Att utgöra ett pittoreskt inslag

Vi pratade om läsningens betydelse i #skolchatt här förleden, och två av de tankegångar som luftades framförallt under ‘efterfesten’, det samtal som fortsätter efter att den modererade delen av #skolchatt är över, finner jag mig ha svårt att släppa. De båda tankegångarna är besläktade, om än på visst avstånd.

Den första handlar om god litteratur och mindre god litteratur. Någon argumenterade att det finns så mycket skräplitteratur, så mycket lågkvalitativa texter som unga människor och elever i allmänhet gärna läser, och att det vore närmast att föredra att de i stället inte läser alls framför att de läser dessa texter. En av skolans viktigaste uppgifter är att vidga horisonter, visa på nya perspektiv, belysa mörka vinklar och vrår, visst är det så, men för att inte skrämma bort människor från bibliotekens hyllor, konkreta såväl som digitala, bör vi lägga våra personliga värderingar åt sidan och minnas den där hisnande känslan av att faktiskt ha läst ut en bok på egen hand, att faktiskt förlora sig i en historia för första gången, att faktiskt gå och tänka på det man läst om, att längta till nästa tillfälle när man får plocka upp boken.  Många av de verk vi gärna ser som god litteratur kräver viss vana vid mediet som sådant, och börjar vi värdera vilka vägar elever tar för att skaffa sig den vanan riskerar vi jaga bort dem helt i stället.

Och det var väl ändå inte meningen?

Den andra tankegången presenterades med lätt anstrykning av pubertal arrogans: läskunnighet är för vissa människor ett handikapp. Under samtalets gång jämkades hållning till den mindre kategoriska att alla inte måste lära sig läsa, alla kanske inte vill lära sig läsa eftersom det finns de som lever i traditioner och kulturer där läsning inte fyller någon funktion, och dessa kulturer förändras och föröds om urinnevånarna blir alltför civiliserade.

Det är den romantiska drömmen om det oförstörda paradiset, idyllen där allt är enklare, går långsammare, är vackrare än i det vardagsliv man uppfattar som stressigt, kaosartat, onaturligt, förvanskat, platsen där människorna lever ett naturligare liv, älskar och skrattar och umgås i harmoni med varandra och naturen. En vacker dröm, men en dröm där vi helt glömmer att de människor vi vill se där, som vi vill gästa för att läka våra stressade själar också är likadana människor som vi. De vill också mer, de vill också studera, de vill också vidare, de vill också kunna välja något annorlunda än sin vardag, hur solig och sandig den än är.

Läsning är ett verktyg för dem, precis som för oss, Internet är ett verktyg för dem, precis som för oss. Att förneka dem tillgång till dessa verktyg för att bevara våra semesterparadis tillsynes oförändrade är inte bara ohövligt, det är insiktslöst och inhumant.

Det var bara det jag ville säga.

Gemensamma referensramar

Jag har inte sett Les Miserables. Jag har läst boken, och jag har fått en och annan illa kamouflerad gliring om vilken bildningssnobb det gör mig till. Jag har fått andra kommentarer också, som alltid är de flesta positiva och uppmuntrande och trevliga. Men det är om de där gliringarna jag tänkte prata just nu.

Ty i en värld där få läst boken, de flesta sett filmen, och referensramarna kommer från filmen är jag snarast fullständigt obildad. Jodå, jag kan fejka en stund, eftersom historien som berättas i filmen tycks stämma hyggligt väl överens med Hugos bok. Men mer än så är det inte – de där gemensamma referenspunkterna som utgör musiken, skådespelarnas prestationer, utseenden, utstrålning, röster, gester etc saknar jag.

Ty det är vad bildning handlar om – gemensamma referensramar, att kunna mötas i förståelse så att det blir möjligt att med få ord säga mycket, helt enkelt för att alla i samtalet känner till det som refereras till. Det innebär för mig två saker:

1. I somliga sammanhang är jag bildad. I andra fullständigt obildad.

2. Bildning är ett ständigt pågående aldrig avslutat som jag ser fram att fortsätta med

Jag vill nämligen ha tillgång till så många gemensamma referenspunkter som möjligt med människor omkring mig (även till er som odlar ett kokett litet bildningsförakt) för att kunna kommunicera och förstå. För att uppfatta det underförstådda, uppfatta referensramarna och slippa ägna långa stunder åt att nysta i ledtrådar medan alla tappar tråden och samtalet långsamt dör ut.

