Känslan av att kunna påverka saker

Expressen publicerar en artikel om en man som beskrivs som ”en tidigare så kallad näthatare”. Han får förklara hur han anser att de han gett sig på har förtjänade det, och berättar att det känns nästan skönt att ha gått vidare och lämnat ‘det där’.

Men det intressanta i artikeln är mannens motivering:

Man fick en känsla av att man kunde påverka saker, att man hade en makt som vanliga människor normalt inte har

I mina ögon låter det som om personen upplever sig i praktiken maktlös, upplever sig vara utan såväl makt som medel att påverka världen omkring sig eller ens sin egen situation i nämnvärd omfattning. En person som vill påverka men inte vet hur, som frustreras över att andra tycks veta och kunna, över att andra blir sedda och uppmärksammade medan personen själv förblir obemärkt.

Jag kan så klart ta helt fel, men om jag inte gör det så tycks det som att en av de viktigare nycklarna för att komma till rätta med de ‘så kallade näthatarna’ är just att lära människor vad och hur var och en faktiskt kan påverka såväl omvärld som sin egen livssituation. Även om man inte kan få allt som man vill genom ett magiskt trollslag, och även om man inte kan få andra människor att dansa efter ens pipa precis i den takt och med de steg man önskar så har den som vet hur oändligt mycket större makt och möjligheter att påverka än den som bara kan tjuta nej nej nej men som, likt ett trotsigt barn, inte kan sätta ord på vad hen vill i stället.

Bildning, ett begrepp som i många delar av vårt land betraktas med skepsis, ibland rent av med förakt, kan det vara en del av lösningen? Är i så fall bildningsföraktet en av rötterna till problemet?

Eller är jag än en gång helt fel på det?

Annonser

Behöver skolan bättre föräldrar?

Kvällspostens Jan-Olof Bengtsson bekymrar sig även han över läget i svenska skolor i allmänhet, och i synnerhet över läget i grundskolorna i Malmö:

Larmrapporterna duggar tätt om de dåliga studieresultaten i vår grundskola. I Malmö går 40 procent av niorna ut utan godkänt i alla ämnen. Några få kommunala skolor i staden uppvisar så dåliga elevresultat att till och med den förbjudna tanken om tvångsförvaltning kan bli aktuellt.

Att det är djupt bekymmersamt tror jag vi är överens om allesammans, är vi inte? Det vi är mindre överens om är vems ansvar det är att göra något åt saken. Bengtsson presenterar sin syn på saken:

Åsikterna om de nödvändiga lösningarna en är nästan lika splittrade som debattörerna själva. Klassernas storlek brukar få en del av skulden, och lärarnas bristande kompetens eller intresse. Ja, stundtals även eleverna själva, faktiskt.
Men en kategori har varit bedövande fri från ansvar i diskussionerna – föräldrarna!

Vi behöver helt enkelt bättre föräldrar som genom att vara mer fokuserade på sina barns utbildning också kan utgöra en enorm skillnad på studieresultaten. För många av de positiva svaren återfinns faktiskt bortom klassrummen […]

De här slutsatserna om föräldrarnas viktiga roll förstärks av en rapport från det amerikanska Skolverket med titeln: ”Tillbaka till skolan”. Den viktigaste slutsatsen att få bra betyg är att stödja barnets inlärningsförmåga i hemmet.
Att övervaka läxläsning, se till att barnet verkligen tar sig till skolan och belöna studieansträngningarna avspeglar sig både i betyget och intresset för högre studier. Det gör det däremot inte att gå på föräldramöten, engagera sig i skolpolitiken eller lokala insamlingsaktiviteter av olika slag.

Det här med föräldrarnas attityd och inställning och vilken betydelse det har för ungas skolframgångar diskuteras både här och där just nu. Jag skrev häromdagen om Wongs artikel i ämnet, och idag skriver Hanne Kjöller på DNs ledarplats om  P1s reportage från i fredags om hur föräldrars attityd påverkar skolvardagen:

Vi pratar inte om en grupp socialt marginaliserade invandrarbarn med föräldrar som är analfabeter. Vi pratar om en välutbildad medelklass på Södermalm som säkert talar vackert om jämlikhet på rödvinsstinna middagar, men som i ord och handling visar förakt för såväl skolan som dem som valt att arbeta där […] En annan illustration av samma skit-i-skolan-fenomen är hur föräldrar i växande grad tycks överpröva skolans praxis och beslut om ledighet utöver lov. Jag har mött det både i den egna bekantskapskretsen och i medierna. I ett teveinslag nyligen förklarade en pappa i en tvåbarnsfamilj som regelmässigt åkte bort mitt i terminerna att det blir billigare så.

