Dagens ungdom

Vi köpte ett par stolar till biblioteket i dag. Ett par stora, generösa korgstolar, som korgstolar plägar inte jättetunga, men rätt otympliga. Solen skiner, vi hade ungefär två kilometer att transportera dem, och ingen av oss kör bil. Men det är söndag, det är påsklov och vi hade hur mycket tid som helst på oss.

Och så plötsligt, när vi gått en bit, och tagit vår andra paus, kom en ung man vandrande. Han bar på en nätpåse med bollar, och erbjöd sig utan att blinka att hjälpa oss. Visserligen, sa han lite beklagande, skulle han bara halvvägs. Sen svepte han upp en av stolarna på sin axel och vandrade iväg.

Dagens ungdom ❤

Framtiden ser ljus ut.

Annonser

Isande Rosling

Hans Rosling skriver i dag i DN om en klimatnyhet media talar mycket tyst om:

 Riktigt otäckt blir det när medierna inte ens rapporterar. Följaktligen är det inte medierna som rapporterar den otäckaste nyheten denna sommar. Den nyheten finner jag på hemsidan hos Centret för is- och snödata i Colorado. Där har jag dag för dag följt hur polarisen denna sommar smälter i rekordfart. Nu är det öppet vatten från Atlanten till Stilla havet. Det tidigare rekordåret var 2007. Då var den istäckta ytan i slutet av sommaren bara 70 procent av genomsnittet under 1900-talets två sista årtionden. Efter 2007 följde dock tre år med lite större istäckta områden. Man började nästan hoppas att klimatskeptikerna skulle ha rätt.

Men i sommar bar det av i rekordfart igen. Isytan somrarna 2007 och 2011 ligger långt under slumpvariationen under tidigare årtionden.

Detta är inte goda nyheter angående vare sig klimat eller utveckling, om nu någon till äventyrs gick omkring och väntade sig sådana. Tvärtom. Men, understryker Rosling, det är ingen större poäng längre med att titta på hur det rasar omkring oss. Vi vet att det rasar. Låt oss istället, uppmanar Rosling, vända blicken mot de motåtgärder vi vidtar eller skulle kunna vidta och se om de har någon effekt:

Klimat- och energiforskarna är säkra på att omställningen till ett nytt grönt energisystem kommer att ta lång tid. Omställningen måste därför ske innan vi säkert vet hur allvarlig klimatändringen skulle bli om vi inget gjorde. Det viktiga är nu således inte att mäta isminskningen, utan att mäta effekten av våra motåtgärder. Så varför mäter inte regeringen utsläppen av koldioxid med samma intensitet som de räknar pengar?

Förra veckan rapporterade SCB att den svenska nationalinkomsten vuxit med 5,4 procent under det andra kvartalet 2011. Rapporten kom en månad efter kvartalets slut. Anders Borg kan mysa över 6,4 respektive 5,4 procents ekonomisk tillväxt under de två första kvartalen 2011.

Men miljöminister Andreas Carlgren har ännu ingen aning om koldioxidutsläppen under 2010. Ministern tycks ha mycket is i magen. Till skillnad från Borg så mäter han CO2-utsläppen på årsbasis, och han väntar lugnt i 11 månader innan han får veta vart trenden pekar. Regeringen tycker uppenbarligen att pengar är minst tio gånger viktigare än klimatet […]

Att regeringen är trög med utsläppsdata är trots allt förståeligt, men att oppositionen med det växande Miljöpartiet inte kräver snabbare rapportering är obegripligt. Vill oppositionen inte ha en datastyrd energidebatt? Data behövs när de uppenbara riskerna med kärnkraften ska vägas mot de lika uppenbara riskerna för klimatförändring från fossila bränslen. Sverige och Frankrike har ungefär dubbelt så mycket produktion av kärnenergi per invånare, och nära halva utsläppet av koldioxid, jämfört med Japan och Tyskland. Det är förvånande att kärnkraften diskuteras separat från klimatdebatten.

Tyvärr lär vi få ett dystert besked den 14 december: den ekonomiska tillväxten i Sverige har sannolikt skett till priset av ökade koldioxidutsläpp. Om det finns några politiska ungdomsförbund som tar sitt ansvar slipper vi vänta till lucia 2012 för att få veta vad som händer med utsläppen under 2011.

Rosling har rätt, och jag vill lyfta två aspekter särskilt:

– vi behöver uppdaterade, aktuella data* för att kunna föra en vettig klimatdebatt. Vi behöver helt enkelt veta vad vi pratar om.

– det är sannolikt ungdomarna som kommer att driva fram de förändringar som behövs. Carlgren tycks nöjd där han sitter, till och med miljöpartiet tiger i frågan.

Som tur är behöver vi ju inte vänta på Carlgren för att börja agera på ett mer hållbart sätt. Man kan t ex köpa ett par tygkassar och bära hem sina dagligvaror i, istället för att köpa plastkassar. Man kan välja att äta vegetariskt en gång i veckan, eller rent av alla vardagar om man vill. Man kan välja att ta bussen ibland, fast det är krångligare och tar längre tid. Man kan, trots SJ, välja tåg istället för flyg, även om det kräver en hel del planering, väl tilltagna marginaler och viss backup-planering. Har ni fler förslag på rätt enkla saker man kan ändra på utan att behöva ändra hela sin livsstil? Dela gärna med er av dessa, sharing is caring!

 

*data, inte dator. Orden benämner olika fenomen, trots den olyckliga ljudlikhet i svenskan. Vi kan använda datorer för att få en överblick över all den data vi samlar in. Dock kan vi faktiskt, om det kniper, göra detta utan datorer. Vi kan inte göra det utan data.

Skola för dagens ungdom

Jag återvänder till skoldebatten igen. Dagens ungdom är en fantastisk generation – generös, omtänksam, kärleksfull och modig står den på tröskeln till en vuxenvärld som i många aspekter tycks befinna sig på randen till rent kaos – ekonomiskt, socialt, strukturellt, miljömässigt. Vår uppgift i skolan är att så långt vi någonsin förmår rusta dem med de kunskaper de behöver när de tar klivet ut i denna värld, om möjligt utan att repa den fantastiska kärnan.

Det är ingen liten uppgift, i synnerhet inte i en värld där Internet är en självklar faktor.

Vi hör titt som tätt kommentaren, invändningen, argumentet, frågeställningen:

All fakta finns ju på nätet, alla kan hitta den, vad är då skolans uppgift?

Visst är det så. Mycket fakta finns på Internet, lätt tillgängligt, men fakta är bara fakta. Det är inte detsamma som kunskap. Anne-Marie Körling formulerar ett svar på frågan om skolans uppgift i ett inlägg om hur hon undervisat om Anne Franks Dagbok:

Att undervisa och erbjuda elever ett innehåll de kanske själva inte skulle söka är skolans uppgift. Att länka samman texter, tankar och skapa diskussioner är också något skolan bör göra. De tysta klassrummens tid är förbi.

Det innebär, i många klassrum, ett annorlunda sätt att arbeta än man varit van vid. Det innebär inte att det som vi vant oss att tänka på som traditionell undervisning helt har tappat i värde, men det innebär att vi inte kan stanna kvar där. Vi, i betydelsen skolan, måste gå vidare.  Det här ställer höga krav på läraren, för hur vi än vänder och vrider oss så är det läraren som möter eleven de flesta gångerna, och ansvaret för hur det som sker i klassrummet utformas ligger direkt på lärarens axlar. Vi har kollegor till hjälp, vi har styrdokument, rektorer och skolledningar till hjälp, och vi har hela Internetet, fyllt med fakta, analyser, filosferingar, funderingar, klokskaper, utvidgat lärarkollegium och kommunikation. Men också med en massa strunt, nonsens och dumheter, och det ligger på oss att upptäcka och peka ut skillnaden.

Jag är övertygad om att jag inte är ensam om att ha tillbringat en del tid med de nya styrdokumenten i sommar, funderat kring undervisningen, vad som behöver förändras, vad som behöver förbli och hur jag ska omsätta dessa till vardag och verklighet i klassrummet i vinter. Hur jag ska göra för att axla min del av ansvaret på bästa sätt?

Vi lever i spännande tider.

Dagens kultur

Jag är inte purung, jag har nått den ålder då jag uppskattar att sjunka ner i det som är välbekant, hemvant, stillsamt och inte kräver så mycket av mig.

Ibland.

Men jag är inte så gammal (det blir man kanske aldrig, det visar sig) att jag helt tappat min nyfiken och förmåga att förtjusas eller uppskatta det som är nytt, och skratta förtjust åt hur saker och ting plockas upp och återanvänds i nya sammanhang och nya former. Som den här, t ex, som en förtjusande ung människa visade via Facebook:

.

.

Hade jag bara hört låten hade jag nog inte lagt märke till den, den är för främmande för att fastna, men tillsammans med videon blir den plötsligt en helhet som gör mig bedårad; bildspråket, rytmen, dansen, attityden, leken med Belafontes (och Fleksnes) ikoniska lockrop och inte minst berättelsen.

Dagens ungdom

I dag är en regnig gråvädersdag i Skåne, lite kall och höstrå. Mycket folk på bussarna, ungdomar i gymnasieåldern och vuxna mest, människor på väg hem från skola och jobb. De vuxna sitter tysta och tittar ut genom fönstret, bort från människorna på bussen, bort från ungdomarna som babblar, skrattar, skojar och ser sig omkring med snabba blickar, tar in allt som händer. Gången fylld av människor som inte stigit på tillräckligt tidigt på turen för att hinna få en sittplatserna.

Det var bara jag och en äldre dam som klev på vid busshållsplatsen där jag byter buss.

Två killar, en i svart jacka och en i röd keps, studsar genast på fötter och erbjuder oss sina platser med vänliga leenden och gester.

‘Dagens ungdom’, ler damen när vi satt oss. ‘Vi klagar så mycket på dem, och så är de såhär snälla!’