En tidsresa

På en skoldans någon gång för länge sen, bänkarna undanskjutna kring väggarna, dämpad belysning, föräldrar och fröken som vaktar, musik från vinylskivor, chips i skålar och läsk i plastmuggar. Ljuset dämpas ytterligare, lampan över katedern släcks också, det enda ljuset kommer från korridoren, en tryckare, kanske ELO, kanske något från Saturday Night Fever. Båda var stora det året. Lite bortkommet slet sig pojkar från chipsskålgemenskapen och bjöd upp de populära tjejerna. När omkring tolvåriga Morrica bjöd upp en av de flickor hon bara dagar innan med inlevelse ”övat” kyssar med förändrades stämningen plötsligt. Väldigt plötsligt, så plötsligt att fröken kom tillbaka in i klassrummet. Och Morrica fick lära sig att flickor som gärna kramar andra flickor i hemlighet inte bör visa att de gör så i det offentliga. Hon blev påmind om detta ofta nog under resten av grundskolan, inte så konstigt egentligen i en värld där en stor andel av hennes känslor ännu var sjukdomsklassade.

Fast forward till år 2015. En oskyldig lek på Twitter, lite musiknostalgi, skoldanslåtar, där vi som alltid kunde konstatera att även om vi är rätt jämngamla nu skilde det en eller annan dekad mellan våra ungdomsår. Från musik är inte steget långt till dans, någon konstaterade att hon inte fann männen i hennes egen ålder särskilt dansanta, i alla fall inte just i hennes hemtrakter, och jag föreslog att hon skulle bjuda upp kvinnor i stället. Och där var de igen. Reaktionerna från skoldansen, som en tidsresa från en annan, okunnigare era. Inte lika häftiga som då, vuxna twittrare med akademiska examina har ofta mer finess än ungdomar i början av tonåren, men samma isande tystnad, och leken var, efter ett par tafatta försök att låtsas att det är konstiga aldrig sagts, tvärt över och personerna försvunna ur mitt flöde.

Vi skriver 2015, vi befinner oss i Sverige, ett land som länge kunnat sträcka stolt på sig som modellen för det egalitära paradiset. Saker förändras. 1979 upphörde homosexualitet och bisexualitet att klassas som psykisk sjukdom. I dag vigs samkönade par högtidligt, romantiskt och innerligt kärleksfullt, på samma sätt som olikkönade. Nog har vi kommit längre än chockad tystnad och markerat avståndstagande inför tanken på en kvinna som dansar med en kvinna inte alltid är en nödlösning i brist på dansande män? Tänk er för lite, medelålders människor, och fundera ett kort ögonblick på vilken effekt er reaktion kan ha t ex på en ung människa som knappt ens vågat glänta på dörren till sin garderob ännu. På en kvinna från en kultur där hon fått lära sig att blotta tanken på att älska en kvinna garanterar henne en plats i helvetets eldar, och ändå inte kan låta bli att längta. På en ung man som längtar efter att få bjuda upp den där otroligt söta fotbollspojken borta vid chipsen, lägga armarna om honom, känna hans kropp nära intill. På en ung flicka som inte alls vill bli klämd på av nyfikna pojkhänder, men längtar efter att känna en flickas lena händer smeka sin hud.

Fundera på saken, ok?

Annonser

Abstinens

I morgon är det två veckor sedan jag senast snörde på mig tangoskorna.

IMG_0481.JPG

Det är minst fjorton olika anledningar till detta, ni vet hur det blir i perioder, men jag ska inte hyckla, jag saknar det! Nyss gjorde jag den gest jag gör då och då, plockade fram ett par flyers ur fickan i ryggsäcken till någon som uttryckt lite nyfikenhet och intresse, och kände abstinensens viskningar dra upp volymen ett snäpp.

Beroende, ja. I behov av avvänjning? Nej, inte det minsta. Tvärt om.

IMG_0593.JPG

Samkönat i #letsdance

Jag följde Let’s Dance i våras, som en och annan kanske minns. Det var ett trevligt program på många sätt, framför allt uppskattade jag hur bedömningarna från domarna i högre grad hade formen av feedback och tips än kritik.

Men, och nu ska jag försöka vara lika konstruktiv jag, det skulle kunnat vara ett ännu trevligare program om man vågat ta ut svängarna lite mer. Upplägget går ut på att tittaren bjuds in att uppleva en tämligen personlig vinkel på de tävlande, de små intervjuerna, klippen om repetitionerna, jublet när de nya stegen äntligen funkar, allt talar till våra känslor som tittare, och det funkar. Vi blir charmade av deltagarna.

Mycket trevligt. Men aningen enahanda. Paren är ju precis likadana allesammans – man kvinna, kvinna man, man kvinna, kvinna man…. Vilket är trevligt i och för sig, men uppriktigt talat, hur spännande är det i längden? Snark….

