Blomsterspråket

Det börjar stillsamt dramatiskt, i gryningen på huvudpersonen Victoria Jones artonårsdag. Hon vaknar av att madrassen fattar eld, tändstickor vid fotändan flammar upp den ena efter den andra, pyr men slocknar snart.

Artonårsdagen är dramatisk på fler sätt än eldsvådan för Victoria. Hon är föräldralös, och i och med att hon blir myndig upphör statens ansvar för henne – nu är det dags för henne att ta hand om sig själv. Hon har mycket lite skolgång bakom sig, men saknar inte kunskaper. Hennes grundliga kunskaper i det viktorianska blomsterspråket ger henne en möjlighet att försörja sig, och skapa sig en tillvaro.

Parallellt med berättelsen om hur hon efter bästa förmåga formar, hanterar och skapar sig en plats i världen utvecklas berättelsen om den period i hennes barndom som kom att forma henne till den individ vi möter, den period som påverkar och förändrar så många människors tillvaro både då och i nuet. Victoria är som en kaktusfrukt, hon är färggrann men avvisande, och det kräver enträgenhet och handlag för att upptäcka att det finns någon fantastiskt innanför den taggiga, avvisande ytan. Som läsare ser man det som händer inifrån henne, och de handlingar som får omgivningen att betrakta henne som bråkig, stökig och allmänt svårhanterlig person hamnar i ett helt annat ljus när vi får del av hennes känslor och tankar kring relationer och händelser.

En klart läsvärd bok, både för den som vill veta mer om blommor i allmänhet, det viktorianska blomsterspråket och människor.

Morituri te salutant

Edvin (blyg vän som inte vill säga sitt namn) och Kalle

Detta är Edvin och Kalle. Jag tror att tanken bakom att ge plantor namn är att det ska bli lättare att komma ihåg att de finns, behöver vatten och näring och planteras om och skyddas från hungriga katter (det är den blyge vännens uppgift, han griper sig an den med stort allvar men kanske inte så mycket pondus som kan komma att behövas. Vi får se)

Jag är legitimerad blomstermördare. Krukväxter dör trots, eller möjligen på grund av, mina ömma, men tankspridda och sporadiska omsorger. I trädgården kämpar mossan en ojämn kamp mot gräset och äppelträd löper amok.

Trots detta blir jag då och då inspirerad – det är trots allt väldigt trevligt med levande växter och jag skulle egentligen inte ha något direkt emot en smärre djungel hemma alls, så länge den liksom höll sig vid liv utan att jag var tvungen att pyssla om den bittita och sent och inte plötsligt brast ut i doftande, allergiframkallande, blommor när man minst av allt anade det. Snittblommor, däremot, förhåller jag mig fullständigt kallsinnig till. Det är där Edvin och Kalle kommer in i bilden. Och lägenheten. Som en följd av ett anfall av inspiration och en vag tanke om att även en mycket liten djungel är en djungel. .

Om ni vill kan ni slå vad om hur länge de kommer att leva i kommentarsfältet.