Sjunde luckan i Morricas #adventskalender

Använd den väl, står det i kortet han får, och i nästa scen gör han precis det – han använder den för att komma in i de delar av biblioteket som hitintills varit oåtkomliga för honom. Jag tar av min hatt för J.K. Rowlings eleganta sätt att understryka, även mitt i det uppsluppna julfirandet, bildningens och kunskapens betydelse.

Annonser

Tredje luckan i Morricas #adventskalender

I år har vi läst den första Narnia-boken i engelska 5. Det kan tyckas en enkel uppgift, men där finns, som i de flesta läsvärda böcker, många fler bottnar och aspekter att upptäcka. Det är inte självklart enkelt att begränsa sig när uppsatsen skrivs, så mycket är intressant. Julen, t ex, är en kraftfull symbol i berättelsen, och blir än mer betydelsebärande när läsaren minns när och var boken gavs ut första gången.

Bok eller skärm, skärm eller bok?

Här är en skärmdump från den skärm jag stirrade in i på bussen i morse.

Wizard of Oz

Jag tog den när ett samtal från i går plötsligt dök upp i minnet, ett samtal där läsande av texter ställdes mot skärmtid. Det var ett trivsamt men tämligen polariserat samtal, där digitala media, diminuerade till ”skärm”, placeras i ett dikotomiskt förhållande till analoga textmedia, framförallt böcker.

Och det är ju givetvis lite fånigt och riskfyllt, även om det är trevligt, att stöta och blöta halmdockor, personligt tyckande och anekdotisk evidens helt utan vetenskaplig förankring, i synnerhet i en fråga där många investerat mycket känslor.

Men i en aspekt vill jag faktiskt ge gårdagkvällens sparringpartner rätt – men inte i fråga om elevers läsande, Digitala media är en del av vardagen, lika självklara som kollektivtrafik eller snabbköpskassor. Men i fråga om lärares läsande. Ja, visst läser jag på skärm, det skulle om inte annat vara oergonomiskt att bära runt på alla de böcker som bor i min Kindle i analogt format.

Men vi bör inte underskatta lärares förebildliga ansvar när det handlar om att modellera de studiefrämjande vanor elever och studerande behöver anamma. Vi kan och bör tala böcker, vi kan och bör undervisa böcker, samläsa böcker, undervisa böcker, samtal om böcker, men elever gör som vi gör i långt högre grad än de gör som vi säger. Den lärare som sitter på skoltrappan med näsan i en bok, som bär boken i fickan och lägger den på katedern för att ha den till hands vid rast eller paus visar att hen lever som hen lär, och det gör intryck och inspirerar.

Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok

Falstaff Fakir 

De gör det bara för att tjäna pengar

Min plan när jag steg på bussen hem igår var att berätta om den fullständigt underbara kväll vi tack vare fin människas generositet hade på operan, jag och flickvän, men de två damernas konversation på bussen hem, den jag inte kunde undgå att höra eftersom de dels satt framför mig och dels var tämligen högljudda i sitt samtal, kom emellan.

Mer om operan i morgon. Se den. Den är välspelad, rolig, lättsam och innehåller element som rök, eld, häckdansande, nedstigande, förförelse, klassisk rollspelsdetaljer och lärare.

Men först de två damernas samtal, hållet i en ton som tydligt belyste dels hur nöjda de var med sitt eget förhållningssätt, snubblande nära det som ofta kallas självrättfärdighet, dels hur föraktfulla de förhöll sig mot de unga människor de talade om.

Så:

Kära damer på bussen, unga människor jobbar mycket riktigt som telefonförsäljare för att tjäna pengar. De blir inte rika på det, men de kan, om de har tur (och det är mer tur än skicklighet) få ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna äta varje dag i månaden. De är inte väloljade och oförskämda, de följer ett manus, och de pratar på för att någon sitter och lyssnar på dem ibland, och när som helst kan kalla in dem för att kritisera till exempel att deras samtal drar ut för mycket på tiden eller hur de lät sig avbrytas.

Jag förstår, jag vet att det är frustrerande att bli uppringd av någon som försöker få den uppringde att köpa ett eller annat hen är måttligt om ens överhuvudtaget är intresserad av. Jag förstår att det känns närgånget att en främling i telefonen gång på använder förnamnet på den uppringde. Jag är medveten om att de färdiga formuleringarna i de manus uppringaren har att hålla sig till ofta låter både inställsamma och hala.

