Internet i hjärna

Hanna Fahl i DN sätter ord på många av mina känslor inför den alltmer kroppsnära teknikutvecklingen:

oavsett hur just Googleglasögonen kommer att lyckas, så är det uppenbart att vi är på väg mot en mer kroppsnära teknologi. Telefonen används redan nu av många som en extra hjärnlob, den är ständigt närvarande och instinktivt intensivt saknad när den är borta, och nästa naturliga steg är integrerad och ”bärbar” teknik. Och glasögonen har väckt frågor både kring integritet och sociala koder. Ett av försäljningsargumenten för glasögonen är att de innehåller en röststyrd kamera, ständigt redo att mer eller mindre osynligt filma det bäraren ser.

En värld befolkad av miljontals osynliga kameror (kanske dessutom kopplade till programvara ägd av företag som Google vars hela affärsidé är att samla data om oss och använda för riktade annonser) känns för många som en obehaglig utveckling. Det ständiga telefon­pillandet som irriterar många kan också nå en helt ny nivå när man aldrig kan vara säker på att den man pratar med inte parallellt omärkligt twittrar om en eller gör en snabb personuppgiftsökning.

Samtidigt är tanken på fördelarna som ett mer kroppsintegrerat och lättstyrt internetgränssnitt kan innebära rent svindlande. De senaste årens stora buzzword ”augmented reality”, förstärkt verklighet, fungerar egentligen inte fullt ut förrän vi verkligen konstant har en skärm eller projektionsyta framför ögonen – men då kan allt vi ser förses med informationslager. Kartor, fakta, instruktioner. Olika typer av hjälpmedel och stöd för funktionsnedsatta. Vi kan få hjälp att se farliga situationer i trafiken. Spel-, konst- och underhållningskulturen kan få nya dimensioner.

Ni hör mig ofta tala om min Blackberry som min tredje hjärnhalva, som mitt arbetsminne med sina ständiga påminnelser från kalendern, bilder, noteringar, klipp och internet vid mina fingertoppar. För mig har detta tekonolgiska utvecklingssteg inneburit en veritabel revolution – så länge batteriet har kraft är det besvärande handikapp ett ofungerande arbetsminne medför i jämförelse knappt märkbart, och jag känner mig som en varelse i princip likvärdig människorna omkring mig. Efter att ha levt större delen av mitt liv ständigt medveten om att jag glömt många viktiga saker som kommer göra många människor besvikna, ledsna och arga, utan att ha en aning om vad ständigt veta att så är fallet, är det en lättnad jag knappt kan beskriva i ord.

En och annan av er har också hör mig säga att jag utan en sekunds tvekan ställer upp som försöksperson den dagen de faktiskt börjar implantera smartphoneteknologi i huvudet på människor. Somliga har tagit det som ett skämt, andra som ännu ett utslag av det som gör mig till en avvikare (jodå, så otvunget uttrycker sig vuxna människor om varandra ibland när de uppfattar sig i tryggt överläge, utan att för ett ögonblick reflektera över att de små krukorna också har ögon och internetuppkoppling), eller rent av något ännu värre. Somliga småskrattar osäkert, och eftersom jag har väldigt svårt att läsa kroppspråk och mimik är jag osäker på om det är ett uttryck för att de inte kan avgöra om jag skämtar eller menar allvar, eller om det handlar om att jag skrämmer dem. Jag hoppas på det första, medan möjligheten att det är det andra alternativet gör mig lite sorgsen.

Och så finns en aspekt till som gör mig sorgsen i sammanhanget – medan jag och andra ser Google Glass som en primitiv version av det som kommer inom kort hör jag, snart tjugo år efter att Internet blev allmänt tillgängligt, tala om digitala verktyg som ”något nytt”, i kontrast till det ”vanliga”, det ålderdomliga man själv växte upp med som nu börjar bli allt ovanligare. Jag hör människor i pedagogiska befattningar i svenska skolor tala om mellansteget läsplatta, ett smått förtjusande mellansteg, men icke desto mindre ett mellansteg som redan börjar vara passerat, som ”framtidens teknologi” medan de framsteg som görs nu avfärdas som ”leksaker”. Det är lite olyckligt, är det inte?

