Min blogg har fått sig en översyn av andra ögon än mina, och blivit lite försommarstylad. Saker har fällts ihop, flyttas runt, vecklats ut, bytt plats med varandra, försvunnit och tillkommit.
Jag tycker om förändring, och när det gäller ommöbleringar är jag nog lite som en guldfisk (trots att jag ju vet att jag är kvar på samma ställe, egentligen) och upplever det som ett sätt att se saker ur nya perspektiv.
Vad tycker ni? Gillar ni det så berätta det för min rara stylist!
Vi blir allt fler som följer och pratar om serien. Metabolisterna påpekar att första avsnittet ligger kvar på svtplay till den 15 februari, och att det är värt att se serien från början. Magnus Blixt påminner om att det här med klassrumssituationen ser olika ut beroende på från vems perspektiv man ser saken.
Allt är inte rosor, kvällens avsnitt om utfrysning och tonåriga flickors koncentrationsbrister visar tydligt att även i en prisbelönt skola som Passmores Academy är det svårt att se och höra allt.
Vi funderar kring detta med kameror. Eleverna tycks inte se det som jättedramatiskt trots att vi aningen äldre är skeptiska. Med kamerorna finns möjlighet, som vi sett i tidigare avsnitt, att faktiskt se vad som skett och man slipper utdragna bataljer där ord står mot ord och prestigen gör saken värre. Och man får från skolans håll en möjlighet att faktiskt hinna se vad som pågår i ödsliga korridorer och trapphallar.
Tanken behöver tänkas många gånger, vändas och vridas på. Det är många aspekter som behöver beaktas och vägas in.
I morse mötte jag en av mina favoritbloggare på bussen. Jag blir alltid glad när jag ser att hennes blogg uppdaterats, men det glömde jag nog bort att tala om för henne. Jag hoppas hon läser det här istället, ty sånt kan vara viktigt att veta om.
Det var ett mycket trevligt sätt att börja dagen!
Stråhatt lyfter fram den viktiga frågan om den tänkta läsaren och den verkliga läsaren. Det är en fråga som är aktuellare än någonsin nu när det vi skriver på nätet faktiskt är och förblir tillgängligt för vem som helst att ta del av. Den eller de personer vi riktar oss till när vi skriver är inte de enda som kommer att ha tillgång till våra ord när vi tryckt på send.
Jag brukar välja att jämföra nätet med ett stort, välbesökt och populärt torg, dygnet runt fyllt av alla olika människor man kan tänka sig, och lika många till, när jag ska försöka illustrera hur jag ser det hela. Allt vi skriver på nätet, alla bilder vi lägger ut, alla kommentarer vi ger på andra är lika offentligt som om vi sagt det högt på detta torg, och vi har mycket liten möjlighet att styra vem som hör oss, eller vem som hör någon upprepa det vi sagt.
Och det är i sin ordning. Det ligger i nätets natur. Vi behöver kanske lite tid att vänja oss vid detta, vid att vi faktiskt befinner oss på en arena där vi ständigt utan uppehåll måste förhålla oss till att allt vi gör och allt vi säger gör vi offentligt.
Stråhatt pratar om spökläsare, de tysta som läser men aldrig kommenterar:
De bloggvänner jag har och som jag kommunicerar med lämnar ofta kommentarer och ger feedback på mitt skrivande, medan andra aldrig visar sig. Jag tycker att det är rätt så lågt, även om man inte ger någon kommentar i kommentatorsfältet bör man i alla fall ge sig till känna genom en personlig hälsning eller på annat sätt visa att man läser. Det hör till vanligt hyfs.
Jag håller inte med Stråhatt i detta. Om man betraktar sin blogg som en del av sin privata sfär, som ett litet hörn i sitt kök eller sitt vardagsrum därhemma, förstår jag att man kan uppleva det som lite ohyfsat att människor läser utan att ge sig till känna. Men en öppen blogg på nätet är inte en del av den privata sfären, den är en del av den offentliga. Det kan vi inte ändra på, och det bör vi inte ändra på. Människor som passerar förbi uppfattar också våra ord, somliga stannar till och somliga fortsätter förbi med en axelryckning.
Det ska vara så.
Slutligen, ordet spökläsare, är det inte ett väldigt poetiskt uttryck? Det tilltalar mig, jag ser framför mig mina tysta, oändligt välkomna läsare som en stillsam grupp väsen som rör sig precis i utkanten av medvetandet utan att pocka på uppmärksamhet, men ändå närvarande. En vacker bild som jag tackar Stråhatt för!
You're no different to me 