Vad läser du denna vecka?

Om bara en liten stund skall jag gå till bussen för att åka in till Malmö och ägna mig åt nöjsamheter. Därför tänkte jag denna vecka prata lite om min aktuella bussbok. Det är en stillsam historia, om en tidigare bokhandelsanställd som reser från Sverige till Iowa för att besöka sin läsarvän och brevvän. Sara, resenären, och Amy har brevväxlat, och bokväxlat, i omkring två år när de bestämmer sig för att träffas. Sara ska bo två månader hos Amy.

Det blir inte riktigt som Sara tänkt sig, alls, överhuvudtaget, det minsta lilla. Amy är död, och Sara, som turist i det lilla samhället, blir en sevärdhet i sig själv. Hon tas emot med vänlighet, visst gör hon det, men ingen vet riktigt vad de ska göra med henne. Och ingen inser att Amys gasspis är ett mysterium för den som bara hanterat svenska elspisar tidigare.

Men stillsamma, försynta Sara, en trevlig bekantskap som jag gärna skulle umgås med i verkliga livet också, visar sig på ett stillsamt sätt vara en kvinna med driv, och hittar ett sätt att sysselsätta sig. Och samhället.

 

Det är en stillsam historia som snarare pågår än utspelar sig, och helt perfekt som bussbok.

Vad läser ni denna vecka?

Den betydelsefulla lästiden #blogg100

Ibland läser jag pappersböcker på bussen. Alltid pocket, aldrig inbundna, men icke desto mindre fysiska, konkreta böcker, synliga för blotta ögat. Andra gånger, som just nu, är bussboken jag ser fram mot att återvända till i digitalt format.

För mig är skillnaden i läsupplevelse oftast knappt märkbar. Det som däremot tydligt märks är skillnaden i omgivningens uppfattning av min aktivitet.

När jag plockar fram min pocketbok syns det att jag läser en bok. Det respekteras att jag är fokuserad, och de flesta tycks acceptera, mer eller mindre fördragsamt, att det stör min läsning om samtal inleds.

När jag plockar fram min läsplatta och öppnar min bok finns hos många en attityd av att jag nog ägnar mig åt något mindre fokusslukande. Uppmanande blickar mot min stackars läsplatta, samtalstrevare eller direkta frågor med tydliga förväntningar på mer uttömmande svar än ett avvärjande ‘hmmmmm?’ Kanske tolkas det som att jag ägnar mig åt Facebook, Twitter eller bloggläsande?

Det är lite synd. Läsplattor är oerhört praktiska, inte bara för att det är lätt att bära med en hel bokserie, det finns också möjlighet att markera och göra noteringar oavsett hur chauffören kör, snabbgoogla, byta ett par ord om boken med någon, kanske på Twitter eller Facebook, men om någon i den fysiska världen pockar på min uppmärksamhet är störmomentet precis lika stort.

Ta inte illa upp, och ta det inte personligt om jag tycks avvisande, men min restid är min lästid, och den har stort värde för mig.

Hundpojken

Romotjka är fyra år. Han vet inte var hans mor har tagit vägen. Inte heller vet han varför möbler och saker och ting försvinner. Slutligen försvinner farbror, och det stora hyreshuset blir väldigt väldigt tyst och väldigt väldigt kallt efter en natt där grannarna tycks ha släpat möbler och väskor genom trapphusen med en väldig brådska. Romotjka blir så småningom tvungen att ta sin röda hink, ett svart band mamma hade och varma kläder och ge sig ut på trottoaren, den där bara vuxna och stora barn får vistas ensamma.

Men staden är stor, och en fyraårig pojke med en röd hink i handen försvinner lätt. Det är kallt och han är hungrig,  vet inte var han är och ingen tycks se honom. Förutom den stora hunden. Hon som stannar och väntar så han hinner med på den långa vandringen mellan de vuxna benen, längs gator, genom gränder och till slut ner i den varma lyan som blir fyraåringens tillflyktsort i den kalla, farliga världen.

Det är inledningen till den poetiska, fantastiska historien om hundpojken Romotjka och hur det kan komma sig att han överlever inte bara den första kalla vintern, utan också får lära sig hantera de hemliga stigarna, reviröverträdelser, att jaga och så småningom börjar röra sig över allt större områden tillsammans med sina följeslagare. Det är en berättelse ungefär så långt från idyll man kan komma, och den berör och engagerar. Valparna som tillkommer i familjen växer ibland upp, men inte alltid. Döden är ständigt närvarande, Romotjka vet precis vad den innebär, för såväl valpar som övriga i familjen, och jobbar hårt för att de ska ha mat och trygghet i sin lya.

Men det går inte alltid.

 

Läs den. Första tre fjärdedelarna är av hygglig bussboksmodell, men sedan finns risk för missade hållplatser.

Flickan som uppfann livet

Hon är en knippa självmotsägelser, både stor och liten, är med och står utanför, tar avstånd ifrån och vill höra till, döljer sig och vill bli sedd, huvudpersonen i Johanna Nilssons andra roman. Föräldrarna, mamma som vill från Uppsala till Stockholm, pappa som vill från Uppsala ut till den lilla stugan på Öland han ännu inte byggt med sina egna händer, vill nog så väl men Fanny vill frigöra sig, övertygar sig om att hon är adopterad och letar efter sina riktiga föräldrars gravar. Lillebror Simon lyssnar på hennes historier, skräckslaget förtjust och imponerad.

Jag-perspektivet ger läsaren ett inifrån-perspektiv, världen vi ser är världen som Fanny ser den. En gammal tant som jag påminns om hur det är att vara flicka i de tidiga tonåren, om behovet av att frigöra sig, att stå på sina egna ben i världen som en självständig individ, och samtidigt vilja bli sedd, omhändertagen, bekräftad både som individ och i relation till andra.

Snabbt, flyhänt och innerligt berättad lämpar sig boken väl som t ex bussbok eller väskbok, kapitlen och scenerna är korta och Fannys föreställningsvärld knyter ihop skeendet så att man raskt kommer in i stämningen även om man blivit avbruten av ett bussbyte eller en hastig regnskur.

Stöter ni på Flickan som uppfann livet av Johanna Nilsson, så plocka upp den, stoppa den i fickan och läs den.

Ännu en bussboksvarning

Efter att ha missat hela Värnhemstorget i Malmö och endast kommit av för att personen som satt innanför mig skulle av, och sedan missat tåget och fått ta bussen i stället, och nästan missat att gå av ännu en gång måste jag ärligen påpeka att boken jag skrev om häromdagen, Metro 2033, har sina definitiva brister som bussbok betraktad.

Jag vill ju inte lura på er problem.

Unna er att följa Artiom på hans quest genom mörka tunnlar där råttorna myllrar, myter växer fram och sprids, och människor är så alldeles väldigt mänskliga, på gott och ont. Men sätt larmet på telefonen om ni gör det på resa, så att ni inte riskerar en ofrivillig promenad och en sen ankomst, det är så förargligt.

Varning för the Passage

Jag måste utfärda en varning för the Passage!

Den är en urusel bussbok! Vissa avsnitt är så täta och intensiva att man riskerar att missa såväl att bussen faktiskt kommer rullande mot och förbi busshållsplatsen som att det är dags att kliva av. Motion i all ära, men risken finns ju att man skulle möta någon eller har tunga kassar att bära.

.