IKT-pedagogik

Begreppt slarvas runt med en del i svensk skoldebatt. Ibland syftar det lite lättvindligt sådär på att man använder mobiltelefoner eller datorer i stället för saker och ting man tidigare använder papper och penna, eller böcker, tidningar eller andra analoga artefakter till. Andra gånger på att fokus ligger just på att en speciell slags enhet eller en given plattform skall användas till, ja, i princip allt, ofta med en entusiasm som gränsar till det nyförälskade stadiet.

På samma gång pustar och stönar man gärna lite över hur splittrande det är för eleverna, det här med alla dessa elektroniska manicker med sina digitala världar, hur svårt det är att fokusera på klassrumsarbetet när det plingar in sms på telefonen, chatten rullar vidare och facebook lockar bara ett klick bort.

Så när jag härförleden fick frågan om hur jag ser på begreppet IKT-pedagogik började det här inlägget gro i min hjärnas mörka vrår, och förlöstes så småningom av diskussionen kring inlägget om förra veckans #skolchatt.

Ett par aspekter som bekymrar mig mer än andra i detta har med perspektiv att göra.

Dels perspektivet vem som egentligen disponerar vad. Jag får nämligen ibland ett intryck av att även om det är elevens telefon, eller elevens Facebook-konto, eller elevens dator, så finns en uppfattning att enheten till viss usträckning står till lärarens disposition. Och det känns lite skumt.

Jo, det kan ha att göra med mitt eget lätt symbiotiska förhållande till min telefon, det är jag medveten om, men för mig känns tanken på att jag som lärare ens i någon utsträckning skulle förvänta mig att ha rätt att disponera mina elevers telefoner, eller datorer, vare sig det gäller att samla in dem i en trevlig korg tills lektionen är över eller begära att de använder ett speciellt slags märke eller modell som att jag tar ett steg för långt in i den privata sfären.

Den andra aspekten handlar om hur vi ser på elevers hanterande av informations och kommunkationsteknik. Det finns ibland en skrämmande hjälplös ton i debatten, man talar om plingande sms-signaler och lockelsen från Facebook och spel och allt vad det är som vore det naturfenomen som inte går att göra något åt, och man konstaterar krasst att elevernas fokus splittras och de ibland stressas av tempot, och detta bekymrar mig.

Med telefoner och datorer och andra enheter så har vi plötsligt möjlighet att ha direktkontakt med varandra, nästan var och när vi än befinner oss, vi är onekligen direktuppkopplade till nyhetsmedia, sociala media och nöjesutbudet vid våra fingertoppar är enormt. Och det är bara början. Det är en annorlunda värld än den vi växte upp i, de flesta av oss, men människorna i den är sig rätt lika. Ungdomar i dag skiljer sig inte från hur vi var när vi var unga. De har lika stort behov av att umgås, att mötas, att prata, att kommunicera och socialisera som vi hade. Och de har lika stort behov av vägledning, guidning och handledning i hur man balanserar de olika delarna av verkligheten mot varandra på ett rimligt sätt som vi hade.

Därför bekymrar det mig att höra hur tonen ibland närmar sig moraliserande när man talar om ungdomars användande av mobiler och datorer i klassrummet. IKT kommer vara en del av deras vardag även som vuxna, och det tycks mig rimligt att man i skolan får lära sig balansera även denna delen av verkligheten. Borde inte det innebära att de vuxna i skolan tar sig an även denna biten? Inte genom förbud och begräsningar, men genom exempel, genom vägledning och övning.

Jag vet inte, jag tror jag virrat till hela mitt resonemang. Vad säger ni?

Elektroniskt #skolchatt

Jag är gammal. Jag var barn och gick i skolan under ett helt annat paradigm – pappersparadigmet. På den tiden gav man föräldrarna information om saker och ting genom att ge barnen lappar att bära hem. Kalendrar var i papper och man skrev, för hand, in saker och ting och inga påminnelser lämnades om att man om tre timmar förväntades bryta ordinarie rutin för studiebesök eller vad det nu kunde vara.

För mig, som inte heller på den tiden hade något fungerande arbetsminne, innebar detta i praktiken att jag fick en lapp av fröken, stoppade den i väskan, sa hej då och allt minne av att lappen överhuvudtaget existerat var försvunnet. Det innebar att jag då och då stod ensam utanför ett tomt klassrum medan övriga klassen befann sig någon helt annanstans för det aktuella studiebesöket, filmen eller vad det nu kunde vara vi fått information om på senaste lektionen, utan minsta aning om vad eller varför eller hur.

I dag lever vi under ett annat paradigm – veckobrev och information till föräldrar går ut via e-mail, bloggar och hemsidor, kopior av stenciler finns att hämta på nätet, elektroniska kalendrar gör det lätt att ta del av terminsplaneringar med både prov, studiebesök och andra avbrott i rutinen tydligt och klart presenterade i god tid.

Och många elever, antagligen de flesta, har sina mobiler med sig i skolan, plockar fram information de behöver, besöker referensbiblioteket wikipedia under lektionstid, kommunicerar med varandra och med människor utanför klassrummet, påminner varandra om studiebesök och schemaändringar, prov och utvecklingssamtal och allt vad det är.

Det är inte länge sedan man på fullt allvar diskuterade mobilförbud i klassrummen, hyllor där eleverna skulle lägga sina telefoner när de kom in i klassrummet nämndes, lådor i katedern, trevliga korgar etc. Pappersparadgimets tänkande kolliderade brutalt med den nya verkligheten. I andra änden har vi den lätt hysteriska entusiasmen över utvalda elektroniska verktyg som tar sig uttryck som ”paddagogik” (ett uttryck som ger mig nässelutslag) och fokus hamnar på just verktyget. Jag tror det är övergående, förmodligen mötte den frihet kulspetspennan medförde samma entusiasm när den ersatte de mer stationära bläckhornen en gång i tiden.

Men jag kommer av spåret här.

I #skolchatt i kväll pratar vi kring hur vi ser på elevers synbarliga beroende av elektronik, och huruvida detta kanske rent av är av godo för såväl lärande som för skolan som sådan.

Half a brain

Så här ser den ut, min tredje hjärnhalva, den som innehåller mitt arbetsminne, den som gör vardagen möjlig, som ger mig utrymme att slappna av och veta att jag kommer att komma ihåg inplanerade möten, inte bara tid och datum utan med vem eller vilka, varför och vad jag förväntas ha förberett när jag kommer dit, att jag är på väg till butiken för att handla, vad jag ska handla, vad som hänt på lektionerna i höst och vinter, vilken biograf i vilken stad det är jag ska se vilken film på med vem, när jag har bokat tvättstugan, när bussen går på morgonen… ja ni vet, typ allt:

Den anlände i dag, och min vardagsstressnivå sjönk genast med åtminstone tio klick vid insikten om att jag har ett arbetsminne igen.

Två hjärnhalvor – kaos!

Detta är ett mer privat inlägg än jag brukar skriva, så vill ni att vi håller relationen på ett annat plan, sluta läsa nu. Intimare än så här blir det inte, ni bjuds ända in i det kaosmörker som är min hjärna!

Min tredje hjärnhalva, den som innehåller mitt arbetsminne, min absolut oundgängliga Blackberry, dog i går. Plötsligt, oväntat, slutade den fungera.

Snälla söta rara. För min skull, och för er skull: Skriv inte klämkäckt och tala om för mig att det är bra för mig att vara utan telefonen, att inte ständigt vara uppkopplad, att det ger mig chansen att bla bla bla.

Ty resultatet är kaos! Plötsligt påminns jag om hur stort mitt handikapp faktiskt är, och hur stressad jag blir när jag inte längre kan slappna av i trygg vetskap om att vibrationen i bröstfickan kommer tala om för mig det ni andra har i huvudet. Kanske är det så att bara den som själv lever utan fungerande arbetsminne som kan förstå hur akut situationen är – jag vet inte längre vem jag ska träffa när eller var, om jag lovat något, om någon fyller år, jag glömmer vad jag ska handla, vart jag är på väg när jag sitter på bussen och vet inte var jag ska kliva av, eller varför.

Efterträdaren är på väg, men till dess ber jag om ursäkt för att jag glömde att vi skulle träffas, att du fyllde år, att jag lovat ringa dig, att skicka dig vad det nu var jag skulle skicka dig, vad vi pratade om nyss. Just nu har jag bara två hjärnhalvor, det är minst en för lite.

Dokumentationsapp för skolpersonal

Christermagister skriver om dokumentation, och funderar över hur man ska hinna med allt det dokumenterande kommunjuristen kräver:

Det kan tyckas vara ett omöjligt uppdrag och det enda förslaget jag kan komma på är att läraren använder en diktafon för att tala in vad h*n gjort och sagt och att denna sedan lämnas över till en sekreterare som tar hand om den skriftliga dokumentationen.

Det är en god idé, en lärarsekreterare vars jobb det vore att ta hand om den skriftliga dokumentationen, kopiera, skriva ut intyg som behöver skrivas ut, fylla i rekvisitioner, fixa salsbokningar, hålla reda på lärarnas kalendrar så man varken dubbelbokar sig eller eleverna vore inte alls dumt. Jag är inte tillräckligt insatt i sekreterares arbete för att kunna ha någon åsikt om hur många lärare varje sekreterare skulle kunna hantera, men föreställer mig att det rör sig om plural, snarare än singular, och sannolikt är olika på olika skolor.

Men diktafon? Nej, det verkar onödigt klumpigt och gammaldags. I dag, när varje skola med självaktning implementerat eller är på väg att implementera en till en, vore det väl rimligt att tänka sig att varje lärare utrustas med en tjänstetelefon av modernare slag, och att denna förses med en applikation för just dokumentation. Jag återkommer till hur denna app skulle kunna vara utformad om en liten stund. Programmerare, var uppmärksamma!

Samtalet i kommentarsfältet till Christermagisters inlägg om lärarsekreterare kom bland annat att röra dokumentation av incidenter mellan elever där lärare antingen observerat eller gått in och medlat. Jag har tidigare skrivit om hur jag ser på min dokumentation av arbetet som pågår i klassrummet, nu vill jag prata lite om hur jag ser på användandet av dokumentation kring kränkningar och elevinteraktion.

En frekvent återkommande del i berättelser kring mobbning i skolan, det gäller offrens berättelse såväl som mobbarnas och svansens berättelser, är att ‘de vuxna såg bara en liten del av det som pågick’. Det den vuxne uppfattar som en enskild incident, och som löst och avklarad, kan från elevens perspektiv istället vara en del i ett återkommande mönster. Dokumentation är ett kraftfullt verktyg som kan ge oss möjlighet att upptäcka sådana mönster. Det som krävs av oss är två saker – dels att vi faktiskt dokumenterar det som sker, även om det känns tungrott, dels att någon tar och sätter samman det som dokumenterats på ett överskådligt sätt, så att mönstren kan börja träda fram och vi kan få syn på dem.

Här kommer appen in i bilden:

I varje lärares enskilda tjänstetelefon skulle det ligga en färdig mall där läraren raskt kan lägga in den nödvändiga informationen, t ex:

När inträffade incidenten? Var inträffade den? Hur många var inblandade? Vilka var inblandade? Vad hände? Vad observerade läraren själv, och vad fick h*n återberättat? Vem återberättade detta?

Denna information, plus tilläggsinformationen på vems telefon och vid vilket klockslag dokumentationen gjordes, läggs in i ett datorprogram som sätter den i relation till rapporter från andra lärare och vid andra tillfällen. Lämpligen har elevvårdsteamet, skolledningen och lärarna tillgång till programmet och kan ta del av de mönster som framträder.

Själva poängen med dokumentationen skulle med ens bli tydlig för alla – det handlar inte i första hand om att hålla sin egen rygg fri, det handlar om att förbättra sina möjligheter att ge eleverna en så givande skoltid som möjligt.

Så uppfattar jag det hela, hur ser ni på det?