Så jag föreslog i våras, på Twitter och på bloggen, att tv4 skulle ta och pigga upp konceptet en gnutta genom att låta åtminstone ett av paren vara samkönat. De svarade milt uttryckt undvikande och förvirrat något om att det är en tävling och att tittarna inte är redo och svammel mummel.

Omtänksam som jag är konkretiserade jag därför mitt förslag, som jag upprepade häromdagen till Twitters förtjusning, att döma av antalet RT och Favoritmarkeringar, och rekommenderade dem att de ska ta och fråga Rickard Söderberg om han har tid och möjlighet att ställa upp. Han är charmig, rak, kunnig, engagerad och entusiastisk, superproffsig i allt han tar sig för, artistisk och dessutom lättfotad och dansant.

Frågar de sedan mig om råd om detaljer kommer jag föreslår Tobias Wallin som hans danspartner, tänk er två manliga jedis, dämpad belysning, och lasersvärd med ljus och ljudeffekter… Nu snackar vi TV!  

Det är dessutom lika elegant som två kvinnor som glider fram med två män i frack som dansar en klassisk wienervals, titta bara här:

Final i #letsdance på @tv4

Vårens andra stora TV-projekt, Let’s Dance på TV4, avslutas på fredag med en, föreställer jag mig, glittrande final där det inte skulle förvåna mig om de tävlande som åkt ut under seriens gång får dansa ännu en gång framför kamerorna. En av de riktigt stora poängerna med att följa programmet i direktsändning är sociala media i allmänhet, och Twitter i synnerhet. där man inte bara diskuterar det pågående programmet och skvallrar om vad som eventuellt pågår bakom kulisserna, man diskuterar också förändringar man hoppas få se i kommande säsonger.

En av de saker som tagits upp i princip varje vecka, av mig emellanåt men också av andra, är hur fantasilösa TV4 varit när det gäller att sätta ihop de tävlande paren. Man och kvinna; kvinna och man över hela linjen. Inte minsta lilla omväxling.

TV4 har då och då svarat. Ibland har man ställt sig försiktigt positiv till variation i uppställningen, andra gånger har man förhållit sig mer avvaktande. Det första har sällan motiverats, bara kommenterats med glada tillrop och löften om att föra förslaget vidare till programansvariga. Det andra däremot har utvecklats med motiveringar som att man inte tror publiken är redo, att man tror att fokus skulle hamna ‘fel’ och, en rätt udda motivering jag inte förstår riktigt, att det rör sig om ett tävlingsprogram.  Jag föreställer mig att skillnaderna beror på vem som sitter och svarar på Twitterkontot.

Publiken är redo, är TV4 redo? Programmet handlar ju om kärleken till dans, gör det inte?


Utvidgar vårquesten med #Letsdance

Jag har  beslutat att utvidga min vårquest, i väntan på maj och ESC-final och glitter, glamour och festligheter följer jag Let’s Dance på tv4. Bland annat för att jag är smått bedårad av ljuvliga Maria Montezami, dels för att det är ju jättekul med glitter på TV ju!

I dag är första avsnittet, och allt är ungefär som jag hade förväntat mig – de manliga jurymedlemmarna turas om att vara uppmuntrande och rätt konstruktivt kritiska, den kvinnliga är varm, uppmuntrande och hela juryn glittrar trivsamt. Musiken är såhär i början (för det blir väl bättre när de blir varmare i kläderna?) rätt seg, men man har gjort vad man kan för att pigga upp det med låtval. Dansparen är söta och charmerande, det är massor av färger, glitter och paljetter, och somliga, om än inte alla, såklart, dansar faktiskt riktigt bra redan såhär i första programmet.

Men…  för så klart finns en men, är det inte lite enformigt med bara pojke-flicka-par? Jag hade tyckt det var roligare med ett eller annat samkönat par också. Inte av politiska orsaker, utan bara för att det är rätt läckert det också.

Fundera på saken, tv4?

Den sällsamma dansen

Vi dansar en sällsam dans. Vi dansar till tidens kusliga melodi, som tidvattnet rör vi oss. Främmande skrämmande lockar melodin oss. Att den skrämmer så lockar; att den lockar så skrämmer.

Två steg framåt, två steg bakåt, två steg framåt, ett och ett halvt steg bakåt.

..Två steg framåt, två steg bakåt, två steg framåt, ett och ett halvt steg bakåt.

….Två steg framåt, två steg bakåt, två steg framåt, ett och ett halvt steg bakåt.

……Två steg framåt, två steg bakåt, två steg framåt, ett och ett halvt steg bakåt.

Varje takt för oss framåt, motvilliga, skräckslagna, ivriga, nyfikna. Ständigt i rörelse dansar vi till Tidens obönhörliga melodi.

.

Söndagsdans

För ett par veckor sedan dansade Matt Harding sig världen runt här i Söndagsdans, idag dansar Judson Laipply sig genom tiden.

Hur kom han på idén?