Om det här med glädjebetyg

Den främsta källan till information om elevernas förkunskaper, behov och ambitioner som skolan får är betygen. När vi planerar vår verksamhet, sätter ihop klasser, förbereder kurser och dimensionerar extraresurser utgår vi alltså ifrån att vi kan lita på våra kollegors omdömen och att eleverna är någorlunda rustade för de program som de har valt. Man behöver dock inte arbeta särskilt länge som gymnasielärare för att inse att kraven för olika betygsnivåer varierar kraftigt mellan olika skolor och lärare, liksom de insatser och metoder som används för att hjälpa elever med behov av extra stöd.

Magistern skriver om det här med betyg, och glädjebetyg. Han förklarar hur det som ibland kallats ”snälle-G”, ett Godkänt till en elev som kanske inte riktigt uppnått alla målen av en eller annan orsak, men som läraren ändå vill uppmuntra, kan ge allt annat än snälla konsekvenser:

Jag betvivlar alls inte att grundskolan är full av eldsjälar som verkligen kämpar med elevernas och som anstränger sig för att sätta rättvisa betyg. Men om man är mer mån om att vara snäll och undvika konflikter och extra arbete så är det lätt att skicka problemen vidare till nästa nivå istället för att lösa dem – trots att detta urholkar betygens värde.

De fyra punkter Magistern tar upp i sitt inlägg visar hur det välmenande ”snälle-betyget” på nästa nivå både ställer till det för mottagande skola och rent av kan komma att bli ett slag i ansiktet på eleven. Kanske är det något vi alla behöver tänka över?

Fler betyg!

I en kommentar till sitt inlägg om otillräckligheten i den feedback man får av tumme upp eller tumme ner föreslår Christermagister att vi borde införa fler betyg. Det är ju alldeles kolossalt klokt!

När jag skriver skriftliga omdömen tar jag upp alla huvudmål inom ämnet; t ex i svenska hur det går med läsningen, med skrivandet, med att tala inför grupp mm. Det blir flera ”betyg” inom ämnet, vilket gör att det är lättare att veta vad man ska gå vidare med.

Tyvärr är det ju många lärare som inte är lika samvetsgranna som Christermagister när de skriver omdöme, eller som kanske, i rättvisans namn, helt enkelt inte vet riktigt vad det är de ska förmedla egentligen. Det har konstaterats att allt för många ‘pigg och glad’ och ‘kämpa på’ och ‘allt bra’ har delats ut, och dylika omdömen säger ju till och med mindre än tumme upp eller tumme ned.

Tänk om vi istället skulle ta och göra som Christermagister föreslår, med betyg och tydliga kriterier. Istället för att sätta ett samlat betyg i t ex svenskan så ger vi ett betyg i läsförståelse, ett i litterär analys, ett i litteraturhistoria, ett i ordkunskap etc. Alla betyg är inte aktuella i alla klasser, men jag hoppas ni förstår principen. I matte blir det ett betyg i taluppfattning, ett annat i geometri, ett tredje i linjära ekvationer etc, allt utifrån respektive ämnes betygskriterier.

Jag tror detta skulle kunna luckra upp alltför rigida ämnesavgränsningar också, inbjuda till samarbete och bidra till att göra tydligt både för elever och pedagoger vilka som är elevernas starka och svaga sidor.

Bra tänkt, Christermagister! Inte sant?

Att sätta betyg

Andreas Carlsson, vet ni vem det är? Ja, just han ja, i idoljuryn. Han har skrivit och gett ut en självbiografi, spolingen, där han först på de sista sidorna kommer fram till sin första Idolsäsong. Han beskriver hur allvarligt han och de övriga jurymedlemmarna såg på sin uppgift att fostra nya, unga talanger:

Vi hade tilldelats ett trollspö med kraft att förändra folks liv […] Det fick vi hålla i med vördnad och respekt.

Jag är kanske lite enkelspårig i mitt tänkande just nu eftersom jag omedelbart associerar till betygssättning, men han formulerar det väl. Betyg är minst lika viktiga för framtiden som Idolplaceringar, och vi måste sätta dem med vördnad och respekt. När vi sätter ett betyg garanterar vi, med våra namn, att den eleven vi sätter betyget på i det skedet har visat de kunskaper som anges i kriterierna för just det betyget. Inget mer, vi garanterar varken god vandel eller trevligt sätt, charm eller social kompetens hos eleven som uppnår höga betyg, men inget mindre än vad som anges i kriterierna heller.

För att detta ska vara möjlig måste betygssättningen vara helt frikopplad från alla former av belöning eller konsekvenser för läraren. Att koppla lönesättning till betyg, eller att som i bland annat Göteborg låta lärarnas popularitet bland eleverna avgöra lönesättningen öppnar dörren för en korrupt betygssättning på vid gavel. Elever är barn och ungdomar, de vill ha roligt och trevligt om dagarna. De vill ha tid och utrymme för socialt spel, de behöver tid och utrymme för sin utveckling, och de vill känna att just de är speciella. De vill också ha med sig höga betyg från skolan, helst högre än de andras. Det går inte alltid ihop, och lärarens uppgift att balansera alla dessa bitar så att en elevs vilja inte går ut över andra elevers situation gör att popularitetsnivån inte alltid är hög. Jan Björklund skriver om saken i DN:

Som argument för att eleverna ska betygsätta lärarna har även anförts att lärarna minsann sätter betyg på eleverna. Men den jämförelsen håller inte, enligt min mening. Läraren sätter betyg utifrån läroplanens krav med betygskriterier. Läraren har utbildning, yrkeserfarenhet och står framför allt under tjänsteansvar. I regeringens skolreformer ska dessutom bara legitimerade lärare få sätta betyg och betygssättningen ska granskas av Statens skolinspektion. En elev som sätter betyg på sin lärare har däremot inget ansvar alls efteråt och behöver inte motivera sig, trots att betyget kan få konsekvenser för lärarens lön och framtid.

Än en gång går kommunalpolitikers idéer och önskemål om kontroll ut över eleverna. Givetvis skall elever utvärdera sin skolgång, kontinuerligt och konsekvent, och utvärderingarna skall leda till förändringar då så är påkallat. Lika självklart är det att en lärare eller skolledare som inte sköter sitt uppdrag ska få konsekvenser av detta. Det är överhuvudtaget inte ifrågasatt, från något håll. Men eleverna skall inte ha minsta inflytande över lärares löner. Det skulle leda till korruptionsmisstankar kring betygen – har eleven fått MVG för att eleven uppvisat den graden av kunskap, eller har eleven fått MVG för att läraren vill ha mer lön? Gick det illa för läraren i senaste utvärderingen för att gruppen fått ett lågt betygssnitt?

Nej, detta är ingen bra koppling, betyg skall inte kunna köpas för pengar.

Christermagister skriver också utifrån artikeln i DN, liksom Lilla O och Tejpad.se. Kristina Axelsson pläderar för mer inflytande över skolans verklighet för rektorer, lärare och elever medan Kommunchef lägger ett betungande ansvar på elevernas axlar när han talar om dem som kunder som ska hållas nöjda.