och Anders Wijkmans klargörande bok ”Den stora förnekelsen” från 2011 inleds med ett förord av ärkebiskopen i Svenska kyrkan, som i sin tur citerar ”Psaltaren”.

Var finns de då, berättelserna om hur världen ser ut om femtio år, om tjugo år, om tio år? Beckman har en klar poäng när hon beklagar att hon inte läst mer SF. Hon har föreställt sig att genren är tröttsam och fånig, men nu är det just de bilder av vardagslivet i en annan slags värld vi hittar bland annat i Science Fiction-litteraturen hon efterlyser. Inte bara där, men bland annat där. De världar där t ex Bradburys, Asimovs och Banks karaktärer rör sig är inte bara exotiska planeter, spännande teknologi, maskhål och maffiga vapen. De är också vardagsvärldar, där karaktärerna lever sina vardagsliv mitt i äventyren – de umgås med grannar och vänner, älskar, lagar mat, sover, slöar, läser, sköter sin hygien, tar sig till och från arbetsplatser, skolor och bibliotek (det finns både skolor och bibliotek, och de spelar ofta en väldigt stor roll i dessa världar, både för kunskapsutveckling och som mötesplatser) i världar som ibland liknar våra, ibland ser helt annorlunda ut. Vattentäckta, så kalla att karaktärerna överhuvudtaget inte kan vistas utomhus, så varma att bara somliga kan gå ut medan andra tvingas använda andra sätt att ta sig från punkt A till punkt B. Världar med atmosfär där karaktäerna kan andas utan problem, världar där de skulle dö av ett enda andetag, etc.

Känns det bekant?

Ah, tänkte väl det. Vi kommer tillbaka till Falstaff Fakir igen:

Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok.

För den som upplever sig ha svårt att hinna läsa varenda bok kan jag även av denna orsak varmt rekommendera kollektivtrafiken. Med förseningar och illa koordinerade linjer erbjuder den gott om tid för läsande, såväl vid hållplatsen som när man väl kommit ombord på tåget/bussen.

Eiffeltorn till salu

År 1925 sålde greve von Lustig den övre delen av Eiffeltornet till en skrothandlare Andre Poisson. Inte bara lyckades han få bra betalt, han blev mutad för att faktiskt ta emot betalningen också. Det andra försöket att sälja samma torn misslyckades, men såväl greven som hans sekreterare kom undan och historien om affären, liksom tornet, består ända in i våra dagar.

Jag kommer att tänka på Viktor Lustig när jag läser Sam Sundbergs krönika i SvD om Jonah Lehrer, den unge, populäre skribenten som tycks ha förhållit sig en aning för lättsamt till källkritik för att hans texter skall kunna ses som riktigt seriös vetenskapsjournalistik men trots detta inte bara lyckades bli publicerad, utan vann både ära och status:

Man vill gärna tro det bästa om folk, och jag trodde verkligen det bästa om Jonah Lehrer. Jag följde den unge vetenskapsjournalistens blixtkarriär via Wired och Wall Street Journal. Hans böcker var bästsäljare, hans föredrag välbetalda och när han i början på sommaren landade som fast skribent hos The New Yorker trädde han in i den yppersta journalistiska eliten.

Genom att använda ett lättillgängligt språk och förenkla svårbegripliga, komplexa resonemang till snärtiga formuleringar om den mänskliga naturen, med fokus på sånt som vilka färger som ökar kreativitetn, hur man ska möblera för att öka kreativiteten etc blev han populär, hans böcker sålde pallvis och hans popularitet tycktes bara fortsätta att stiga.

Men:

När kritiska röster började höjas om hans förenkling av komplexa vetenskapliga rön var jag benägen att avfärda det som avundsjuka. När det visade sig att han ägnat sig åt ”självplagiering” genom att återanvända sina gamla texter tillät jag mig en suck av lättnad. Det förklarade hans omänskliga produktivitet av långa kvalitetstexter. Men så fick en Bob Dylan-expert händerna på Lehrers senaste bok, Imagine, och hittade ett citat av Bob Dylan som han inte kände igen.

och så gick botten ur historien, källkritisk faktagranskning avslöjade mer fusk, och Lehrers tid på den ansedda The New Yorker var över.

Jag tror inte hans karriär är över. Det finns alltid plats för en god berättare i världen, människor vill underhållas, och vill få tro att det som tycks alldeles för bra för att vara sant nog ändå faktiskt kan hända är lite sant, trots allt. Och tänk så coolt det vore om det faktiskt var toppen av Eiffeltornet man köpt, eller om badrumsplaceringen faktiskt påverkade kreativeteten, tänk om det gick att bygga sig till, att äta sig till, att färgsätta sig till det där som både tycks så eftersträvansvärt och svåruppnåeligt, på samma gång.

Lehrers berättelser var kanske inte vetenskapsjournalistik på den höga nivå många fick intrycket av att det var, men det gör dem inte värdelösa. Ritningar till luftslott är en bristvara här i världen.

Doctor Parnassus

Med ojämna mellanrum skriver jag några ord om en bok jag läst. I dag tänkte jag, som omväxling, rekommendera er en film: den vindunderliga berättelsen om The Imaginarium of Doctor Parnassus. Jag är mycket förtjust i Terry Gilliam och hans sätt att berätta, och i the Imaginarium finns det gott om spelrum för både det oväntade, det absurda och det hisnande vackra.

Enkelt uttryckt handlar filmen om Doctor Parnassus, spelad av Christopher Plummer, och hans vadslagning med Djävulen, spelad av Tom Waits. Den handlar också om lögn och sanning, om berättelsens och fantasins kraft och önskningars makt.

Unna er en tur i the Imaginarium, ni kommer inte ångra er.

.

Korta historier

Vi har läst fyra korta historier, i tur och ordning författade av Conrad, Green, Wilde och i dag Woolf, i klassrummet de senaste veckorna. Alla uppskattade inte alla historier, men jag tror att de flesta fann åtminstone en de uppskattade, och alla har fått en glimt av hur dessa fyra författare använder språket, hur de berättar, hur olika deras texter och berättarstilar är.

Och så den stora frågan: vad har de gemensamt, dessa fyra korta historier? Det började bra, många gemensamma teman, många gemensamma drag i de tre första. Den fjärde, av fantastiska Virginia Woolf, ställde många teorier på huvudet, men öppnade nya perspektiv också, miljön, berättarstilen, karaktäristiken, perspektivet, där finns många aspekter utöver handlingen att beakta.

Och det häftigaste med den här övningen är att hur många aspekter jag själv hittar, och hur många gånger jag än läst berättelserna, så finns där alltid minst en aspekt, ibland rent utav en aspekt av en aspekt, jag ännu inte sett, men som är helt uppenbar när någon pekar ut den för mig.

Pappersklipparen

Historier kan berättas på så många olika sätt, och rätt som det är påminnas man om att där finns minst ett sätt till:

”Jag tar ett papper. Jag visualiserar min historia. Ibland skissar jag. Ibland inte. Och eftersom min bild redan finns i papperet behöver jag bara ta bort det som inte hör till historian”

.

.

Notera särskilt stavningsspindeln