Problemet är inte isolerat till storstäderna, utan förekommer i olika varianter över hela landet. Föräldrar som prioriterar annat än skolan å sina barns vägnar, föräldrar som talar om skola och lärare med förakt i rösten, föräldrar som kommenterar föraktfullt på grundskolan av idag i tidningars och bloggars kommentarsfält med  hela den auktoritet det ger att själv ha gått ha gått i grundskolan för omkring 25-30 år sedan, föräldrar som fnyser över hur lärare av idag bara blivit lärare för att det var den enda utbildning de kom in på.

Det tycks som om dagens föräldrageneration är ett stort bekymmer för skolorna och därmed för eleverna. Helena von Schantz formulerar det väl:

Föräldrar kan vara en plusfaktor, men idag är de också ofta en minusfaktor för sina barn. Det värsta är förstås när man går i allians med sitt barn mot skolan. Du och jag mot den dumma läraren/skolan. Är det så illa att man måste ingripa ska man kontakta läraren/rektorn eller flytta på barnet utan diskussioner hemma. Annars ska man akta sig noga för att instämma i och bekräfta sitt barns klagomål. Man får kanske några flyktiga pluspoäng hos sitt finniga och hormonella barn, men det kostar väldigt mycket i studiemotivation och resultat.

Så vad kan skolorna göra åt problemet med föräldrars föraktfulla attityd mot skolan? Svaret är enkelt:

Inte ett dugg.

Föräldrarna är vuxna, och de befinner sig utanför skolans ansvarsområde. Johan Kant beskriver det klockrent:

Jag undrar hur jag skulle reagera om jag jobbade på en skola som beskriv i radioinslaget? Hur skulle jag agera och hur skulle jag lösa situationen. Skulle jag argumentera? Skulle jag fråga hur föräldrarna menar? Skulle jag be föräldrarna ge mig mer ord och förklara? Vid de fåtal tillfällen under mitt 11-åriga yrkesliv i skolans värld som det har hänt att jag har varit utsatt för en svår föräldrasituation har jag tänka att barnet är härlig, en fantastisk elev. Och det är ju faktiskt därför vi jobbar i skolan, för att på alla tänkbara sätt få alla elever att lära sig det de ska kunna, må bra och känna sig trygga. Oavsett hemsituation!

Fokus på elevernas lärande, kunskapsutveckling och skolvardag. Det  är skolans ansvar. Det är vad skolan kan påverka. Och det, bara det, är vad skolan skall fokusera på.

Ledarbloggen kommenterar också.

Svenskt bildningsförakt?

Det råder ett ingrott bildningsförakt, särskilt utanför storstäderna. Plugghästar och nördarna står längst ner i den version av flugornas herre som dagligen utspelas på svenska högstadieskolor. Pojkarna uppmuntras att drömma om att bli en ny Zlatan, men inte att vinna Nobelpris. Enligt Pisa har 22 procent av de svenska eleverna inte tillräckliga kunskaper i matematik för att klara sig ute i samhällslivet.

Ola Wong lyfter i Skolvärlden frågan om hur betydelsefull samhällets inställningen till bildning är för skolklimatet och studieresultat. Vi har snuddat vid ämnet tidigare, vi har funderat kring akademikerföraktet, kring hur svårt det kan vara för den som växer upp i det som kallas ”hem utan studietradition” att bryta mot denna tradition.

Visst kan man skylla Sveriges försämrade resultat på skolpolitiken: kommunalisering, lärarnas låga status och kvalitet. Vi har en lärarutbildning där läsmetodik har tagits bort och man har kunnat bli lågstadielärare utan att kunna matte. Men det går inte att komma ifrån att en minst lika viktig orsak är den svenska kulturen.

Vi talar om segregation, vi talar om låga studieresultat, och det måste vi göra. Vi pratar om elever med språksvårigheter, elever från socioekonomiskt svaga områden, och det är också viktiga frågor. Vi talar om lärarnas låga löner, men talar vi om det karaktäristiska akademikerföraktet som finns i den svenska kulturen? Talar vi om vilken betydelse det har för skoleleverna att det knappt finns några akademiska kufar kvar i skolorna runt om i landet?

Unga människor behöver se att det är ok att vilja studera. Det är ok att vara nördig, att vara plugghäst. Unga människor behöver se att man blir respekterad av andra vuxna även om man är bildad, de behöver höra mamma och pappa därhemma vid köksbordet tala med lika mycket respekt om den beläste skolläraren som om kommunalrådet eller idrottstränaren.

Den som är som de flesta; lite vilsen och rådvill, får ofta vägledning av föräldrarna. Nu är det en gång för alla så att Sveriges välstånd inte bygger på idrottsstjärnor. Det bygger på utbildning. Den tidiga Folkskolereformen 1842 gav Sverige ett försprång som räckte till millennieskiftet. Sedan kom resten ikapp och förbi. Med föräldrar som inte drömmer att barnen ska studera kommer Sverige att fortsätta att halka efter.

Vad tänker ni om saken? Ligger det något i det Wong säger? Har vi en kultur av bildningsförakt i Sverige? Vad kan vi isåfall göra åt saken?