För eller emot i skolan?

Ulf Blossing skriver om den uppdelning som skett i skoldebatten. Många gånger låter det som om det funnes två system, och handlat om antingen eller. Verkligheten är givetvis inte så svartvit:

Denna svartvita ”endera-eller” uppdelning som verklighetsbeskrivning är inte särskilt fruktbar. Som utgångspunkt för ett förbättringsarbete är det mer givande att förstå det som att skolan brottas med ett antal problem eller kanske utvecklingsområden. Här handlar det inte om endera-eller lösningar utan om både-och

En av detta problems rottrådar är vår gemensamma syn på skolans primära funktion. Handlar det om att fostra arbetare till industrin? Handlar det om att fostra fungerande samhällsmedborgare? Att fostra fritänkande människor? Att fostra ledare, eller att fostra människor som är tillräckligt flexibla för att raskt kunna om-utbildas allt efter samhällets behov?

Om jag får lov att drömma en stund skulle jag föredrar att se en skola som handlar mer om lärande än om fostran, där den primära funktionen vore att ge varje elev tre saker: de verktyg som krävs för att kunna ta del av den kunskap som finns i samhället; metoder att lära sig, enskild och i samarbete med andra; metoder för att gå vidare från det redan kända till det som ännu inte är känt.

Men tillbaka till verkligheten. Vi har ett par problem vi måste lösa, jag citerar Blossings blogg igen (och hoppas att han förlåter mitt klippande och klistrande i avsikt att lyfta fram ett par av de viktiga poängerna i hans inlägg) :

den didaktiska ämneskunskap vi har idag och som beskriver hur exempelvis matematikundervisning eller språkundervisning kan organiseras för optimalt lärande används inte generellt sett av lärare […] Dessutom finns ett informations- och återkopplingsproblem. Lärare klarar inte av att ge en målrelaterad och differentierad återkoppling till eleverna om hur det går i deras lärande […] betyg, centrala prov och skriftliga omdömen blir slagord är det kraven på högre prestationskrav på eleverna som kommer i förgrunden, medan lärares didaktiska och dialogiska kompetensbrister hamnar i bakgrunden, eller försvinner helt […] oroväckande att de politiska partierna inför valet inte i högre grad förmår föra upp det demokratiska uppdraget på dagordningen

Jag tror mycket vore vunnet i samtalet kring skolan om vi förmådde se att man inte automatiskt förkastar ett för att man föreslår att ta in något annat. Att man inte automatiskt tar ställning emot ett för att man tar ställning för något annat. Vad tror ni?

Naturvetare, vet ni vad?

Nu tänker jag göra lite skamlös reklam här:

Hvilan har vi faktiskt platser kvar för den som vill läsa naturvetenskaplig allmän linje i höst! Inte jättemånga, och det är först till kvarn som gäller om ni vill söka, men vi har faktiskt platser kvar både andra och tredje året.

Varje år utexamineras läkare, sjuksköterskor, veterinärer, barnmorskor, tandläkare, ingenjörer, tekniker, kemister, biokemister, biologer, forskare och många fler från universitet och högskolor inte bara runtom i Sverige, utan runtom i hela världen, och många av våra (för vi ser med sån stolthet och värme på dem som lämnat oss och gått vidare ut i världen att de fortfarande är våra, i någon mån, åtminstone i våra hjärtan) naturvetarelever är bland dem.

Om du sökte till högskola eller universitet men betygen inte riktigt räckte till, fundera, men inte för länge, det är inte många platser kvar, på om ett år på folkhögskola skulle vara något för dig. Du kan söka i ännu en kvot, du får tillfälle att fördjupa, förstärka och utveckla dina kunskaper och du får tillfälle att erövra ett par av de där förtretliga meritpoängen som inte fanns för dig som gick ut för några år sedan genom att t ex läsa Engelska C och/eller matte C och D och E, om du vill och hinner.

Pengar och betyg

Jag läser vad Jan Guillou skriver om betygen i Aftonbladet och finner, smått förvånad, mig själv nickande instämmande:

Rika barn får i allmänhet bättre betyg i skolan än fattiga barn. Så har det alltid varit och orsakerna är lätta att se. I rika hem är utbildningsnivån högre än i fattiga hem och rika föräldrar är inriktade på att barnen skall göra karriär i samhället genom högre utbildning. I rika hem finns inget behov av att ha självförsörjande barn och det är inget problem att barnen studerar några år utan att bidra till försörjningen.

