Föräldraskap

Att vara förälder är inget man blir en gång för alla och sen är man det. Det är en process i ständig förändring, barnen växer och utvecklas, och föräldrarollen med dem. De flesta inser rätt snabbt att det vore ju rent absurt att förhålla sig på samma sätt till sin åttaåring som man gjorde när telingen var två, eller till sin sextonåring som man gjorde till sin åttaåring.

Och så en dag är barnet inget barn längre. Man vänder sig om för att säga något till sin tonåring och möter en vuxen man eller kvinna. Och trots att man själv är likadan inombords som man var ögonblicket innan är relationen till personen man har framför sig för alltid förändrad. Inte försämrad, inte förbättrad, inte förminskad eller förlorad eller något sånt. Bara förändrad. En relation mellan två vuxna människor är inte densamma som en relation mellan ett barn och en vuxen.

Det är ett svårt steg att ta. I en blinkning förväntas man förändra sitt sätt att se individen, världen, dennes plats i världen, och dennes plats i världen i förhållande till sig själv.

Men det är ett absolut nödvändigt steg att ta, och jag tror att den relation man har framför sig färgas i hög grad av hur man tar detta steg.

Någon, jag har glömt vem och blir väldigt glad om någon påminner mig, sa en gång att den stora tragedin är att barn växer upp och slutar vara barn, men att föräldrar alltid förblir föräldrar.

(som alla andra regler har den såklart undantag, men generellt så tror jag det stämmer ganska bra)

Relationen finns kvar, och föräldrarna förblir viktiga. Men inte på samma sätt.

Och det kan vara läskigt.

Men så värt det!

Annonser

Curlinggenerationen blir tv-underhållning

Jag tror de flesta har läst om 18-åriga Olga. Hon är en av tio representanter för vad som brukar kallas curlinggenerationen som SvT för samman i ett hus där de, under ett fåtal veckor, ska få klara sig själva, utan föräldrarnas uppassning, för första gången:

Det var kaos. Vi var helt utelämnade, vi kunde ingenting

Om vi totalt bortser från det etiskt tveksamma i att skratta åt ungdomar som gjorts på samma gång hudlöst hjälplösa och ohjälpligt självcentrerade av sannolikt välmenande föräldrar måste vi börja inse att dessa ungdomar börjar bli vuxna, och tar med sina förväntningar på service och sopad is in i vuxenvärlden. I april i fjol skrev jag om en artikel i Dagens Industri där vi bland annat får ta del av följande siffror:

13 procent av de intervjuade cheferna har varit med om att bli kontaktad av en anställds förälder för att prata om eller försöka lösa en fråga mellan den anställde och chefen.

8 procent har kontaktats av en anställds förälder för att diskutera den anställdes lön, villkor eller schema och

9 procent av cheferna har varit med om att en förälder har följt med sin son eller dotter på en anställningsintervju.”

Jag vet inte hur ni ser på saken, men jag hoppas att om jag någon gång i framtiden möter Olga, eller någon av hennes gelikar, på deras framtida, som hon själv kallar det, civiliserade jobb så slipper jag se hennes mamma sitta i ett hörn, redo att rycka ut om papper behöver fyllas på i skrivaren, kaffet kallnat eller det faller sig så att vi inte blir helt överens om vad det nu kan röra sig om. Jag hoppas det för mammans skull, för min egen skull men mest för Olgas skull.

Demon-dödare

Jag uppmanade nyligen svenska lärare att skärpa sig (det gäller fortfarande, förändringar tar mer än fem minuter) och osökt kom hela detta med curlingsamhället upp i samtalet i kommentarsfältet.

Att curlingföräldrars agerande är farligt går upp för allt fler, de skyddar sina barn till hjälplös hudlöshet och jag fasar för den dagen när de curlade barnen möter motstånd de aldrig fått lära sig hantera. De riskerar att antingen att gå under i kapital handlingsförlamning eller reagera med den grymhet bara den som känner sig hotad till livet kan uppbåda.

Det finns andra sätt att förhålla sig som förälder: