Morrica som läsare

Jag är en kommunicerande läsare.

Nej, inte med omvärlden just när jag läser, då är jag en världsfrånvänd läsare som kan bli passivaggressivt irriterad när någon kommer och stör mig. Jag säger inte något om saken, både för att min erfarenhet är den att det tar mindre tid att låta personen framföra sitt ärende än att förklara att hen stör mig, lyssna på hens förklaringar om att hen inte kunde veta och inte menade och dessutom bara ville ha min uppmärksamhet ett ögonblick och för att jag egentligen inte blir arg, bara avbruten. Förlåt, jag tycker om er, och ni är viktiga, men jag behöver min eremit-läsning för att behålla mitt mentala equilibrium.

Men med texten. Jag stryker under formuleringar som talar till mig direkt, som öppnar nya perspektiv, som får mig att höja ögonbrynen, som formulerar de tankar jag inte riktigt fått grepp om, som får mig att önska att det var jag som lyckats formulera mig så väl. Ibland ser jag dessa understrukna formuleringar dyka upp i mitt eget språk. Inte alltid, men ibland. Ibland dyker de sannolikt upp utan att jag är medveten om att de finns understrukna någonstans i en bokhylla.

2015/01/img_1072.jpg

Genom dessa understrykningar kommunicerar jag också med bokens framtida läsare, kanske jag själv i en framtida version med erfarenheter jag i dag inte vet något om, kanske någon annan, vem det nu är  – nästa gång boken läses vet läsaren att just de understrukna raderna fångat min uppmärksamhet.

Vi lever i dag i en värld där böcker inte automatiskt innebär papper. Och jag är barnsligt förtjust i digitala böcker, det är underbart att kunna bära med sig motsvarande resväskor i skönlitteratur, att ha referenslitteraturen tillgänglig trots att pappersutgåvan ibland väger flera kilo och är smått otymplig att läsa i.

Och när jag läser i Kindle, som jag gärna och ofta gör, får jag dessutom del av andras understrykningar. Formuleringar och avsnitt många strukit under markeras diskret med en streckad linje.

2015/01/img_1067.png

Ser ni? Hör ni hur andra som läst boken viskar tyst de rader som fångat deras öga och tanke? Hör ni hur de viskar till oss som läser nu ‘jag har också varit här, och min tanke är fortfarande kvar’, känner ni hur nära de är? Vi kan ana dem, nästan se dem, för ett ögonblick nästan mötas över tid och rum.

Magiskt!

Femtonde luckan i Morricas #adventskalender

Vi pratade igår om ett sätt att tillbringa julen med nära och kära, ett sätt som ofta väcker visst ifrågasättande, möter ett och annat höjt ögonbryn och ibland rent av en sur kommentar eller smågnällig Facebookstatusuppdatering (bonustips: lägg det ordet när ni spelar Alfapet i jul). I dag tänkte jag prata om ett annat sätt att för en stund flykta denna värld, ett sätt som i många aspekter påminner om de onlinespel vi pratade om igår, men är betydligt mer socialt accepterat.

Trots att karaktärerna i det här fallet faktiskt är fiktiva, och narrativet i bara mycket begränsad mån är interaktivt.

Jag önskar er alla riktigt många hårda paket i år.

Skärm eller bok, bok eller skärm?

Jag satte för ett par dagar sedan ord på tanken att det finns en tydlig poäng i att lärare i skolan och på andra offentliga platser åtminstone då och då väljer pappersböcker för sitt läsande. Ett inlägg som väckte viss uppmärksamhet i sociala media, men inte för det jag faktiskt avsåg att säga om lärares betydelse som förebilder i läsandet. I stället dundrades det mot att jag förespråkade skärmläsning före pappersläsning, vilket än en gång påminner mig om vikten av ett stringent språkbruk.

I DN utvecklar Emanuel Karlsten en reflektion på snarlikt tema, där han funderar över vilka reaktioner som möter honom då han läser en artikel i sin telefon, respektive då han läser samma artikel i en papperstidning. Ja, till och med vilka reaktioner han möter sig själv med

Jag är pappaledig just nu, vilket är en ständig källa till dåligt samvete för att inte göra tillräckligt. Jag funderar mycket på min mobil­användning och är ibland rädd att min dotter ska uppfatta mobilen som en utväxt på min högerhand. Jag har utgått från att mobilen är ett problem – tills i går.

Då satt vi på golvet i dotterns rum. Vi använde mobilen för att spela musik och hon lekte så bra själv att jag plockade upp en papperstidning. Jag försjönk snabbt i en artikel och efter någon halvminut insåg jag att det där dåliga samvetet jag kunnat få inte alls fanns nu. Dottern trivdes och vi hade en bra stund tillsammans. Den enda skillnaden mot förr var att det jag höll i handen och läste inte var digitalt.

Den enda skillnaden. Formatet. Papper i det ena fallet, digitalt på skärm i det andra. Som skillnaden mellan en pocketbok och en inkunabel om så bunden i halvfranskt band. Att hantera det ena väcker viss vördnad, att hantera det andra ses som något närmast simpelt.

Och likväl handlar det i alla tre fall om just läsning, hyllad eller hånad utifrån betraktarens personliga värdering. Kanske dags att gå vidare från just denna moralism nu?

Tredje luckan i Morricas #adventskalender

I år har vi läst den första Narnia-boken i engelska 5. Det kan tyckas en enkel uppgift, men där finns, som i de flesta läsvärda böcker, många fler bottnar och aspekter att upptäcka. Det är inte självklart enkelt att begränsa sig när uppsatsen skrivs, så mycket är intressant. Julen, t ex, är en kraftfull symbol i berättelsen, och blir än mer betydelsebärande när läsaren minns när och var boken gavs ut första gången.

Bok eller skärm, skärm eller bok?

Här är en skärmdump från den skärm jag stirrade in i på bussen i morse.

Wizard of Oz

Jag tog den när ett samtal från i går plötsligt dök upp i minnet, ett samtal där läsande av texter ställdes mot skärmtid. Det var ett trivsamt men tämligen polariserat samtal, där digitala media, diminuerade till ”skärm”, placeras i ett dikotomiskt förhållande till analoga textmedia, framförallt böcker.

Och det är ju givetvis lite fånigt och riskfyllt, även om det är trevligt, att stöta och blöta halmdockor, personligt tyckande och anekdotisk evidens helt utan vetenskaplig förankring, i synnerhet i en fråga där många investerat mycket känslor.

Men i en aspekt vill jag faktiskt ge gårdagkvällens sparringpartner rätt – men inte i fråga om elevers läsande, Digitala media är en del av vardagen, lika självklara som kollektivtrafik eller snabbköpskassor. Men i fråga om lärares läsande. Ja, visst läser jag på skärm, det skulle om inte annat vara oergonomiskt att bära runt på alla de böcker som bor i min Kindle i analogt format.

Men vi bör inte underskatta lärares förebildliga ansvar när det handlar om att modellera de studiefrämjande vanor elever och studerande behöver anamma. Vi kan och bör tala böcker, vi kan och bör undervisa böcker, samläsa böcker, undervisa böcker, samtal om böcker, men elever gör som vi gör i långt högre grad än de gör som vi säger. Den lärare som sitter på skoltrappan med näsan i en bok, som bär boken i fickan och lägger den på katedern för att ha den till hands vid rast eller paus visar att hen lever som hen lär, och det gör intryck och inspirerar.

Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok

Falstaff Fakir 

Du läser väl den här veckan också?

Jag blir alltid lite orolig när jag hör lärare säga att de inte upplever sig ha tid i sin vardag för att läsa skönlitteratur. Alls. Överhuvudtaget. Ibland med tillägget att hen läser så mycket facklitteratur och forskning att hen helt enkelt inte hinner med skönlitteraturen, den får vänta.

Och jag tänker, varje gång, kära kollega, du har inte förstått vad skönlitteratur är. Du har inte förstått betydelsen av berättelser, ingen har visat dig hur skönlitteraturen kommer att öka din förståelse för facklitteraturen, och öppna helt nya horisonter för dig. Och sedan tänker jag, smått rädd för tanken, på hur hens elever uppfattar det skönlitterära läsandet när läraren, auktoriteten på akademiska aktiviteter, prioriterar ner det som en lättviktighet som sorteras bort.

Läs, gör det. Även om det tar en månad eller två att ta sig igenom boken för att kollektivtrafikresorna är så korta, och du ofta får stå, så läs. Den här veckan också.

Tio betydelsefulla böcker

Facebook listade Gertie tio böcker som betyder eller betytt mycket för henne, och pingade bland andra mig till att följa hennes exempel. Argh, vilken svår utmaning, bara tio böcker! Efter att ha våntats framför bokhyllorna som en tiger i bur presenterar jag följande lista. NB utan inbördes ordning:

Jane Eyre av Charlotte Brontë

Frankenstein, or the Modern Prometheus av Mary Shelley

Orlando av Virginia Woolf

Nightfall av Isaac Asimov

V for Vendetta av Alan Moore

Neverwhere av Neil Gaiman

the Algebraist av Iain M Banks

La Sombra del Viento av Carlos Ruiz Zafón

Kafka på Stranden av Haruki Murakami

Little Women av Louisa May Alcott