Vill jobba som reseledare eller inom media

Häromdagen nämnde jag den högljudda generationen som ofta refereras till som den första tonårsgenerationen, rekordgenerationen eller, ett begrepp som börjat viskas på senare tid, de första curlingbarnen. De, ni vet, som blev tonåringar under femtiotalet, studenter under sextiotalet, krävde dagisplatser under sjuttiotalet och nu befinner sig i stadiet när det är dags att gå i pension.

Fast det har de ingen lust med.

Minst var tredje har hellre lust att åka till någon solig semesterort och jobba som reseledare, eller bli något inom media, berättar SvT.

Layouten på SvTs hemsida talar för sig själv, gör den inte? Att prata ihop sig om regler är ingen dum idé.

Curlinggenerationen blir tv-underhållning

Jag tror de flesta har läst om 18-åriga Olga. Hon är en av tio representanter för vad som brukar kallas curlinggenerationen som SvT för samman i ett hus där de, under ett fåtal veckor, ska få klara sig själva, utan föräldrarnas uppassning, för första gången:

Det var kaos. Vi var helt utelämnade, vi kunde ingenting

Om vi totalt bortser från det etiskt tveksamma i att skratta åt ungdomar som gjorts på samma gång hudlöst hjälplösa och ohjälpligt självcentrerade av sannolikt välmenande föräldrar måste vi börja inse att dessa ungdomar börjar bli vuxna, och tar med sina förväntningar på service och sopad is in i vuxenvärlden. I april i fjol skrev jag om en artikel i Dagens Industri där vi bland annat får ta del av följande siffror:

13 procent av de intervjuade cheferna har varit med om att bli kontaktad av en anställds förälder för att prata om eller försöka lösa en fråga mellan den anställde och chefen.

8 procent har kontaktats av en anställds förälder för att diskutera den anställdes lön, villkor eller schema och

9 procent av cheferna har varit med om att en förälder har följt med sin son eller dotter på en anställningsintervju.”

Jag vet inte hur ni ser på saken, men jag hoppas att om jag någon gång i framtiden möter Olga, eller någon av hennes gelikar, på deras framtida, som hon själv kallar det, civiliserade jobb så slipper jag se hennes mamma sitta i ett hörn, redo att rycka ut om papper behöver fyllas på i skrivaren, kaffet kallnat eller det faller sig så att vi inte blir helt överens om vad det nu kan röra sig om. Jag hoppas det för mammans skull, för min egen skull men mest för Olgas skull.

Demon-dödare

Jag uppmanade nyligen svenska lärare att skärpa sig (det gäller fortfarande, förändringar tar mer än fem minuter) och osökt kom hela detta med curlingsamhället upp i samtalet i kommentarsfältet.

Att curlingföräldrars agerande är farligt går upp för allt fler, de skyddar sina barn till hjälplös hudlöshet och jag fasar för den dagen när de curlade barnen möter motstånd de aldrig fått lära sig hantera. De riskerar att antingen att gå under i kapital handlingsförlamning eller reagera med den grymhet bara den som känner sig hotad till livet kan uppbåda.

Det finns andra sätt att förhålla sig som förälder: