Känslor och ifrågasättande

Det talas ibland om hur kränkt i allt högre grad börjar bli ett så urvattnat begrepp att det inte längre betyder något. Och visst ligger det något i det. Ifrågasättanden på mycket rimlig nivå utpekas som ohemula kränkningar.

Det kan t ex se ut såhär:

När jag på sociala media* häromaftonen dels i en strävan att uppmuntra framhöll att det inte är nödvändigt att vara cynisk, det räcker långt med att vara lite källkritisk, och dels ifrågasatte huruvida en text** skriven på ett anmärkningsvärt sätt verkligen skrivits av den påstådda upphovsmannen mullrade raskt ett väloljat maskineri igång, och fokuset flyttades från ifrågasättandet till hur hjärtlöst jag dissade vad som avsågs framställas som en av samhällets svaga.

Det händer då och då, såväl i marknadsföring som i offentlig debatt, att en eller annan aktör försöker komma undan med mer eller mindre ohållbara argument eller inlägg genom att förpacka dessa på ett sånt sätt att de skall bli oangripliga. Det kan ske genom en tidsplanering eller presentation där det inte finns utrymme för frågor; genom att inte låtsas höra ifrågasättande; genom att i förväg plantera faktoider så att halvlögner framstår som sanna genom att upplevas som bekanta; genom att spela på känslor och därmed få med sig människor omkring .

Vi människor är nämligen så funtade att känslor spontant trumfar källkritiskt tänkande. Det har sannolikt på ett eller annat sätt varit en fördel i evolutionen, men det gör oss också sårbara och lättmanipulerade.

Sålunda fungerar det ofta väl som avledningsmanöver i sammanhang där avsikten är att driva en speciell agenda att sträva efter se till att fokus hamnar på hur ifrågasätterens ifrågasättande får den ifrågasatte, och/eller omgivningen, att känna, i stället för ifrågasättandet som sådant.

En populär modell för denna variant är att välja att framföra argumenten i ett sammanhang där eventuellt ifrågasättande förstör stämningen, och ifrågasättaren därmed omedelbart får många emot sig. Denna modell är ofta förekommande i sociala sammanhang där ‘alla samlats för att ha trevligt.’ Att där ifrågasätta någons t ex plumpa, otrevliga, rasistiska, sexistiska eller rätt upp och ner felaktiga uttalanden bemöts inte sällan med uppmaningar om att låta det vara nu, att inte ställa till bråk, att inte förstöra den här stunden som planerats så länge.

En annan lika populär modell här är att noga välja vems mun orden placeras i. Genom att välja någon från en grupp som anses svag, exempelvis en äldre människa eller ett barn, flyttas fokus till vem som uttalade sig, och ett ifrågasättande upplevs som hårdare. Därefter är det bara att med brösttoner peka finger mot ifrågasättaren och anklaga denne för att utsätta den som uttalade argumenten för förnedring, angrepp, kränkning eller vad som önskas, och gärna krydda lite med att nu kommer den stackars aldrig mer att våga yttra sig!

Ytterligare en variant är att etablera en modell där det finns en mer eller mindre uttalad hotbild mot den som vågar ifrågasätta argument, oavsett hållbarhet eller kvalitet på dessa. Det kan ske t ex genom att under en period statuera exempel, skoningslöst attackera, frysa ut, hänga ut, baktala, beljuga eller rent ut hota var och en som ifrågasätter. När detta väl etablerats räcker det ofta med en antydan, en påminnelse, för att många skall tveka en extra gång innan ett aldrig så tveksamt argument eller inlägg ifrågasätts.

Modellerna går att kombinera för extra effekt, tydligt illustrerat i det här klippet från filmen Cabaret. En trevlig utflykt, vår, ett prydligt barn som stämmer upp i sång, människor av alla slag som stämmer in, och i bakgrunden det tydliga hotet om repressalier för den som väljer att ifrågasätta:

 

 

I dessa situationer är källkritik och ifrågasättande både svårt och obehagligt, ibland rent av farligt för den som ifrågasätter. Att stå upp ensam när det börjar kastas skit, stenar, glåpord, hot etc kostar på. Det kostar kraft. Det kostar socialt. Ty den som vill framstå som kränkt när hen egentligen bara ifrågasatts behöver piska upp omgivningens känslor, och skyr källkritikens jobbiga sökarljus.

Men ni minns Skorpans ord, inte sant? Vissa saker måste man göra fast man är rädd, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

*ej namngivet för att inte i onödan lämna ut människor som i eftertankens kranka sken kan vilja slippa skylta med vad som sades i stridens hetta

**ej länkad till för att skydda skribents, samt förment skribents, integritet

Ute blåser sommarvind

himlen är rofyllt grå och ett och annat lätt duggregn drar förbi. En underbar sensommardag, en som inte hymlar med att hösten strax är här.

