Ordens makt

Det är skolstart igen. Barn och unga, och inte fullt lika unga, flockas på skolgårdar, i skolkorridorer och klassrum.

I många fall, ja i de flesta fall, i glädje och förväntan.

Men jag vill påminna om att vi inte kan ta det för givet. Alla gläds inte. I varje skola finns några som går till den första skoldagen med kramp i magen. Livrädda, ensamma, utsatta för andras hån, blickar, avståndstagande, nålstick. En förfärlig situation som lämnar ärr för livet.

Jag skriver inte detta för att ge er dåligt samvete, för att få er att känna er otillräckliga eller hjälplösa. Jag skriver för att påminna om att det går att göra stor skillnad med små medel. Precis som ord kan orsaka ärr kan ord läka sår.

Andreas Drakenberg berättar i sin blogg om sin högstadietid:

En dag, när jag gick i sjuan och var på väg hem från skolan, såg jag en kille i min parallellklass på andra sidan gatan. Hans namn var Jakob och i sin famn bar han på vad som såg ut att vara samtliga böcker för hela terminen. Konstigt, tänkte jag, då jag undrade vem, som på en fredag, bär med sig alla skolböcker hem från skolan? Han måste vara en nörd sa jag för mig själv, ryckte på axlarna och fortsatte hemåt.

”Jävla bög”, hörde jag någon säga bakom mig. ”Bögklubben är åt andra hållet”, sa någon annan och jag såg hur ett gäng killar sprang i full fart mot Jakob utan några planer på att stanna. De sprang rakt in i honom och knuffade alla hans böcker ur händerna på honom, för att sedan lämna honom där på marken i sin egen röra. När Jakob, efter vad som kändes som en evighet, äntligen tittade upp fanns där en oerhörd ledsamhet i hans ögon. Jag bestämde mig därför för att gå fram och hjälpa honom.

Detta beslut ändrade allt, på en fullständigt livsavgörande nivå. Läs hela blogginlägget, från början till slut. Det är väl investerade minuter.

Jag återgav för några år sedan en berättelse jag fick av en av alla de kloka människor som passerat genom mitt klassrum genom åren. Han berättade om hur han som befälselev med mycket enkla medel gett de unga människor han hade ansvar för lite mer ork i det avgörande ögonblicket, och visade hur vi kan använda oss av denna chokladkakevisdom i alla andra delar av livet.

Den sista dagen av övningen var alla trötta, det var kallt, kläderna var fuktiga, alla frös, hade ont här och där, och förväntades som avslutning gå långt och länge för att ta sig tillbaka till civilisationen, varma duschar, torra kläder och vila. Humöret och orken låg långt under nollstrecket.

Och då plockade den unge mannen fram sin chokladkaka.

En liten omtanke som gör stor skillnad, just för att den är en omtanke. Det kostar oss inget alls, men ger oändligt mycket.

Det tänker jag på nu när skolåret börjar igen. Det går att göra skillnad. Det är till och med enkelt.

Annonser

Hälsa

Minns ni chokladkakan jag skrev om häromdagen? Jag skulle vilja återvända lite till det inlägget, och fokusera på den vardagsjämförelse den unge mannen som berättade historian för mig gjorde:

Poängen med historien är att något till synes litet och obetydligt, som en liten bit lätt fuktig chokladkaka i en kall skog, kan göra stor skillnad. I skolvardagen kan den lilla chokladbitens motsvarighet vara ett vänligt ‘godmorgon’, ett leende, en inbjudan om att slå sig ner vid samma bord i matsalen eller en utlånad penna.

Jag tror det har att göra med att jag kommer norrifrån att jag har för vana att hälsa på alla grannar jag känner igen, åtminstone de som vill hälsa tillbaka på mig. Bara ett enkelt ‘hej’ eller en nick och ett leende (jag har ofta hörlurar i öronen och risken att man tar fel på volymläget på sin egen röst då finns, då är en nick vänligare), jag stannar sällan och pratar men den lilla hälsningen gör stor skillnad för mig.

Nu när det nya läsåret tar sin början är det många som börjar i nya klasser, på nya skolor och i nya konstellationer. Man kan känna sig både liten och osynlig när man knappt känner någon på skolan. Vi som är mer hemma i miljön kan göra stor skillnad om vi minns chokladkakan. Ett hej, ett leende gör stor skillnad, och det tar ingen tid alls. Vi kan göra det i steget när vi är på väg från ett ställe till ett annat, men för den som känner sig lite osynlig kan det förändra hela dagen.

Ville bara nämna det.

Visdom och choklad

Jag skulle vilja återberätta en lumparhistoria en klok ung man berättade för mig en gång när han var elev hos oss. Den innehåller mycket visdom, och jag beklagar att jag berättar den så mycket sämre än han gjorde. Läs den ändå, den är värd det.

Den unge mannen var befälselev och hade ansvaret för en grupp lika unga män. Historien utspelar sig under en lång övning ute i skogen, långt ifrån torra sängar, affärer och andra bekvämligheter, om jag minns rätt flera dagar lång.

I sina respektive utrustningar hade de bland annat fått med sig varsin chokladkaka. De flesta åt upp sina chokladkakor i början av övningen, men den unge mannen sparade sin, och gömde den väl i sin packning.

Den sista dagen av övningen var alla trötta, det var kallt, kläderna var fuktiga, alla frös, hade ont här och där, och förväntades som avslutning gå långt och länge för att ta sig tillbaka till civilisationen, varma duschar, torra kläder och vila. Humöret och orken låg långt under nollstrecket.

Och då plockade den unge mannen fram sin chokladkaka. Han bröt den i små bitar och delade ut till alla i sin grupp. Ingen fick jättemycket, men alla fick en liten bit. Alla tinade upp, humöret steg, energin ökad och rätt som det var tycktes inte ens den långa jobbiga marschen hem lika lång.

Poängen med historien är att något till synes litet och obetydligt, som en liten bit lätt fuktig chokladkaka i en kall skog, kan göra stor skillnad. I skolvardagen kan den lilla chokladbitens motsvarighet vara ett vänligt ‘godmorgon’, ett leende, en inbjudan om att slå sig ner vid samma bord i matsalen eller en utlånad penna.

Det är väldigt klokt, och jag är mycket tacksam att han delade historien med oss.