Everlina

Låt mig presentera er för Everlina. Hon är ny i bloggosfären, och hon skriver om den långa långa resa hon gjort. I femton år har hon rest, och nu berättar hon om sin tuffa resa ut ur det land som kallas Anorexia. Läs, och upptäck om ni inte visste det sen innan att anorexia inte handlar om mat i första hand, utan om något helt annat.

om böcker jag inte läst

I en kommentar till ett inlägg från slutet av förra månaden, skrivet i väntan på att vi skulle få besked om den nya regeringen som nu tillträtt och börjat sitt arbete, uppmanar mig Jan Lenander att tycka något om en understreckare i SvD. Denna är skriven av Inger Enkvist och har rubriken Utbildningen som urholkar kunskaperna. Till största delen består texten av ett till synes utförligt referat av boken  Wasted: why education isn’t educating skriven av den brittiske sociologen Frank Furedi samt kortare referat av The flat world and education: how America’s commitment to equity will determine our future av Linda Darling-Hammond och The death and life of the great American school system: how testing and choice are undermining education av Diane Ravitch. Jag har inte läst någon av dessa böcker, så jag kan inte säga så mycket mer om den texten, är jag rädd.

Jag är inte så bra på att skriva på kommando, och den fråga som Lenander tycker hänger i luften är alltför komplex för att enkelt och kort besvara på ett par rader i en kommentar. Men jag ska försöka ta tag i den när jag har tid. Det har jag inte nu.

Jag hoppas det duger.

Nätet – utökad familj?

Häromdagen skrev jag lite om konceptet Utvidgat Lärarkollegium, och i samtalet som följde ställde Mats frågan:

Om vi prövar tanken på nätet som inte bara “utökat kollegium” utan även “utökad familj”? Vad händer då?

Det är en intressant fråga som, uppfattar jag, handlar om vårt sätt att förhålla oss till nätet. Begreppet personlig men inte privat är väl etablerat vid det här laget, och fungerar ofta som en tumregel för hur man förhåller sig på sin blogg, på Facebook, i kommentarer till andras bloggar etc.

Mitt svar på Mats fråga blir därför:

Om vi ser nätet som en ‘utökad familj’ riskerar vi att bli så privata att vi dels utsätter oss för ökade faror när vi tappar perspektivet på vem som faktiskt får tillgång till det vi lägger ut; dels riskerar att bli så interna att vi, precis som ibland händer i t ex ett bostadsområde med nära granngemenskap, exkluderar alla som inte var med från början.

Det är mitt svar, hur skulle ni svara på Mats fråga?

Bloggaren och etiken

Jag har varit med i stort sett från början. Sen den tiden då man ringde upp varandra och kommunikationen mer liknade Heta Linjen (är ni gamla nog att minnas den eran?). Den tiden då ett inkommande samtal blockerade internet och man betalade för varje påbörjad surfminut, då var jag med. Jag är ingen hacker, och jag kommer aldrig att bli, jag är inte alls intresserad av programmering och de tekniska aspekterna lämnar mig totalt oberörd. Jag berättar inte detta för att skryta, utan för att ge en bild av min utgångspunkt, varifrån jag ser på saker.

Jag är intresserad av kommunikationen och interaktionen. Jag följer fascinerad hur allt fler människor söker sig ut på nätet och först fascineras av de tekniska möjligheterna, av plattformarna, av sociala medier, av mediahavets brus. Jag ser människor prata storögda av iver om alla de möjligheter som öppnas, alla de nya spännande verktyg som plötsligt finns till hands. Och jag följer intresserad hur de ibland fullständigt överväldigade av förtjusning promotar ett nytt verktyg de funnit, hur de beskriver det för en lika överväldiga publik, för det är många som inte känner sig hemma med Internet ännu, och ibland, men inte så ofta ännu, smått generade tvingas inse att den de har framför sig redan använt verktyget i fråga ett tag, och kanske rent av lämnat det bakom sig och gått vidare till skarpare och effektivare verktyg.

En mycket viktig aspekt av den interaktiva och kommunikativa sidan av Internet, liksom världen i övrigt, är den etiska. Hur beter man sig mot andra människor, helt enkelt. Lisa Magnusson skriver idag om hur Internet håller på att utvecklas till något helt annat än hon föreställde sig skulle ske:

Jag tänkte mig att det skulle vidga våra vyer. Vad jag inte tog med i beräkningen var att ju större utbud vi har, desto mer intoleranta blir vi. För att vi måste, annars drunknar vi. Och för att vi har råd. Förmågan att sålla och smalna av blir högstatus i en överflödsmiljö. Det är bara att jämföra med min uppväxt i en småstad på 90-talet. Mina vänner bestod av dem som inte gillade sport och eurodisko. I storstaden är det annorlunda, där kan man vara betydligt mer kräsen. Även i små storstäder som Stockholm är det fullt möjligt att leva sitt liv i en bubbla utan att annat än undantagsvis konfronteras med sådant som sticker ut och skaver och stör. Människor söker sig till dem som liknar dem själva. Sluter sig samman.

Liknelsen med en stad är mycket träffande. Internet är ju i många aspekter som en stor stad, men det är på samma gång som ett mycket litet och ganska inskränkt samhälle. Det låter paradoxalt, men bara för den som tänker på Internet som en annan plats, ett ställe dit man kan åka som turist. Internet är både storstad och småstad på samma gång, eftersom Internet är en del av världen. Det du skriver och säger på nätet säger du både i storstan, med dess relativa anonymitet och frihet, och i bysamhället med dess många gånger speciella sociala struktur.

Ingen missade väl vilka konsekvenser det fick i Bjästa när skolan inte tog det som hände på nätet på tillräckligt stort allvar, och förstod att det var lika mycket på riktigt som det som hände i korridorerna? Christermagister skriver idag om den bloggande läraren som inte heller haft riktigt klart för sig var hon skriver, utan nämnt både elever och föräldrar vid namn, skrivit detaljerat utan att, enligt Lärarnas Nyheter och DN, göra något för att skydda identiteterna på dem hon skriver om.

Christermagister, den vänlige själen, föreslår att

Vi kan väl lova varandra att påpeka tveksamheter om vi upptäcker sådana i någon blogg?

men det räcker inte. Inte på långa vägar. Vi måste, alla utan undantag, ständigt hålla i minnet att det vi skriver på nätet, det kunde vi lika gärna skriva på plakat och sätta upp på torget i stan. Det är lika offentligt. Därför är det livsviktigt att vi, inför oss själva och inför alla andra, tar oss en grundlig funderar över den etiska aspekten av vårt bloggande. Hur behandlar vi andra människor? Frågar vi dem om lov innan vi publicerar bilder på dem? Innan vi nämner dem vid namn eller skriver om dem på ett sätt som gör dem lättidentifierade? Länkar vi till den som skrivit de ord vi citerar, eller låtsas vi att de är våra egna?

Internet är inget soligt turistställe långt ute i en öken. Det som sker på nätet stannar inte på nätet, det läses och tas del av i den vanliga verkligheten och får konsekvenser och återverkningar. Håll det i minnet, ok?

Importerar

Jag har precis nyss lärt mig att man kan importera sin gamla blogg hit till WordPress, så nu gör jag det. Om detta ställer till total förvirring (dvs värre än vanligt, alltså) ber jag om ursäkt redan nu.

Uppdaterad: Det ser ut att ha fungerat. Detta är antagligen bara spännande för mig =)