”katedern”

Mitt klassrum är rätt litet, så där finns ingen kateder. Däremot finns där rockhängare, plats för elever, en grekisk urna, en korp, några böcker, Yorrik, en snurra, en tiger, en tamburin, en voododocka och en tavla som ibland hänger upp och ner. Allt detta är fullständigt oundgängligt. Det finns också två whiteboardtavlor, vilka gör att det finns två längst fram och inget längst bak i rummet*, så om jag skulle ha en kateder därinne skulle den nog behöva vara två, en i varje längst fram, och då bleve det fasligt trångt.

Så klassrummet är katederlöst, och jag tror varken utbildningsminister Björklund eller vår egen minister, folkbildningsminister Sabuni, har något att invända mot detta, tror ni?

Nej, jag vet, det är ingen seriös fråga, det har ni helt rätt i. Men jag har en annan, seriösare, fråga.

På samma sätt som mitt sätt att benämna klassrummet ”mitt” indikerar att det är där man hittar mig, att det är mitt ansvar att skapa förutsättningar för lärande därinne, mitt ansvar att eleverna får  möjlighet att få det kursplaner, mål och kriterier lovar dem, den stöttning och de instruktioner de behöver för att kunna ta dessa möjligheter snarare än att jag på något sätt lägger ägaranspråk på klassrummet, indikerar Björklunds ödesdigra ”katederundervisning”, i synnerhet i ljuset av vad som faktiskt sägs i artikeln, t ex att  ”[v]alet av metod för undervisningen är ett beslut som bör fattas av respektive lärare”, snarare att den lärare som känner att h*n behöver definiera sitt uppdrag gentemot sin arbetsgivare har stöd ända upp på regeringsnivå i detta än att läraren förväntas bedriva sk korvstoppningsundervisning. Ändå har förbryllande många lärare och skoldebattörer valt att argumentera som om det faktiskt varit korvstoppande som förespråkats.

Så min fråga är helt enkelt: har citationstecken verkligen tappat en del av sin vedertagna funktion? När hände det? Var kunde man lära sig mer om det?

*vilket i sin tur leder till att riktningsadverbial kan uppföra sig lite som i en Twilight Zone därinne. Det är trevligt.

Annonser

Med sådana vänner

behöver man inga fiender.

.

.

Skoldebatten tycks på väg in i ett skyttegravskede, man gräver ner sig och försvarar sina positioner, lobbar granater på varandra och tar principavstånd från den falang man absolut inte vill associeras med. Om man råkar uppfatta att denna faktiskt säger något man inte kan låta bli att instämma i är man exceptionellt noga med att framhålla att det rör sig om hönan Halta Lottas blinda syster som av en tursam slump funnit sig ett korn.

Det är inte det mest konstruktiva sättet att föra debatt. Jag hoppas man lyckas släppa prestigen innan det blir slarvsylta av slagfältet.

.

Ord och kommunalisering

Bengt Silfverstrand är en av dem som röstade igenom kommunaliseringen i skolan. Det tycks inte vara det ögonblick i politikerkarriären han är mest stolt över, att döma av artikeln i Aftonbladet, men han står för sitt misstag, och konstaterar helt enkelt:

De argument för saken som då framfördes fann jag rimliga och relevanta. Men i perspektivet av vad vi därefter upplevt så tycker jag att beslutet var felaktigt. Jag erkänner, utan att känna prestige, att jag som politiker hade fel.

Ja, jo, det kan man ju säga. Det var rätt många som sa det då också, men inte med tillräcklig tydlighet och tillräckligt övertygande argument. Silfverstrand har ändrat uppfattning, men understryker att det gör honom unik bland socialdemokrater:

Såvitt jag kan bedöma i dag kommer Socialdemokraterna inte inom överskådlig tid att svänga i frågan. Det tycks fortfarande finnas låsningar knutna till Göran Persson inom partiet i denna fråga. Men genom opinionsbildning, inte minst inom lärarfackförbunden, tror jag att det på sikt skulle gå att få partiet att ompröva sin inställning.

Jag återkommer till det jag sagt tidigare: Vi måste sätta ord på det vi ser, vår vardag, våra elevers vardag. Vi måste sätta ord på problemen, och på hur lösningarna ser ut, och vi måste göra det på ett sådant sätt att inte bara andra lärare förstår utan så tydligt att även den som inte sett insidan på en skola sedan sin egen skoltid under femtiotalet förstår.

Ingen kommer att göra det åt oss.