Det handlar inte om begåvning (även om många rika vill tro det) och alltså är det en fråga om en orättvis ordning och ett lika logiskt som klart uttryck för klassamhället.

Det han skriver uppfattas ofta som så självklart att det helt enkelt inte nämns i debatten. Man tar för givet att det är underförstått, man glömmer att det finns människor som så gärna vill tro att det handlar om begåvning och kanske, förbjudna men förekommande tanke, gener och härstamning.

Pengar garanterar inte lycka, men de ger valmöjligheter. De öppnar dörrar och för med sig ett kontaktnät som i sin tur öppnar ännu fler dörrar. Pengar ger en möjlighet att ta del av upplevelser som vidgar ens horisont, till resor och möten och insidan och baksidan av platser vi andra annars bara ser utsidan på, om ens det. Och pengar ger, som Guillou påpekar, möjlighet för föräldrarna att ge barnen bästa möjliga förutsättningar för studier, med tid och utrymme, hjälpmedel och hjälp vid behov eller önskemål.

Detta gör stor skillnad, och att blunda för det och låtsas som om det inte vore så är inte bara att lura oss själva, det är att bedra dem som redan har förre möjligheter, dem för vilka många av dörrarna är stängda. Dem vi säger oss värna. Dem, för vilka möjligheten att jobba sig till ett toppbetyg är den enda nyckeln till dessa dörrar.

Det bör vi också förhålla oss uppriktigt och ärligt till.

Fler betyg!

I en kommentar till sitt inlägg om otillräckligheten i den feedback man får av tumme upp eller tumme ner föreslår Christermagister att vi borde införa fler betyg. Det är ju alldeles kolossalt klokt!

När jag skriver skriftliga omdömen tar jag upp alla huvudmål inom ämnet; t ex i svenska hur det går med läsningen, med skrivandet, med att tala inför grupp mm. Det blir flera ”betyg” inom ämnet, vilket gör att det är lättare att veta vad man ska gå vidare med.

Tyvärr är det ju många lärare som inte är lika samvetsgranna som Christermagister när de skriver omdöme, eller som kanske, i rättvisans namn, helt enkelt inte vet riktigt vad det är de ska förmedla egentligen. Det har konstaterats att allt för många ‘pigg och glad’ och ‘kämpa på’ och ‘allt bra’ har delats ut, och dylika omdömen säger ju till och med mindre än tumme upp eller tumme ned.

Tänk om vi istället skulle ta och göra som Christermagister föreslår, med betyg och tydliga kriterier. Istället för att sätta ett samlat betyg i t ex svenskan så ger vi ett betyg i läsförståelse, ett i litterär analys, ett i litteraturhistoria, ett i ordkunskap etc. Alla betyg är inte aktuella i alla klasser, men jag hoppas ni förstår principen. I matte blir det ett betyg i taluppfattning, ett annat i geometri, ett tredje i linjära ekvationer etc, allt utifrån respektive ämnes betygskriterier.

Jag tror detta skulle kunna luckra upp alltför rigida ämnesavgränsningar också, inbjuda till samarbete och bidra till att göra tydligt både för elever och pedagoger vilka som är elevernas starka och svaga sidor.

Bra tänkt, Christermagister! Inte sant?

Universiteten och betygen

Betygen har diskuterats energiskt på senare tiden, betyg från sjuan eller från sexan har debatterats medan en och annan lätt vilsegången debattör med kraft och emfas slagit in den vidöppna dörren ‘inga betyg till sexåringar’. Nu dyker ännu ett moln på betygshimlen upp, berättar Sydsvenskan:

Universitetens nya antagningsregler gör äldre sökande chanslösa. Ett hundratal utbildningar är nu omöjliga att komma in på med gymnasiebetyg äldre än från 2003.

Det handlar inte så mycket om att man anser betyg vara färskvara utan mer om hur svårt det är att översätta gamla betygssystem till nya meritpoäng. Det är inte heller så att man rent formellt stänger ute äldre sökanden, även om det i praktiken blir den effekten.