Men jag vet också att de unga människorna som arbetar med telefonförsäljning ofta är studenter, sällan har andra alternativ, och jobbar på ackord. Om ni, kära damer, inte är intresserade av att stötta dem genom att köpa de strumpor. Givetvis erbjuder de inte er dessa plagg av sitt hjärtas godhet, självklart gör de det för att tjäna pengar. Pengar de desperat behöver.

Så, kära damer, nästa gång: bemöt de unga uppringarna med respekt, håll i minnet att deras tid är pengar, bokstavligt talat, och avböj antingen direkt, artigt och trevligt som talade ni med drottningen själv, eller bidra om det finns ekonomiskt utrymme till det till att morgondagens läkare, jurister, stadsvetare, matematiker, lärare, arkitekter etc får äta varje dag även nästa månad. De pluggar bättre då.

Sånt som gör skillnad

Att föreställa sig att människor, utifrån hudfärg, hårfärg, längd, födelseplats, formen på ögon, näsa, skalle eller andra kroppsdelar, mer eller mindre synliga i vardagslag, besitter vissa egenskaper är något Statens Institut för Rasbiologi gång i tiden ägnade sig åt.

Under första delen av förra århundradet.

1935 tillsattes på regeringens begäran en ny chef som raskt gjorde rent hus med de rasbiologiska föreställningarna. I dag, flera generationer senare, vet vi att blondiner inte är dummare än brunetter, vi vet att kvinnor inte har sämre mentala förutsättningar att bli formidabla datorspelare, vi förstår att den som sjunger i kör blir duktig på att sjunga i kör och den som övar violinspel tusen timmar blir duktigare än den som övade en kvart och sedan tröttnade, oavsett var i världen personerna är födda, vilken form deras ögon eller färg huden som omsluter kropparna har. Vi vet till och med att homosexualitet inte är en sjukdom.

De flesta av oss vet detta.

Men så finns det en och annan som fortfarande går omkring som vore det 1909, och då och då luftar sina föreställningar. Som inte bara oreflekterat kläcker ur sig kommentarer om hur det syns på ögonformen att ”hen är duktig på matte, det har ju asiater i blodet”, utan sedan försvarar sitt uttalande med att jodå, så är det, det vet den som kläckte, det ligger i generna, och det är ju dessutom en komplimang.

Det är problematiskt. Det är inte ens ett steg ifrån att hävda att samer är degenererade, att homosexualitet är en sjukdom eller att afrikaner är som barn och inte kan ta hand om sig själva. Inte acceptabelt. Vuxna, rimligt allmänbildade människor borde år 2014 verkligen veta bättre.

Du läser väl den här veckan också?

Jag blir alltid lite orolig när jag hör lärare säga att de inte upplever sig ha tid i sin vardag för att läsa skönlitteratur. Alls. Överhuvudtaget. Ibland med tillägget att hen läser så mycket facklitteratur och forskning att hen helt enkelt inte hinner med skönlitteraturen, den får vänta.

Och jag tänker, varje gång, kära kollega, du har inte förstått vad skönlitteratur är. Du har inte förstått betydelsen av berättelser, ingen har visat dig hur skönlitteraturen kommer att öka din förståelse för facklitteraturen, och öppna helt nya horisonter för dig. Och sedan tänker jag, smått rädd för tanken, på hur hens elever uppfattar det skönlitterära läsandet när läraren, auktoriteten på akademiska aktiviteter, prioriterar ner det som en lättviktighet som sorteras bort.

Läs, gör det. Även om det tar en månad eller två att ta sig igenom boken för att kollektivtrafikresorna är så korta, och du ofta får stå, så läs. Den här veckan också.

Ständigt – i rörelse

Karin Boyes dikt I Rörelse har följt mig genom livet, ända sedan jag läste den första gången för många långa år sedan, i en värld som inte längre finns.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Jag ägnar mina dagar och nätter åt kunskapsutveckling, bildning och lärande. Boyes manande, drivande, lockande, inspirerande ord beskriver väl det viktigaste i allt som har med lärande att göra – det är vägen som är mödan värd. Betygskriterier och kursmål i styrdokument och liknande är ju inte resans mål, men kan om man så önskar liknas vid det ställe där man sover blott en natt innan man bryter upp och fortsätter sitt stora äventyr.

Vägen kröker ju där framme. Vem vet vilka spännande ställen som väntar där bortom?