Vi är fria att forma en ny examen!

DN:s ledarredaktion påstår att den skolpolitiska debattens förbannelse är att alla inlägg tolkas med utgångspunkt: ”Var det bättre förr?” (13/6). Båda reaktionerna är symptom på den sjuka som uppstått ur bristen på kontroll i skolan. Utan tillförlitligt faktaunderlag är man hänvisad till diskussioner om vem som har rätt och huruvida det var bättre förr.

Peterssons replik behandlar inte sakfrågan. Han ifrågasätter i stället det rimliga i att ge Olof Palme ansvar för avskaffandet av studentexamen. Palme var inte utbildningsminister när beslutet togs, det är sant. Men han var med i gymnasieutredningen, en frontfigur i tidens skoldebatt och sin tids främsta skolpolitiska visionär. Oavsett om den tidens liberaler applåderade eller inte, förtjänar Palme ledarstaven. Men min artikel handlade inte om det förflutna. Fokus för den var behovet av en studentexamen här och nu

förklarar Helena von Schantz i sin sakliga replik till Olof Petterssons historielektion om studentexamen. Och det är där fokus bör vara i skoldebatten, såhär ungefär en månad innan den första kullen under den nya skollagen högtidligt och nervöst kliver över skoltröskeln för första gången. År 2014 går de ut, och ska, om de ges godkända betyg, så rustade för att studera på universitet och högskolor, i Sverige likaväl som i övriga världen.

Kommer de att göra det? Tja, med dagens system är det egentligen ingen som vet det. Universitet och högskolor i Sverige slår larm om inte bara sjunkande utan hastigt fallande kunskapsnivåer hos nya studenter. Studieteknik såväl som ämneskunskaper befinner sig på så låg nivå att universiteten får lägga dyrbar studietid på att lära ut de grunder de nya studenterna borde fått med sig redan från grundskolan.

Går det att göra något åt detta? von Schantz svarar:

Det går alldeles utmärkt att ta reda på vad våra barn lär sig i skolan. Det går också att ta reda på om en enskild lärare, skola eller reform är framgångsrik eller inte. Det går och det behöver göras. Men det innebär inte att vi ska damma av vår gamla studentexamen. Eftersom vi som enda land har avskaffat studentexamen är vi fria att forma en ny enligt moderna förutsättningar och behov. En som är bättre än den finska och överlägsen den vi en gång avskaffade. En examen som ger eleverna rättssäkerhet och som kompletterar avgångsbetygen. En examen som kontrollerar måluppfyllelsen i skolan – lärare för lärare, skola för skola, reform för reform.

Detta är det viktigaste av allt, och det vi måste lägga fokus på – vi är fria att utforma en modern studentexamen, anpassad efter de kunskaper dagens studenter bör ha med sig för att faktiskt stå rustade för att börja på universitet och högskolor, i Sverige såväl som i länder som inte alls är beredda att curla med komplettering av de kunskaper som visar sig saknas, trots godkända betyg.

I juni 2014 går den kull som nu börjar gymnasiet ut. Ska vi sikta på att den moderna studentexamen von Schantz beskriver är färdig att tas i bruk då?

Fridolin, folkhögskola och Almedalen

Folkhögskollärare Gustav Fridolin presenterar tillsammans med språkrörskollegan Åsa Romson ett förslag om att unga arbetslösa skall ges möjlighet att studera och ta den gymnasieexamen som öppnar många viktiga dörrar i dagens samhälle. På DN debatt beskriver de hur den samhälleliga kostnaden för ungdomar som av olika orsaker hoppat av gymnasiet i förtid ligger på 6 miljarder kronor per år och årskurs. Det är stora summor. Därför, skriver de, skulle en satsning på vuxenutbildning vara ren vinst för samhället:

I varje barns uppväxt investerar vi tillsammans flera miljoner. Mer än hälften av pengarna läggs på barnets utbildning, från förskola till gymnasium. Det är en investering som grundar sig i övertygelsen att ett gott samhälle ska ge alla människor en bra start i livet och goda förutsättningar att utvecklas. Det är också en samhällsinvestering som på det hela taget är lönsam. Människor som får utbildning är med och utvecklar Sverige, de har verktygen att finna nya lösningar på framtidens utmaningar och kan bidra med nya erfarenheter i samhällsbygget. Men trots att samhället investerar så mycket i utbildning så lämnar var fjärde person tonåren utan gymnasieexamen. Så har det sett ut under senaste tio åren, över olika regeringar och utbildningsreformer. Det är ett gemensamt politiskt misslyckande och ansvar […]

Vi föreslår att arbetslösa unga mellan 20–24 år, som saknar fullgod gymnasieutbildning, ska ha möjlighet att under maximalt ett år få del av studiemedel utan återbetalningskrav när de läser in gymnasiet på folkhögskola eller komvux. Stödet ska riktas till dem som har det största behovet och fungera som en extra knuff över tröskeln.

För att göra studierna möjliga vill vi öka antalet platser på folkhögskola och komvux. Folkhögskolan erbjuder en studiemiljö anpassad efter den enskilde individens behov som har visat sig vara en särskilt bra studieform för många unga som, av olika skäl, behöver en ny chans att få sin gymnasiekompetens. Även komvux är i behov av satsningar, inte minst sedan regeringen gjort stora nedskärningar som minskat såväl antal platser som lärartätheten.

Förslaget är inte okontroversiellt, jag anar t ex att många kommer att uppröras vid blotta tanken på studiestöd utan återbetalningskrav, och jag anar också att en och annan som befinner sig i desperata omständigheter kan hoppa på en sådan möjlighet enbart i akt och mening att ha försörjning under ett läsår.

Det innebär inte att förslaget är dumt, eller felaktigt. Det finns människor i desperata omständigheter som tar studielån av samma orsak idag. Vi kan avråda bäst vi vill, peka på långsiktiga konsekvenser och de kommer att göra det ändå, ty de upplever sig inte ha något val och den galgfrist studielånet innebär är den enda frist de kan se.

Förslaget är förankrat i den verklighet vi lever i idag, där många unga människor faller ur samhället när de faller ur gymnasiet. Det är en tragedi för individen, och ett slöseri för samhället, och orsakerna till fallen är lika många som antalet individer. Mobbning, droger, familjeförhållanden, tonårsdepressioner, relationer i klassen eller skolan, kriminalitet, datorspel, otillräckliga förkunskaper från grundskolan (trots tillräckliga betyg emellanåt), gravididet, satsning på idrotten, val av en gymnasieutbildning som inte alls var vad man trodde den skulle vara, personliga tragedier, listan kan bli hur lång som helst.

För en del räcker det föreslagna året för att komplettera, för andra behövs det mer tid, men det föreslagna året skulle kunna utgöra en livsavgörande start, oavsett om det skulle vara till hälften eller fullt ut utan återbetalningskrav. Förslaget ligger väl i linje med såväl arbetslinje som med tankarna i Bolognafördraget, ty med en komplett gymnasieutbildning ökar anställningsbarheten i hög grad, för att inte nämna kampen mot utanförskapet och vackra ord om livslångt lärande och att alla ska ges möjlighet att bidra till samhället, utifrån sina förutsättningar.

Det låter lovande, tycker jag, vad tycker ni?