De nya antagningsreglerna innebär att en sökande får extrapoäng för att ha läst vissa särskilt meriterande kurser på gymnasiet. En student som läst till exempel Matematik B och C får 0,5 poäng extra per kurs. Detta gör att maxpoängen nu är 22,5 poäng istället för tidigare 20,0.

Men reglerna gäller inte för sökande med gymnasieexamen innan 2003. De får inga extrapoäng oavsett vad de läst. Detta gör att de inte har en chans att komma in på utbildningar som har över 20,0 i antagningspoäng.

Drygt hundra utbildningar runt om i landet handlar det om, men dörren är inte helt stängd, ett par alternativa vägar återstår – högskoleprovets betydelse kommer sannolikt att öka, vilket, gissar jag helt utan vidare underlag, kan komma att leda till att allt högre resultat krävs för att antas på de attraktiva utbildningarna. Folkhögskolekvoten är en annan väg, ibland lite bortglömd och ringaktad bland både arbetsförmedlare och en del SYV i landet. Givetvis finns också Komvux som alternativ. Det tycks som om många som väntat ett par år med att söka högskoleutbildning kommer att behöva komplettera sina utbildningar.

Tänk tanken Folkhögskola, den är inte så dum.  Hvilan, t ex, har fortfarande ströplatser kvar.

Rödgrön skolpolitik

Från Visby, via Aftonbladet, SvD, DN, sydsvenskan och Expressen når mig nyheten om de Rödgrönas nya hållning i betygsfrågan. SvD citerar från presskonferensen:

En viktig del för mig är utvärderingen, kvaliteten och kunskapskraven i skolan. Lika viktigt är att vi säger nej till sorteringsskolan, säger Mona Sahlin på presskonferensen i Sankt Hans trädgård.

Peter Eriksson, MP:s språkrör, kallar uppgörelsen för en av de viktigaste som som de rödgröna har enats om.

– Fokus om, vi vinner valet i höst, kommer att vara på kvaliteten i skolan. Det alllra viktigaste instrumentet är de skriftliga omdömen från årskurs ett. Konkreta omdömen som talar om hur ditt barn klarar sig, säger han.

Vänsterpartiet har inte ändrat åsikt, men går med på uppgörelsen för att skolan ska känna trygghet med vad som gäller.

Expressen citerar mer om lärartätheten:

De tre partiledarna presenterade sedan flera förslag. Ett handlar om fler lärare.
– Ett av de viktigaste målen är att anställa fler behöriga lärare. Vi måste ha fler, inte färre, lärare i skolan, säger Mona Sahlin.
Konkret vill de öka lärartätheten till 9 lärare per 100 elever.

Där ser man. Inte för att vara besvärlig, men hur har de tänkt sig med finansieringen, tro? Alla kommuner är inte helt glada för ytterligare ökade kostnader för skolan, och kommer sannolikt att sprattla emot allt vad de orkar. Det är lätt att lova när det är valår, men det tycks som en bra början.

Klasskillnaden förstärks i skolan

Sedan kommunaliseringen av den svenska skolan har betygsklyftan mellan rikas barn och fattigas barn ökat, visar en undersökning SCB gjort på uppdrag av LR, skriver SvD:

Lärarnas Riksförbund (LR) har låtit SCB granska alla niondeklassares slutbetyg över en längre tidsperiod: 1990 till 2008. Sifferbetygen byttes ut mot bokstavsbetyg 1998, men de olika betygssystemen har räknats om så att de blivit jämförbara. Granskningen visar att elevernas familjebakgrund fått ökad betydelse för studieresultaten sedan 1990. Med andra ord: klyftorna i skolan har ökat.

LR har bland annat låtit SCB granska betygsutvecklingen ur ett inkomstperspektiv. Resultat: Sedan 1990 har barn till höginkomsttagare höjt sitt betygssnitt betydligt mer än låginkomsttagarnas barn.

Resultaten av undersökningen förvånar inte, segregationen i samhället återspeglas allt tydligare i skolorna också, kommuners prioriteringar blir tydligare än någonsin när de återges i form av elevers skolresultat. Nej, jag säger inte att ett återförstatligande av skolorna vore lösningen på allt, men jag säger, och jag säger det med emfas – kommunaliseringen har gjort slarvsylta av många många människors möjlighet till en bättre framtid.

