Femte luckan i Morricas #adventskalender

Fred på jorden – en självklar del av julbudskapet, inte sant? Tänk om vi kunde komma förbi det, och låta det bli en självklar del av vår vardag, oavsett årstid, oavsett högtid, oavsett vem eller var vi är. Det slår jag gärna på trumman för.

Ground control to my brain

Eftersom min hjärna helt tappat kontakten med sin ground control blir det inte mer blogginlägg än såhär i dag

Förändringens vindar

Egentligen blåser förändringens vind alltid över oss, men i många långa stunder lägger vi knappt märke till den, den är så vardaglig och de förändringar den resulterar i tycks så små att de nästan inte finns.

Andra gånger tycks den ta i, vi känner hur det viner om öronen, vi knäpper våra rockar ända upp, lindar halsduken stadigare om halsen och huttrar medan vi försöker hålla balansen i stormen, duckar desperat för kringflygande föremål och försöker skydda de konstruktioner vi vant oss vid och känner oss trygga med, även om de knakar och gnisslar och blir både skeva och vinda i blåsvädret. Vi ber andra hjälpa till att hålla i, att hålla emot, att staga upp det gamla, att försöka bevara det tillsammans med oss, hålla undan dem som vill få undan vår vacklande, välbekanta gamla konstruktion för att i dess ställe placera det nya.

Förändring som går fort skrämmer oss ofta, det här med kaos är så oförutsägbart, vi har ingen aning om vad vi får sedan. Det enda vi vet är att det blir något annat, och det gamla, trygga, det vi hanterade utan att ens tänka på det, det där vi var de som kunde, läromästarna, kommer att vara för alltid förpassat till folklivsmuseernas utställningar, en del av vår historia men inte en del av det som är idag.

Och i vår iver att inte förlora det gamla, trygga, så händer det att vi inte riktigt förmå se det nya för vad det är – den förändrade vardagen- utan att vi ser det som hotfullt, skrämmande, sämre, mindre genuint, mindre rejält, obeständigare, mindre värt i stället. Och vill det sig riktigt illa spiller detta över på de människor som gör sig hemmastadda i det nya, som använder det och ibland blir frustrerade över hur det gamla, gistna, det där som förändringens vind sveper undan bit för bit trots någras kamp att bevara det, är i vägen för det nya.

Kämpar

Vi har kommit fram till del tre i Morricas serie om elevtyper. Del ett finns här, del två här.

I dag vill jag fästa er uppmärksamhet på kämparna. De förekommer i de flesta skolor, inte varje år men de allra flesta lärare kommer att möta tillräckligt många under sin karriär för att lära sig känna igen dem.

En kämpes främsta kännetecken är hur enträget h*n arbetar. Inte bara för sin egen skull, och inte bara genom att studera flitigt. Det gör kämpen, h*n är sällan den elev i klassen som allt ger sig sådär självklart för, ändå presterar h*n bra och jobbar hårt för att lära sig.

Men det är inte allt. Det är inte ens kämpens främsta kännetecken. Det är något helt annat:

Kämpen arbetar för andras skull också, h*n lägger energi och kraft på att stötta klasskamrater, på att hålla humöret uppe i klassen, på att se till att alla får den hjälp de behöver. Kämpen är ofta den som drar igång studiegrupper, den som slår larm när någon mår dåligt, den som stannar en halvtimme extra för att hjälpa någon sätta ljud till sin PowerPointpresentation.

Som lärare bör man försöka hålla i minnet att samtidigt som kämpen är en storslagen, generös människa som bidrar positivt till klassen och skolan är h*n också en elev, med behov av och rätt till stöd och stöttning som alla andra. Att tappa bort det är att lämna kämpen i sticket. H*n förtjänar bättre, inte sant?

.

En folkhögskollärares sommarlov IV

Folkbildningsnätet är en samling pedagogiska verktyg och därtill ett nätverk där alla folkhögskolor och studieförbund i Sverige är välkomna att vara med. Många folkhögskolor (kanske många studieförbund också, jag är sorgligt illa uppdaterad på den fronten), bland andra Hvilan, använder folkbildningsnätet som lärplattform. I år, detta år då mycket händer i skolsverige, drar förändringens vind fram även här:

och som en del i denna förändring kommer Hvilan att ta ett helt nytt område på FirstClass i besittning. Eftersom det är till två delar pilotprojekt och till en del utforskande kommer jag, som är en av lokaladmininstratörerna på Hvilan, att noga dokumentera varje steg vi tar, och det kommer att bli en hel del utvärderingar på vägen.

(Ni som hängt med ett tag vet att jag är brutaldokumentatör, ibland till omgivningens förtvivlan)

Förarbetet här är som en fyrstegsraket, och alla fyra stegen måste vara genomförda när skolan börjar den 18 Augusti. Den här veckan ägnar jag åt det första.

.

.