Så nu ska jag snart se filmen. Vi börjar här så länge

Bristande social kompetens hos svenska toppolitiker

Ännu en gång berättas för oss om hur illa våra toppolitiker uppför sig i sociala sammanhang. Denna gång är det Aftonbladet som referar en rapport från Riksdagsförvaltningen där såväl gåvor som klädsel och språkbruk hos politiker som representerar landet i olika sammanhang kritiseras.

Riksdagsledamöterna får även klä skott för plaggen de sätter på sig utomlands. Det har förekommit ”alltför lättsam klädsel” i vissa sammanhang vilket inte uppfattats väl av värdarna, säger en ­delegationsledare.

De sociala koderna ser olika ut i olika sammanhang, och det som accepteras i ett sammanhang skapar en spänd stämning och försvårar samvaron i ett annat. Som riksdagsledamot torde man ha alla möjligheter att få hjälp att förbereda sig inför och under sitt uppdrag. Man borde få information om lämpliga klädnivåer, samtalsämnen för mingel och det där viktiga, lättsamma småpratet som utgör det sociala smörjmedlet, lämliga presenter för olika sammanhang och kulturer etc, borde man inte?

Samtidigt som jag läser om våra toppolitikers bristande stil och hyfs läser jag en artikel i DN om hur snarlik brist på social bildning gör att dagens ungdomar får svårt att hävda sig på arbetsmarknaden:

I en rapport till Framtidskommissionen (2012) skriver Nils Karlson och Ola Skåberg:
”Sammanlagt 8.082 företagsledare blev tillfrågade om vad de anser vara de främsta skälen till att ungdomar har svårare att få jobb än äldre personer. Hela 90 procent av dem som fyllde i det öppna svarsalternativet (19 procent) påpekar just bristen på social kompetens hos ungdomar. Yngre personer anses ha en negativ inställning, vara dåliga på att passa tider och ha en ren ovilja till arbete.”

Det är viktigt att inte moralisera över bristen på dessa färdigheter bland grupper av ungdomar. De ungas förhållningssätt är en produkt av den miljö de vuxit upp i, en miljö som de vuxna skapat. Det är de vuxnas ansvar att förbereda unga för arbetslivet. Utöver ämneskunskaper inkluderar detta mjuka kompetenser, som helst tränas tidigt, då de är svårare att träna upp senare. Skolan och vuxenvärlden misslyckas i dag i många fall med båda dessa uppgifter.

Jag ser ett tydligt samband mellan dessa två fenomen – riksdagsmän som glatt slår ifrån sig kritik kring brist på stil med kommentarer om hur de inte direkt är modelejon men nog tycker folk varit ganska korrekt klädda, inte direkt gått omkring i badkläder eller så och ungdomar som kommer ut oförberedda för arbetslivet från en skola där de borde fått lära sig just den sociala kompetens som ökar deras anställningsbarhet.

Det är en jämlikhetsfråga.

Sociala, hövliga, media

I DN funderar Catia Hultquist kring samtalstonen på den svenska delen av Twitter, och fenomenen hon beskriver känner jag visserligen igen, men inte som generella Twitterfenomen:

Twitter är ett hetsigt sätt att kommunicera och särskilt gynnsamt för den som gillar att skriva spetsiga oneliners. Därför är det inget mysterium att forumet blivit så poppis bland journalister, politiker och andra formuleringsglada opinionsbildare. Men ibland går det lite väl fort i Twitterhockeyn. Hårda puckar svischar fram och tillbaka utan att något egentligen blir sagt. Alltför många har tvingats lära sig den hårda vägen att Twitterkontot inte bara var ett smidigt sätt att skaffa sig nya bekantskaper. Det var också ett lysande sätt att skaffa sig ovänner. Och trots, eller kanske på grund av, mikrobloggens nyvunna folklighet börjar nu en trötthet märkas bland pionjärerna

Jag twittrar både på svenska och engelska, följer en del på båda språken och fenomenen hon beskriver, hur det ”har blivit kallt och hårt och att revirmarkerandet tagit över” ser jag också, men bara i den svenska sfären. Det är inte ovanligt att någon t ex försöker presentera sig genom att redan i sin fjortonde tweet eller så gå till frontalangrepp mot någon med många följare, kanske i avsikt att bli sedd av dennes många följare och därmed uppmärksammad själv.