Valfriheten, säger många, var det som skapade segregationen i skolorna, ändå vill ingen ge avkall på den. DN skriver:

Så väl moderaternas skolpolitiska talesperson Margareta Pålsson, som Ylva Johansson, välfärdspolitisk talesperson för Socialdemokraterna, delar bilden av de växande klyftorna i skolan. Båda tror också att ökade kunskapskontroller och mer kompetensutveckling av lärarna, kan förbättra situationen. Valfriheten kommer ingen av dem att ge sig på:

– Vi kan inte tvinga duktiga elever att gå i mediokra skolor, vi får se till att alla skolor är bra i stället, säger Margareta Pålsson.

Ylva Johansson tror att valfriheten ökat segregationen och att den är en del av problemet, men ser inte att det går att förändra.

– Däremot är det dags att lagstifta om hur kommunerna fördelar resurserna till skolorna. Pengarna måste användas där behoven är som störst, säger hon och välkomnar idén om en parlamentarisk utredning:

Skolans roll i vårt samhälle är alldeles för viktigt för att vi inte ska försöka hitta gemensamma strategier.

Jag håller med dem, båda två. Kommunerna har visat att de inte klarar av att ta ansvar för resursfördelningen, de prioriterar utifrån helt fel grunder och resultatet ser vi tydlig. Resultatuppföljningen är obefintlig och elever går igenom grundskolan utan att tillägna sig ens de mest basala färdigheter. Det är katastrof, det är skandal, det är ett hot mot demokratin och ekonomin och folkhälsan.

Kommunaliseringen är en del, den ständigt ökande acceptansen av segregationen är en. Valfriheten är en del, och den illa behandlade LpO94 en.

Anne-Marie Körling skriver om hur den reform som genomfördes för snart tjugo år sedan gick alldeles för slarvigt till, hur styrdokument misstolkats och kopplingen till läroplanens intentioner tycks försvunnit helt. Hon ställer skolan till svars, men inte lärarna:

Jag tänker inte lägga någon skuld på lärare, vi fick LpO-94 utan att få lära oss den. Det skedde samtidigt som stora skolreformer sjösattes, kommunaliseringen kom vilket i sig är stort och omfamnade skolan på ett nytt sätt, rektors roll kom att bli en förvaltare med uppdrag mot ekonomi snarare än pedagogisk ledning, lärare fick nya kursplaner och dessa mottogs utan större förståelse eller med medvetenhet om implementering, processande och uppföljning av att lärare börjar utveckla en relation till en mål-och resultatstyrd skola.

Att det också handlade om en teoretisk förändring, från Piaget till Vygotskij, kom aldrig någonsin upp till ytan. Den socialkonstruktivistiska kunskapsyn som läroplanen omfattar blev därför inte alls förstådd eller genomförd. Det är en stor förändring att börja tänka i nya banor och mot en ny fond. Det tog många, många år att upptäcka teorierna kring vilka skolan skulle börja arbeta. Och det kräver sina dagar. Under samma tid går barn med rättigheter i skolan för att lära sig. Men Vygotskijs tankegångar kom att hamna i skymundan, och i realiteten kom Piaget och Lgr 80 att råda. Men hur skulle lärare själv förstå det här. Läroplanen LpO-94 hade vackra ord och innebörder. Läroplanen var liten i sitt omfång men så stort uppdrag och utvecklingsåtagande åt oss i skolorna. Där är alla ansvariga.

Hon har helt rätt, givetvis, det tar tid att ändra sitt sätt att tänka och se världen och sitt uppdrag. Men vi har haft gott om tid på oss, och LpO-94 är inte längre ny. Vid det här laget borde vi vara hemma i den, vi borde ha diskuterat och konferensat och utbildat oss och satt oss in i den så väl att den är en självklarhet för oss idag. Nu kommer nästa steg, och vi måste förhålla oss till det och ändra vårt arbetssätt utifrån det. Anne-Marie uttrycker återigen mina tankar bättre än jag själv:

Jag ser med oro på den nya reviderade Skola 2011 och implementeringen av den. Om detta inte äger rum med kvalitet och tilltro till lärares vilja att göra det bästa av sina åtaganden så kommer också denna läroplan att hamna i ett vacuum. Det kan vi inte tillåta oss, inte för eleverna eller för lärarna, inte för någon skola alls.