Om ni tvivlar på vad jag säger, se vilken effekt Björklunds val av ord fick. Få lyssnar till vad han faktiskt sa, det belastade ordet katederundervisning står i vägen och i dess skugga försvinner såväl citationstecknen han använder kring ordet som formuleringar som ”läraren har en aktiv dialog med eleverna”. Varken de faktum att han talar om att lärarledd undervisning måste bli vanligare, inte att den ska vara det allena rådande, eller att han understryker att elever är olika lyckas nå fram. Inte ens att han säger, rent ut, att lärarens uppgift är att så långt det är möjligt ge alla elever möjlighet att utvecklas, utifrån sina egna förutsättningar:

Det är lätt att förstå att denna förändrade lärarroll kan fungera olika för olika elever. Om eleven ska ta mer eget ansvar för planering och kunskapsinhämtning kommer detta naturligtvis att gynna elever som är mogna att ta ett stort eget ansvar, eller har föräldrar som engagerar sig och pushar eleverna. Den aktiva skolan, den aktiva läraren, har ju i grunden en kompensatorisk roll, att jämna ut skillnader som finns mellan elever med olika förutsättningar. Det var därför som liberaler en gång införde den obligatoriska skolan.

Om ett enda ord kan få denna effekt, tänk då hur långt flera stycken välvalda skulle kunna nå!

Björklund är förresten inte heller kommunaliseringskramare:

I det vakuum som uppstod när staten drog sig tillbaka vid kommunaliseringen axlade snabbt Kommunförbundet rollen att utveckla skolan. De använde sig av sin arbetsgivarroll i förhandlingarna om kollektivavtal för att driva igenom centrala pedagogiska riktlinjer. Mest flagrant var den policyskrift vid namn ”Resultat i fokus” som Kommunförbundet försökte föra in som en del av löneavtalet år 2000. ”Undervisning undviker vi helt”, stod det i skriften, eftersom begrepp som elev, undervisning och lärare var ”bundna till vissa roller och relationer”.

Jag nämner det eftersom jag ser en konkret risk att det försvunnit i upprördheten över katedern.

Debatten om Björklund i DN

Jag tänkte skriva något om debattartikeln i DN, men debatten omkring den är så konstig, så giftig, så pubertalt snäsig att jag inser att vad än jag skriver kommer det att missförstås. Hur kan det komma sig att så många lärare runt om i landet känner sig föranledda att med näsan i vädret förorättade fnysa saker i stil med ‘jaha, nu ska det pekas med hela handen igen’ och ‘hur tror han vi jobbar då’ och ‘han kan få komma ut i mitt klassrum och se hur det egentligen går till’ etc? Var är det i artikeln som upprör så? Vad missar jag?

Säger han att lärare är lata? Att lärare ska jobba hårdare? Att lärare måste skärpa sig? Inte vad jag kan se.

Jag läser nog helt skevt, och kanske med önskeglasögon på mig, när jag tycker mig se en debattartikel riktat mot politiker som i alltför hög grad ägnat sig åt att urvattna lärarrollen, en debattartikel som uppmanar politiker att ge lärare utrymme att göra sitt jobb. En debattartikel som uppmuntrar lärare att kliva fram och positionera sig, räta på ryggen, inta klassrummet och undervisa istället för att böja nacken för politiker, skrapa med foten och mumla javisst när politiker kommer med nya direktiv och idéer.

Vad ser ni i artikeln? Och vad ser ni i den upprörda debatten omkring den?

Har Waldorf någon framtid?

Mellan år 2001 och år 2008 hade Waldorfskolorna ett samarbete med Lärarhögskolan i Stockholm så att även Waldorflärare fick en akademisk examen. År 2008 blev Lärarhögskolan en del av universitet och samarbetet avslutades. Anledningen, enligt artikel i SvD, var att Waldorflitteraturen inte var tillräckligt vetenskaplig.

Fram till idag har detta egentligen inte varit något jätteproblem för Waldorfskolorna, eftersom en formulering i skollagen gjort det möjligt för dem att bedriva skolverksamhet ändå. Men förslaget till ny skollag gör saken mer komplicerad för skolorna.

Den nya skollagen gör inget undantag för Waldorfskolor, som riskerar att få stor brist på lärare i framtiden.

Waldorflärarhögskolan är på jakt efter en ny samarbetspartner med examensrätt och Södertörns högskola har visat intresse. Men förberedelserna beräknas ta minst två år.

–Sedan tar det ytterligare fem år innan de första tar examen. Det kommer att gå minst sju år utan en enda ny Waldorflärare i Sverige, och om vi inte får ett samarbete nu, då tar det längre tid, säger Caroline Bratt på Waldorflärarhögskolan.