I den globala sfären hålls, såvitt jag ser och möter åtminstone, däremot fortfarande en hövlig och civiliserad samtalston oavsett ämne. Det är rätt skönt.

Jag reflekterade över detta i en tweet tidigare i dag, och fick föga oväntat bland annat kommentarer om att det är olika vad som ses som hövligt och ohövligt, om att mottagaren skall se förbi tonen och höra på vad som sägs, och att det är mottagaren som bär ansvaret för att vara tolerant mot drullar, men också igenkännande reflektioner kring vad som ligger till grund för denna oartiga attityd.

Hövlighet tycks ibland uppfattas som en prestigeförlust, som om det vore den underordnades roll medan bufflighet vore den överordnades. Jag vet inte hur det kan komma sig, det har kanske långa historiska rötter, men det är bekymmersamt.

Hövlighet handlar inte om att stå med mössan i handen, skrapa generad med foten och känna sig bortkommen. Det är ju tvärtom ett sätt att i handling och bemötande visa den andre respekt, att mötas och bygga en för alla inblandade fruktbar relation, tillfällig eller bestående, oavsett inbördes verkliga eller inbillade positioner.

Att bemöta någon hövligt, rakt och tydligt, ärligt och ibland i mothugg, men hövligt, är ett sätt att tala om att man är en civiliserad person som önskar fortsätta relationen. Det gäller privat, det gäller socialt, det gäller i styrelserum och i konseljer. Överallt. Även på Twitter.

Eller tar jag fel?

Känslan av att kunna påverka saker

Expressen publicerar en artikel om en man som beskrivs som ”en tidigare så kallad näthatare”. Han får förklara hur han anser att de han gett sig på har förtjänade det, och berättar att det känns nästan skönt att ha gått vidare och lämnat ‘det där’.

Men det intressanta i artikeln är mannens motivering:

Man fick en känsla av att man kunde påverka saker, att man hade en makt som vanliga människor normalt inte har

I mina ögon låter det som om personen upplever sig i praktiken maktlös, upplever sig vara utan såväl makt som medel att påverka världen omkring sig eller ens sin egen situation i nämnvärd omfattning. En person som vill påverka men inte vet hur, som frustreras över att andra tycks veta och kunna, över att andra blir sedda och uppmärksammade medan personen själv förblir obemärkt.

Jag kan så klart ta helt fel, men om jag inte gör det så tycks det som att en av de viktigare nycklarna för att komma till rätta med de ‘så kallade näthatarna’ är just att lära människor vad och hur var och en faktiskt kan påverka såväl omvärld som sin egen livssituation. Även om man inte kan få allt som man vill genom ett magiskt trollslag, och även om man inte kan få andra människor att dansa efter ens pipa precis i den takt och med de steg man önskar så har den som vet hur oändligt mycket större makt och möjligheter att påverka än den som bara kan tjuta nej nej nej men som, likt ett trotsigt barn, inte kan sätta ord på vad hen vill i stället.

Bildning, ett begrepp som i många delar av vårt land betraktas med skepsis, ibland rent av med förakt, kan det vara en del av lösningen? Är i så fall bildningsföraktet en av rötterna till problemet?

Eller är jag än en gång helt fel på det?

Om läsande lärare

Lärarnas Nyheters artikel om lärares läsvanor har väckt reaktioner och känslor. Frågan om huruvida en läsande lärare faktiskt är en bättre lärare, och en ickeläsande således sämre har ställts. Många har känt sig manade att försvara ickeläsande lärares ickeläsande, ofta med hänvisning till tidsbrist. Molloys uttalande i artikeln om att lärare bör använda en del av förtroendetiden till att läsa in sig på aktuell litteratur har bemötts med hänvisning dels till att förtroendetiden redan som det är inte räcker till, dels till att förtroendetid inte längre är en självklar del av lärarvardagen. Semestertjänsterna med reglerad arbetstid vinner mark, och att få utrymme att läsa på arbetsplatsförlagd arbetstid är sällsynt.

Formuleringen har uppfattats som kritik mot lärares ambitionsnivå, som om där funnes ett outtalat ‘lärare är lata’ dolt bakom funderingen över vad lärare som inte läser i stället använder sin förtroendetid till, och det framhålls att lärare i dag redan utan läsning upplever sig behöva lägga mer än stipulerade 45 timmar i veckan på jobbet för att kunna hålla den standard som krävs, att böcker är kostbara och att lärares arbetsbelastning gör att man inte har tid att besöka bibliotek för att låna böcker.