Hur ska vi bära oss åt för att inte hamna där? Hur ska vi bära oss åt så att kommunalpolitikers brist på kunskap och förståelse för sitt uppdrag inte drabbar redan utsatta barn? Hur ska vi bära oss åt för att valfriheten ska vara fri, för alla, i synnerhet för dem som verkligen behöver den?

Det första, det största och det viktigaste, såvitt jag kan se, är precis det Anne-Marie skriver om – vi måste se till att alla lärare, alla skolledare och alla ansvariga politiker, nuvarande såväl som framtida, förstår och håller sig till läroplanen. Det innebär att vi måste lägga tid och kraft på att sätta oss in i den. Vi behöver anordna fortbildningsdagar, vi behöver träffas och prata om den, och vi behöver besluta oss för att vi faktiskt ska arbeta utifrån den i fortsättningen. Inga halvmesyrer, inga provisoriska övergångsmodeller som permanentas och inte genomförs fullt ut, utan ett rejält kliv in i det nya, tillsammans alla på en gång. Alla, utan undantag.

Det kommer att kosta kommunerna pengar. Det kommer att kosta staten pengar. Det kommer att kosta tid, svett och tårar.

Det är framtiden och demokratin värd, tycker ni inte?

Läs också vad Christermagister skriver om saken. Det är klokt som vanligt.

En och annan tidning skriver också, t ex Sydsvenskan, Expressen, Affärsvärlden, Skånskan och Allehanda

Lärare, bliv vid din kateder!

När lärare slutar vara lärare är det eleverna som drabbas

skriver PJ Anders Linder apropå Jonas Vlachos text på Ekonomistas, Det hänger på undervisningen, i sin tur apropå rapporten IFAUs nyligen släppta rapport Den Svenska Utbildningspolitikens Arbetsmarknadseffekter: Vad säger forskningen? Vlachos konstaterar att varken förändringarna inom lärarutbildningen eller resurstilldelningen är det som haft avgörande effekt på utbildningens kvalitet, utan det absolut mest avgörande är lärarens roll:

Lpo 94 betonade ett individualiserat arbetssätt och lärarens roll gick från att undervisa till att handleda. Alla vet hur det låter: ”eftersom kunskap finns att hämta i överflöd [på nätet] och då dagens kunskap är förlegad i morgon så är det viktiga att barnen lär sig forska fram kunskapen på egen hand”. Eftersom den norska skolan influerades kraftigt av de svenska idéerna så stämmer denna förklaring väl överns med att utvecklingen i båda länderna varit likartat dålig.

Tyvärr har svenka pedagoger i allmänhet skytt kvantitativ forskning som pesten, annars hade det kanske inte behövt gå så illa. Denna visar nämligen — föga förvånande — att lärarnas undervisning är mycket viktig och när undervisning ersätts av eget arbete, då lär sig eleverna mindre.

De som drabbats mer än några av detta är elever från utsatta områden, elever vars föräldrar ofta har varken kunskap eller möjlighet att hjälpa och stötta dem hemifrån. Detta konstaterades på Skolverkets hemsida redan i september i fjol:

Effekten av de förändringar som rapporten belyser är att skolan blivit allt mindre likvärdig. Stöd från hemmet har fått större betydelse för elevernas möjligheter att nå bra resultat eftersom skolan blivit sämre på att kompensera för elevers sociala bakgrund och olika förutsättningar.