Waldorf är en speciell skolform, inte helt okontroversiell och av många uppfattad som väldigt flummig. Det antroposofiska inslaget får många att höja på ögonbrynen och skolorna är ofta själva noga med att framhålla skillnaden mellan Waldorfskolan och den kommunala svenska skolan:

Det är skolavslutning på Kristofferskolan i Bromma. Klassläraren Katarina Hagberg tar farväl av eleverna i 9D.

På svarta tavlan har de målat två bilder: En är färgglad och harmonisk, den ska symbolisera deras Waldorfskola. Den andra bilden föreställer ett grått, mörkt hus, omgivet av blixtar –”kommunal gymnasieskola” står det på fasaden.

–Vi har en trygg, harmonisk miljö här. Jag har undervisat på vanlig gymnasieskola också, och där var det inte alls så, säger Katarina Hagberg.

Givetvis är det inte bara Waldorf som drabbas i det nya lagförslaget – att det finns friskolor som att i system att anställa obehöriga lärare för att hålla nere kostnaden har väl inte undgått många, och jag tror inte heller det är helt ovanligt att man kontrasterar sig själv mot de kommunala skolorna på liknande sätt.

Artikeln avslutas med att bland annat en av miljöpartiets riksdagsledamöter, Mats Pertoft:

-Det är märkligt att den pedagogiska mångfalden ska hotas när vi har en borgerlig regering, när man trodde att sådant skulle komma från vänster. Men Folkpartiet vill att alla skolor ska vara stöpta i samma form, säger han.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) vill inte uttala sig för SvD. Men han har tidigare skrivit att det är upp till Waldorfrörelsen att söka samarbete med ett lärosäte eller själva ansöka om examensrätt.

På Kristofferskolan i Bromma har eleverna i klass 9D lämnat klassrummet. Läraren Katarina Hagberg sitter kvar på en skolbänk.

–Det finns en sådan brist på kunskap och intresse hos poli- tikerna. Jag förstår inte hur de kan vara så ignoranta, suckar hon.

Och än en gång är vi tillbaka på samma plats där vi varit ett bra tag nu – lärarna äger inte debatten om skolfrågor, och gör mycket lite för att etablera detta ägande. Somliga av oss skolbloggar, somliga skriver långa mail till utbildningsministern, men de allra flesta tycks tiga och sucka över hur politiker och debattörer grundar sin bild av hur skolan fungerar på hur det var när de själva gick där, vare sig det då var nittiotal, sjuttiotal eller artonhundrafrösihjäl.

Sluta klaga och sätt igång och berätta istället. Informera de oinformerade, bilda de outbildade, ge kunskap till de okunniga. Trots allt är det vad vi lärare borde vara bäst på, är det inte?

Helena von Schantz läser samma artikel, och har kloka ord att säga om den.

att värdera ut

Det gäller det här med utvärderingar i skolan igen. Alla är inte helt glada åt konceptet, generellt eller i enstaka situationer. Skolor och högskolor protesterar när de upplever att de inte fått tillräckligt med tid att åtgärda de områden där de fått kritik innan åtgärder sätts in från högre ort.

Jag vill hävda att utvärderingar är ett viktigt verktyg i det pedagogiska arbetet – genom att utvärdera kommer man åt de aspekter som inte framgår på prov eller i samtal. Man får en generell bild av sitt eget arbete och en god möjlighet att förstärka det som fungerar och förändra det som gått fel.

Alla är inte för betyg heller, många är emot betyg. I Agenda upprepar Maria Wetterstrand gång efter gång att MP är helt emot betyg på sexåringar. Hon talar till känslorna hos tittaren när hon beskriver hur ‘sexåringar kommer till skolan med tindrande ögon och vill lära sig saker. De längar efter att få gå i skolan för att de tycker att det är kul! Och så ska de stämplas med ett betyg!’

Jag har lite svårt för den retoriska bilden med betyget som en stämpel. För mig låter det som om den som säger det hävdar att det betyg som sätts i sexan är det betyg eleven kommer att få i handen och ta med sig till gymnasiet, eller till universitet eller högskola för den som vill det. Betyget är en ögonblicksbild, ett slags stenografi som talar om hur elevens kunskapsnivå ser ut, just där och då, i förhållande till betygskriterierna i givet ämne. Den retoriska bilden talar också känslospråk, och antyder att betyget inte bara talar om kunskapsnivån, utan också säger något om eleven som person och kommer att forma elevens framtida personlighet.

Det är lite bekymmersamt. Jag är rädd att dessa känsloretoriker riskerar att göra mer skada än nytta, och med sina svulstiga ord laddar betygen med just dessa värderingar. Känsloretorik är ett oerhört effektivt verktyg i svensk politik, men jag vill ändå mana till viss försiktighet här, dagens barn och ungdomar är tillräckligt utsatta som det är.