Avvikelse från ämnet: har biblioteken runt om i landet så skrala öppettider bör man planera om. Det är inte alls konstigt om utlåningen sjunker om folk inte har möjlighet att faktiskt besöka biblioteken i lugn och ro på tider när de inte jobbar eller behöver stressa iväg till dagis eller skolor. Det gäller inte bara lärare.

Åter till ämnet. Själv tillhör jag helt i enlighet med statistiken den grupp människor som läser mer än 25 skönlitterära böcker per år. Jag läser oftast omkring en bok per vecka, i perioder mer, sällan mindre, och kan överhuvudtaget inte minnas en tid i mitt liv då jag inte läste. Jag har alltid flera olika böcker jag läser parallellt, jag har bussböcker i rockfickan och väskböcker i väskan. Jag läser när jag väntar i telefonkö, jag läser, om vädret tillåter, när jag väntar på bussen, jag läser när jag väntar på att avtalade möten skall börja. Jag läser pocketböcker, jag läser ljudböcker, jag läser e-böcker. Jag läser när jag dricker kaffe eller äter ensam. Jag läser för att låta min ständigt spinnande hjärna koppla av, jag läser för att lära mig saker, för att vidga min horisont, göra min världsbild mer nyanserad, och för att det roar mig och berikar mig.

Jag beskriver inte mitt läsande för att skryta, utan för att understryka hur illa rustad jag är för att sätta mig in i de ickeläsande lärarnas verklighet. Att rekreationsläsa är en färdighet som andra färdigheter, det tar tid och kraft att lära sig och kräver att man ägnar sig åt det med viss frekvens för att förmågan skall utvecklas och bli något man gör nästan utan att tänka på att det är något man en gång lärde sig och inget man fötts med.

Jag funderar över om jag som rätt driven läsare kan göra något för att göra vägen in i böckernas värld mer lättvandrade för de som känner att de borde, att de skulle vilja, men upplever det mer som en börda än något lockande? För det är mödan värt att öva upp sin litteraturläsarförmåga. Det kostar tid och möda, men det betalar sig väl.

I Skolvärlden skrev härförleden den klassikerkramande (ljuvlig formulering!) professorn Ebba Witt-Brattström en artikel om poängen med att läsa skönlitteratur. Hon pratar om elevers läsande, men det hon säger  gäller oss alla i lika hög grad:

människor utan träning i att läsa mer komplexa texter med skiftande mänskliga perspektiv uppfattar alla yttranden som bokstavliga. De tror att man förespråkar det man i själva verket diskuterar, ja till och med argumenterar emot.

Elever som genom att läsa skönlitteratur har lärt sig att tänka i bilder, metaforer och liknelser, uppfatta och identifiera ambivalenser, metadrag, retorik, ironier och andra stilmedel, faller inte offer för nätets skadliga påståendekultur och åsiktsterror. För dem handlar inte mänsklig kommunikation om det enkla tyckandet: för eller emot, gilla – inte gilla.

Kalla det demokratifostran eller bildning, det kvittar. Men snälla, lär ungarna läsa!

Om vi hjälps åt, om vi gamla storläsande tanter delar med oss av våra erfarenheter, håller upp dörren in till böckernas värld, visar vägen och välkomnar, och den som inte är lika hemmastadd faktiskt upphäver sin röst och ber om tips, så tror jag vi löser det här också. Vad tror ni?

Anansi och kunskapen

Trots att Anansi redan var så klok och påhittig som han var kom han en dag på idén att han skulle samla all världens klokskap och ha den för sig själv.

Så han satte igång, han fångade in och samlade all kunskap, all klokskap och all visdom han kunde hitta och stoppade den i en lerkruka som han nogsamt förslöt. Men det kändes inte som om kunskapen, klokskapen och visdomen var trygg nog i krukan.

Han bestämde sig för att den behövde ett gömställe. Ett gammalt ihåligt träd, det var nog det perfekta stället att förvara kunskap, klokskap och visdom på. Så med stor möda och stort besvär släpade han lerkrukan långt ut på ett fält, till den plats där det stod just ett sånt träd.