Börserna dalar som höstlöv, tycks det, och en stillsam, behärskad panik ilar genom medias rapportering. Inte ens en gravid kronprinsessa lyckas helt ta över rampljuset mer än korta stunder. Det talas om att börsfallen egentligen beror på att någon tryckt fel på en dator någonstans, eller på medias skriverier, det förekommer rent av bland de mer konspiratoriskt lagda viskningar om att det faktiskt är någon som sitter och manipulerar hela skeendet bakom någon kuliss. Om denne någon sägs sitta i öst eller väst beror på konspirationsteorietikernas tycke och smak, men ett elakt skratt och gnuggande av händer tycks förekomma i de flesta föreställningar.

.

Spekulerandet fyller ett syfte – det är lättare att leva med tanken på att det hela är ett olycksfall, eller någon annans fel, än att erkänna för sig själv att man borde kommit ihåg de sju magra korna som klev upp efter de sju feta.

.

En folkhögskollärares sommarlov XIII

Det är två veckor kvar nu, och jag börjar se över vad klassrummet behöver kompletteras med. Viktigt i år är att världen ska upp på väggen, CD-spelaren måste fungera klanderfritt, stolarna behöver räknas igenom (tänk att stolar faktiskt kan springa sin väg under sommarlov!) och de litterära referenserna på fönsterbrädorna behöver inventeras och sannolikt dammas av lite.

Det behöver nog fyllas på med pennor och papper, och whiteboardpennor, tror ni inte?

Och så var det den där stenen med hål igenom.

När uppropsdagen kommer måste allt vara klart och redo att välkomna de nya eleverna. Jag är väldigt noga med att ta emot eleverna vid dörren första lektionen. Ta var och en i hand, och hälsa just den enskilde eleven personligen välkommen. Visst är de en grupp, och välkomna som en grupp. De kommer som grupp att vara helt unik gentemot alla tidigare grupper, även om där finns gemensamma drag. Men gruppen består av individer, och varje individ är viktig. Lika viktig som alla övriga individer i rummet, därför vill jag ha det lilla lilla enskilda mötet denna hälsningsceremoni ger.

.

Pengar

DN skriver Eva-Lis Sirén, Lärarförbundets ordförande, tillsammans med Anders Knape, ordförande SKL, om den enkät de låtit göra där drygt 800 svenska grundskollärare uttryckt sina tankar och åsikter om vad som är viktigt för att förbättra elevernas resultat. Dessa 800 lärare lyfter fram lärarskicklighet och engagemang som viktiga aspekter, de lyfter också mindre klasser alternativt högre lärartäthet, möjligheter till fortbildning och utveckling inom professionen för lärare och mer fokus på elevers kunskapsutveckling och målen därför. Vem som faktiskt är huvudman ser man som mindre intressant.

Och de har de ju rätt i.

Svenska skolor behöver definitivt allt detta, och mer därtill.

Och det är inte gratis.

Skolan är redan idag en av de riktig tunga posterna i budgeten hos kommunerna i landet, och många rektorer kämpar mot sparkrav och begränsningar.

I SvD skriver Metta Fjelkner, ordförande Lärarnas riksförbund, mer rakt på sak:

Skolans finansiering måste vara säker oavsett konjunktur, likvärdigheten måste förbättras och resursfördelningen till fristående skolor ska ske på samma villkor som till kommunala. För att alla elever ska kunna få en likvärdig utbildning krävs att skolans resurser i betydligt högre utsträckning än i dag styrs utifrån elevernas behov.

Så, den brinnande frågan: hur finansieras detta? Varifrån kommer pengarna? Förväntas kommunerna höja skatterna? Kommer de att göra det? Kommer pengar att tas från höginkomstkommuner och överföras till låginkomstkommuner för att utjämna skillnader? Kommer staten att tillföra ögonmärkta pengar, och hur kommer man i så fall att försäkra sig om att inte kommunerna då raskt minskar på den del de själva betalar?

Det skulle jag gärna vilja veta mer om, faktiskt. Visioner är viktiga, utan visioner stannar man för alltid på samma fläck, men för att konkretisera visionerna behövs pengar.

Vem betalar?

Willkommen! Bienvenue! Welcome!

Willkommen! Bienvenue! Welcome!
Fremder, Etranger, Stranger,
Glücklich zu sehen,
Je suis enchanté,
Happy to see you,
Bleibe, reste, stay.
Willkommen! Bienvenue! Welcome!
Im Cabaret, Au Cabaret, To Cabaret!

Det är upprop idag!