Ungas läsning

  

Frågan är relevant. Skolbiblioteken är inte alltid högprioriterade i kommunerna, skolbibliotekariers budget är ofta njuggt tillyxad och hens position i kollegiet lika ofta vag och odefinierad. 

I stället för att vara en självklar person i elevernas informationssökningsvardag och en bekant guide bland hyllorna när läslusten eller nyfikenheten på vad det här med läsning faktiskt ger slår till blir hen i många fall en outtalad resurs i elevvårdsteamet, en av de som tas för givet utan att det uttalas, en slags fritidsledare stationerad bland bokhyllor, och ibland inte mycket mer i elevvardagen än den där lappen med spridda öppettider på en stängd biblioteksdörr. 

Varför är det så? Varför finns inte minst två bibliotekarier på varje skola, så att ett välsorterat, välkomnande bibliotek med läsutrymmen, studieutrymmen, digitala utrymmen och stilla ro är tillgängligt även när den ene är ute i klasserna och pratar källkritik, informationssökning, skrivande, skönlitteratur, facklitteratur, media, berättar om kommande författarbesök eller vad det nu kan vara? 

Jo, det kostar lite, men jag lovar, det smakar därefter, och resultaten kommer att kunna skymtas redan efter ett läsår. 

Annonser

Den där tiden på året när man bara vill stanna inne och mysa med en bok….

Solen skiner, grannarna skränar, gräsmattan behöver klippas, ljuset tränger sig skoningslöst in och sociala media fylls av bilder av glassätare. Jag får huvudvärk, ont i alla leder (och jag tänker skylla det också på solen tills motsatsen påvisas!) och längtar efter att tillbringa dagarna i mitt bibliotek med fönster mot norr, dricka vackra drycker i höga glas, önska det vore artonhundratal så att alla trädgårdsredskap vore handdrivna och trevligt tysta och försjunka i uppbygglig litteratur tills hösten är här.

Civiliserad biblioteksblomma kontemplerar de vilda blommornas otyglade framfart utanför i den brännande solen.

 

Göttingen

It was during the eighteenth century that the university library began the transition from treasure-house to intellectual heart of the university. This process began in German, and was most evident at Göttingen.

from the Story of Libraries


 

Dagens ungdom

Vi köpte ett par stolar till biblioteket i dag. Ett par stora, generösa korgstolar, som korgstolar plägar inte jättetunga, men rätt otympliga. Solen skiner, vi hade ungefär två kilometer att transportera dem, och ingen av oss kör bil. Men det är söndag, det är påsklov och vi hade hur mycket tid som helst på oss.

Och så plötsligt, när vi gått en bit, och tagit vår andra paus, kom en ung man vandrande. Han bar på en nätpåse med bollar, och erbjöd sig utan att blinka att hjälpa oss. Visserligen, sa han lite beklagande, skulle han bara halvvägs. Sen svepte han upp en av stolarna på sin axel och vandrade iväg.

Dagens ungdom ❤

Framtiden ser ljus ut.

Biblioteket

*phew*

Känslan är lite som känslan efter en trevlig fest, när gästerna gått hem och man sitter och bara är, ser sig om på röran omkring sig och funderar över vad man kan vänta med till nästa dag, och vad man måste ta hand om nu. Man är trött, det är skönt att sparka av sig skorna och vifta lite på tårna, kanske gör man sig en kopp kaffe eller te, smakar lite på det sista av efterrätten trots att man egentligen är för mätt.

Biblioteket är inte alls klart än, men konturerna börjar kunna skönjas, vi börjar få en överblick både av hur det kan komma att faktiskt bli och vad vi kommer behöva komplettera med. Belysningsfrågan är intressant, och trots att fönstret är ett norrfönster så behöver vi ha blekningsrisken i åtanke när vi placerar bokhyllorna. Bäddsoffan behöver inte bara placeras så att man kan sitta i den (eller ligga i den, vilket faktiskt är bekvämare) och läsa, den behöver också kunna fällas ut så att nattgäster kan ligga bekvämt, och ta sig upp i halvmörker utan att bryta armar och ben.

Så där behöver finnas golvyta. Och så en matta av trevligt slag. Och belysning. Karusellen kommer att få flytta in dit också. Den är en litterär referens, och ska stå i den svarta hyllan.

Vi är på väg. Inte framme, men på väg. Det finns mål och mening med vår färd, och vägen är mödan värd.

Biblioteket växer fram

Steg för steg växer det fram, mitt lilla bibliotek. Ännu så länge är det en tankekonstruktion, men del efter del anländer och slår sig bidande ner i väntan på att träda in i handlingen, som dvärgarna i Bilbos håla.

I dag fick jag hjälp av en kär och älskad vän, som visade sig mycket skicklig på att fickparkera, med att hämta en bokhylla i Malmö. Taklampan hänger ännu i köket, mattan är oköpt men bäddsoffan, där övernattande gäster skall få vila omgivna av berättelser, väntar i ett närliggande rum, böcker och bokhyllor spridda i andra rum väntar på att få inta sina nya positioner, och de möbler som skall flytta till det rum där bäddsoffan väntar just nu tycks nästan otåliga att få ge sig åstad.

Karlfeldt beskriver känslan perfekt:

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.

 

Guilty pleasures avdelning läsning, tankar inför #fbchatt

De flesta av oss har något vi njuter av i smyg. Något vi inte visar öppet, mest för att vi anar att det kan få omvärlden att se på oss med andra ögon om den får veta det.

Så det är inget självklart val att berätta, men jag har bestämt mig – jag ska vara uppriktig mot er:

Jag läser litteraturkritik.

Ofta.

Mycket.

Trots att jag vet att det finns en risk att detta ändrar ert sätt att se på mig så berättar jag. Jag skulle kunna säga att jag berättar eftersom det egentligen är något jag gör för mitt arbete; eller för att det kan få någon annan med liknande hemliga vanor att känna sig lite mindre udda. Men sanningen är en annan: jag berättar för att jag hoppas locka in fler på den här mörka, vindlande stigen.

Det är vanebildande. Jag skulle inte överdriva om jag beskriver det som beroendeframkallande. När man upptäckt hur litteraturkritiken kan öppna helt nya synvinklar på såväl litteratur som på världen och livet vill man bara ha mer och mer. När man väl fått syn på det som faktiskt finns där, alldeles i utkanten av synfältet, upptäcker att det där som glimtade fram under ytan är mer än bara skugga, då börjar man vilja se mer, komma djupare ner, utforska områden man tidigare inte ens visste fanns.

Nu vet ni. Jag kommer inte fråga efter era gulity pleasures, men vill ni berätta så lyssnar jag gärna.