Men Anansi, som ju var en spindel, var mycket liten och krukan, som ju innehöll all världens kunskap, visdom och klokskap var med nödvändighet väldigt stor. Han knöt den framför sig för att få upp den i trädet, men det var svårt. Gång på gång föll han ner igen.

Anansis son hade följt efter sin pappa för att se vad han hittade på. Efter att ha stått och tittat, och skrattat, en lång stund steg han fram och sa ‘Varför låter du inte krukan hänga bakom dig i stället, så att du kan klättra utan att den är i vägen?’

Anansi tänkte efter och fann det sonen sa vara en god idé. Så han hängde krukan i ett snöre bakom sig, och började klättra.

Hur tror ni det gick?

En kruka som hänger i ett snöre, den dinglar och far och rätt som det var slogs den sönder mot trädets stam. Och i precis den stunden kom en vind, och ett regn, och all den kunskap och visdom och klokskap Anansi med sån möda försök samla ihop och gömma undan spreds ut över världen.

Jag kommer att tänka på berättelsen om spindelguden när samtalet hos Mats kommer in på spindelnät. Spindeln som symbol kan tolkas på så många olika sätt, som den som lömskt ligger i bakhåll och inväntar sitt stackars byte, som den som håller ihop alla trådarna, eller den som samlar in saker och ting, som Anansi i berättelsen, och själva spindelnätet är i sig en rätt fantastisk konstruktion. Spindelsilket är oöverträffat i styrka och seghet, och spindeln ser till att vissa trådar är klibbiga och andra inte, för att den själv ska kunna röra sig obehindrad i nätet medan dess panikslagna byte trasslar in sig i klibbtrådarna.

Det betyder inte att spindeln är grym eller elak. Inte att den är särskilt vänlig heller. Precis som Anansi är den vad den är, och vi kan lära oss mycket av att iaktta den.

Spring mot kullarna!!

.

Jag är inte så mycket för det här med att tämja vildar. Tankegången krockar rätt brutalt med min uppfattning om bildning – en tämjd människa är lydig, ifrågasätter inte, gör som h*n blir tillsagd och blundar för ett och annat för att inte ställa till bråk i onödan; en bildad människa tänker själv, ifrågasätter, säger ifrån när något tycks fel och tvekar inte att ta ställning.

Men när världsbilder krockar kan nya perspektiv uppstå. Det är en bra sak.

.

Studentexamen och vidare

Dagens samtalsämne, spår Mats, blir den nya studentexamen:

Det är ingen djärv gissning att det här förslaget kommer att väcka känslor.

Givetvis väcker det känslor. Betyg och bedömning väcker enorma känslor i svensk skoldebatt, ofta i sån grad att det tycks överskugga problem som att elevers kunskaper inte alltid är vad de enligt styrdokumenten borde vara på motsvarande nivå. Och dessa problem kommer inte att försvinna av sig själva, varken med eller utan studentexamen.

Så vilka vägar finns för unga människor som lämnar grundskola eller gymnasiet utan de kunskaper de behöver för att gå vidare till arbetsmarknad eller högre utbildning? Är det rakt ut i utanförskapet som gäller?

Naturligtvis inte, trots att det ibland låter så, trots att Komvux på många håll sägs krympa och minska såväl antalet platser som ämnen.

Det finns fler vägar att gå. Låt mig berätta lite om en av dessa:

Folkhögskolans uppdrag är bland annat att bidra till att minska utbildningsklyftorna, höja bildnings- och utbildningsnivån i samhället samt bidra till att ge människor möjlighet att påverka sin egen livssituation. Det är inte hela vårt uppdrag, men det är tunga delar av det. Det innebär att folkhögskolans allmänna kurs erbjuder en chans till (och om det behövs en till, och i förekommande fall ännu en) för en som av en eller annan anledning inte fått med sig alla de kunskaper och behörigheter h*n behöver från det ordinarie skolväsendet.

Hvilan i Åkarp, mitt emellan Lund och Malmö, den folkhögskola där jag jobbar, erbjuder t ex möjlighet att läsa allmän kurs med naturvetenskaplig inriktning, allmän kurs med samhällsvetenskaplig inriktning eller samhällesvetenskaplig inrikting med hälsaprofil. Den som inte har betyg och/eller kunskaper med sig från grundskolan är välkommen att börja med grundkursen, för att sedan läsa på gymnasienivå och, om man så vill, fortsätta vidare till högskola eller universitet.