Man konstaterar samtidigt att en konsekvens av att ge kommunerna pengar för att de skulle ta hand om skolan kraftigt påverkat elevernas möjligheter:

En av idéerna var att kommunerna med sin kunskap om lokala behov bättre skulle kunna fördela resurserna för att göra skolan mer likvärdig. Men idag ser vi att skolor ofta kompenseras blygsamt för socioekonomiska faktorer. Inte ens i de mest segregerade kommunerna tilldelas skolorna alltid extraresurser […] Grundskolan ska organiseras integrerat. Det är huvudprincipen enligt grundskoleförordningen. Men utvecklingen har gått i motsatt riktning. Det har blivit allt vanligare med särskiljande lösningar som till exempel särskilda undervisningsgrupper för elever i behov av stöd. Elever delas också in i olika grupper efter kunskapsnivå. För de lågpresterande eleverna kan det vara stigmatiserande och påverka självkänsla och motivation. I segregerade grupper påverkas elevernas resultat även av kamrateffekter och lärarnas förväntningar. Samma mekanismer som verkar segregerande på skolnivå framträder alltså här på gruppnivå.

Så, för att sammanfatta:

– Kommunaliseringen har, tvärtemot de goda intentioner man hade, bidragit till att öka segregering och gett elever med redan skrala förutsättningar klart försämrade möjligheter.

– Lärare, bliv vid din kateder! Överlämna inte åt eleverna att själva fundera ut hur de ska lära sig saker och ting utan berätta och visa, föregå med exempel, förklara, visa vägen och håll dig sedan tillgänglig vid deras sida när de försöker själva.

Inte så överraskande, kanske, men viktigt nog att framhålla, särskilt såhär i sommarlovstider när tankarna kring nästa läsår är aktuella.

Betygsdebatten

Det är inte alls konstigt att unga människor blir stressade över att få betyg, och inte ett dugg konstigt att de mår dåligt över dåliga betyg heller. Jag ser med både förfärade och ledsna ögon hur mycket känslor och känslomässiga värderingar vuxna lägger i betyg – det talas om hur ett icke godkänt betyg stigmatiserar, man talar om att ett icke godkänt är som att kasta eleven på sophögen, man vill inte ‘stämpla barnen i pannan med betyg’….

Allvarligt talat, hur ska unga människor kunna bli annat än stressade av något som vuxna lägger sån enorm känslomässig betydelse i? Hur ska de kunna känna annat än att ett icke godkänt gör dem värdelösa i de vuxnas ögon?

Jag föreslår att vi tar och tänker över vad vi säger, funderar över varför blotta tanken på betyg rör upp såna enorma känslomoln i oss och något lite också på vilka konsekvenser våra ordval får för våra barn.

att värdera ut

Det gäller det här med utvärderingar i skolan igen. Alla är inte helt glada åt konceptet, generellt eller i enstaka situationer. Skolor och högskolor protesterar när de upplever att de inte fått tillräckligt med tid att åtgärda de områden där de fått kritik innan åtgärder sätts in från högre ort.

Jag vill hävda att utvärderingar är ett viktigt verktyg i det pedagogiska arbetet – genom att utvärdera kommer man åt de aspekter som inte framgår på prov eller i samtal. Man får en generell bild av sitt eget arbete och en god möjlighet att förstärka det som fungerar och förändra det som gått fel.

Alla är inte för betyg heller, många är emot betyg. I Agenda upprepar Maria Wetterstrand gång efter gång att MP är helt emot betyg på sexåringar. Hon talar till känslorna hos tittaren när hon beskriver hur ‘sexåringar kommer till skolan med tindrande ögon och vill lära sig saker. De längar efter att få gå i skolan för att de tycker att det är kul! Och så ska de stämplas med ett betyg!’

Jag har lite svårt för den retoriska bilden med betyget som en stämpel. För mig låter det som om den som säger det hävdar att det betyg som sätts i sexan är det betyg eleven kommer att få i handen och ta med sig till gymnasiet, eller till universitet eller högskola för den som vill det. Betyget är en ögonblicksbild, ett slags stenografi som talar om hur elevens kunskapsnivå ser ut, just där och då, i förhållande till betygskriterierna i givet ämne. Den retoriska bilden talar också känslospråk, och antyder att betyget inte bara talar om kunskapsnivån, utan också säger något om eleven som person och kommer att forma elevens framtida personlighet.

Det är lite bekymmersamt. Jag är rädd att dessa känsloretoriker riskerar att göra mer skada än nytta, och med sina svulstiga ord laddar betygen med just dessa värderingar. Känsloretorik är ett oerhört effektivt verktyg i svensk politik, men jag vill ändå mana till viss försiktighet här, dagens barn och ungdomar är tillräckligt utsatta som det är.