Digitala äventyr

I Stockholm pågår #Skolforum och är traditionsenligt, om jag tolkar signalerna rätt, såväl välbesökt som uppskattat. Själv befinner jag mig i Skåne men hade glädjen att delta en stund på skärm i dag. Jag pratade lite om #skolchatt, lite om Digiskola lite om att ta plats i sociala media även om man inte känner sig jätterutinerad, lite om att trolla,lite om hierarkier mellan digitala upplevelser och upplevelser i den tredimensionella världen, och lite om hur mycket det utvidgade lärarkollegiet som finns på sociala media betyder för mig.

Jag såg Anna Kaya, som samtalade med mig, och de som befann sig i lokalen såg mig på en skärm. Jag såg ut ungefär såhär:

Me and Anna Kaya by Max Entin

Jag och Anna Kaya, träffsäkert avporträtterade av http://maxentin.com

och det var väldigt kul att bli inbjuden.

Wiiee!!

Annonser

Två bilder av lärare

Malmö Högskolas beskäftiga besserwisser är en bild. Hade jag varit ung och övervägt att faktiskt slå in på lärarbanan hade en film som denna förmodligen placerat mer tyngd i den andra vågskålen. Att vara allmänbildad är en tillgång när man undervisar, att vara en besserwisser är det inte. Man strävar efter att eleverna skall ges tillfälle att lära sig, inte efter att läraren ska ges tillfälle att briljera.

Dessutom har Napoleonbakelser sannolikt sitt namn från en förvrängning av Napolitansk, dvs härstammande från Neapel.

.

Jag känner inte igen mig i Malmö Högskolas bild av hur en lärare är, och då är jag ändå diplomerad besserwisser!

Debbie Allens danslärare, däremot, har en attityd som håller. Hon är cool (jodå, i den eran såg cool ut så), hon är ärlig, hon har höga förväntningar, och hon har sitt fokus på elevernas lärande, hur de ska göra för att växa och bli fantastiska. Hade jag getts den bilden av en lärare när jag befann mig där i valet och kvalet, och inspirerats av den, hade jag gått in i utbildningen med en annan bild av mitt framtida yrke:

.

Att jobba som lärare är ansvarstyngt. Det är krävande, det är stressigt, det är tungt och både motvind och uppförsbacke ibland. Men mer än något annat är det fantastiskt. Om du står i valet och kvalet, älskar ditt ämne passionerat (det är nödvändigt, för du kommer att umgås med det, intensivt, i många långa år, det kommer att vara ditt viktigaste verktyg) och har en idé om hur skolan, som fenomen, skulle kunna fungera bättre, sök lärarutbildningen. Sök trots napoleonbakelsen, jag lovar dig att lärarjobbet är något helt annat.

En bild på en vägg

Än en gång kommer jag på mig med att vilja utveckla en kommentar jag skrev till ett inlägg i en annans blogg – denna gång hos Mats. Det som började som en kommentar om dokumentation spårade ur totalt och slutade som en rätt abstrakt bild av skolan. Bilden blev inte klar, insåg jag snart, men för att inte helt kapa Mats kommentarsfält flyttar jag över den hit för att avsluta den:

ungefär så jag ser på dokumentationen i skolan – varje notering är bara en liten del av helheten. Man behöver inte alls driva det till sådana excesser som jag gör, med färgkodningar och flödescheman och krossreferenser och hej och hå, men jag tror man måste börja sätta sig ner och tänka efter på vilket sätt detta verktyg kan användas.

Föreställ dig att du har en vägg, du har en spik och du har en tavla. Målet är att tavla ska hänga på spiken som ska vara inslagen i väggen. För att nå detta mål behöver du driva in spiken i väggen på ett eller annat vis. Du kan använda knytnäven – förmodligen ineffektivt, och sannolikt smärtsamt. Du kan använda pannbenet, sannolikt minst lika smärtsamt men kanske aningen effektivare. Du kan ta av dig skon och använda den.

Eller så kan du gå och hämta en hammare, och vips är du framme vid målet.

I min tanke kring denna bild är väggen, spiken och den färdiga tavlan de olika delarna av kursen som nämns som obligatoriska inslag i läroplaner och kursplaner.

Processen involverad i att tillverka tavlan, välja ut den plats där den ska hänga för att bäst komma till sin rätt och bidra till helhetsintrycket av rummet, fundera ut hur man går till väga för att förfärdiga en upphängningsanordning på tavlan, välja ut rätt sorts spik och införskaffa densamma etc är allt det runtomkring, allt det som ingår i det som ibland benämns lärarskicklighet, allt det som skolverket och regeringen litar på att lärarna kan göra utan att få strikta detaljerade direktiv.

Hammaren är dokumentationen (och jag inser att här krävs det en del fantasi för att få ihop bilden, och hoppas att läsare är generösa nog att bidra med den biten), det verktyg som krävs för att på ett enkelt och smidigt sätt få ihop alla delarna till det slutgiltiga målet för kursen. Hammaren är det verktyg som behövs för att man ska kunna få den helhetsbild av kursen (dvs tavlan hänger på sin plats på väggen, och man kan se hur slutresultatet faktiskt blev utan att behöva stånga sig blodig) kan behöver för att kunna sätta ett rättvist resultat.

För rörig bild? Funkar den?

Jag vet inte, men jag hoppas det. Man kan lägga till fler detaljer om man vill, beskriva färgerna och penslarna, knivarna och paletterna som fakta, själva målandet som lärande och det färdiga motivet som kunskap. Tänka sig eleven som konstnären, som sätter olika bitar av fakta i relation till varandra, prövar och prövar igen med olika kombinationer tills det blir som det är tänkt. Föreställa sig eleven gå omkring i lokalen där utställningen ska vara, peka ut platsen medan läraren rör sig i bakgrunden, visar hur ljuset faller och påpekar att under eftermiddagen kommer platsen att se annorlunda ut, eftersom solen lyser in genom ett annat fönster då.

Då, i slutskedet, när kursen nästan är över.

När man har tavlan, spiken och väggen, och bara ska få ihop delarna till en helhet.

Ja, ok, hammare är en långsökt bild, men den är ett bra verktyg för att få ihop delarna, i den här bilden. Dokumentation är ett bra verktyg för att få ihop delarna till ett så rättvisande betyg man kan i slutet av en kurs också.

Förstår ni ungefär hur jag tänker eller svamlar jag bara?

Jag är inte säker.