Ja, jo, det låter som jag gör oblyg reklam, men inte den här gången. Den här gången vill jag lyfta fram att det FINNS vägar som ligger öppna även för den som inte blir godkänd i studentexamen. Det är inte kört! Ge inte upp. Det finns många folkhögskolor, över hela landet. Somliga med internat, somliga (som Hvilan) utan möjligheter att ordna boende på skolan. Somliga knutna till politiska eller religiösa rörelser, somliga (än en gång, som Hvilan) politiskt och religiöst obundna.

Det är aldrig försent för en lyckad skolgång.

Skoldebatten och bildningen

Den unga kvinnan på bilden är Ellen Key. Känner ni till henne? Ibland får skoldebatten mig att tänka på henne. Inte för att jag hör särskilt mycket av hennes tankar i debatten alla gånger, även om jag gör det ibland, utan mer för att jag ofta saknar hennes perspektiv.

I DN finner jag att Ronny Ambjörnsson är inne på samma tankar:

möjligheterna till diskussion och egen reflexion ställs aldrig i motsats till kunskap på det sätt som händer i dagens skoldebatt. Till det som mest fascinerar i den pedagogik som Ellen utvecklar i skrifter som ”Barnets århundrade” (1900), en av sin tids mest lästa böcker, är nog det både- och-perspektiv som präglar framställningen. Hon talar där om en ”kunskapens grundlighet”, som aldrig får tummas på. Kunskapen kan aldrig nås utan ansträngning, den engagerar både minne och tankeförmåga. Det är sällan den går att leka in. Men den går heller inte att banka in. Det är, menade Key, skillnad mellan den auktoritäre och den auktoritative läraren. Den auktoritäre läraren tar sanningen för given, den auktoritative redovisar sina argument. På det sättet får själva kunskapen auktoritet.

Men kunskap kan aldrig vara målet. Det är en central tes i Ellen Keys pedagogik. Målet är bildning. Vad är då bildning? Det som är kvar när vi glömt bort vad vi lärt oss, skriver Key i några ofta citerade meningar. ”Ju större rikedom av dylikt kvarstannande gods, desto större är behållningen av ett studium: ju fler inre bilder, vibrerande känslor och tankeförbindelser … desto mera utveckling har vi av ett studium …”

Key levde och verkade i omvälvande tider – i det industrialiserade samhället krävdes människor som visste sin plats, som inte förhävde sig eller trodde sig vara något, inte ifrågasatte eller förhöll sig illojala till den fabrik där deras arbetskraft var en av förutsättningarna. Ambjörnsson beskriver med exempel ur sin egen uppväxt:

I likhet med många andra i min generation är jag klassresenär. Jag växte upp i ett rum och kök, gjorde läxan i köket, läste romaner i rummet och övade franska verb på toa. Jag kunde min läxa vid förhöret nästa dag, men knappast så mycket mer. Jag deltog sällan i de diskussioner som arrangerades på filosofitimmarna och räckte aldrig upp handen. Jag satt för det mesta tyst, ett beteende jag lärt mig hemma. Gör dig inte märkvärdig, prata inte i onödan – uppmaningarna behövde sällan formuleras, de satt i väggarna. Det var en moral som fungerade i arbetarklassen, man gjorde det man blev tillsagd men knappast så mycket mer. Vad skulle det tjäna till? En diskussion för diskussionens egen skull tedde sig helt främmande.

Det är inte så annorlunda idag, förutom på en viktig punkt: medan Key var väl medveten om klasskillnaderna och arbetade för att öka möjligheterna för de som hade få dylika, har vi i dag ett samhälle där debatten om klasskillnader är i det närmaste yrvaket förvånad över att sådana faktiskt finns även här. Vi har en segregerad skola där man i vissa områden kallt kalkylerar med 15% eller fler ändå underkända elever redan innan de börjat, vi har ungdomsarbetslöshet och utförsäkringar med allt vad det innebär av förtvivlan och vrede, och att välgörenhet blir avdragsgill vittnar tydligt om skiftande värderingar.

Och jag önskar, som Ambjörnsson, att Key vore en del av skoldebatten. Hennes spikraka strävan att ge de tysta en röst och de ”systematiserade” den möjlighet att ifrågasätta och påverka som finns i att känna till hur samhället och världen fungerar behövs mer än någonsin i den omvälvning vi står mitt uppe i just nu.