Privat, personligt och politik

Det är varken av ointresse eller arrogans jag avstår från att kommentera på den skoldebatt som sveper över landet just nu. Tvärtom. Skolan och utbildningen är en av de absolut viktigaste institutionerna i ett samhälle. Där ligger grunden för framtiden.

Därför avstår jag från att kasta mig in i känsloutspel och dramatiska positioneringar för eller emot politiker, partier, teknologiska aspekter och allt vad det nu är.

Inte för att jag inte bryr mig. Utan för att jag gör det. Skolan ska inte stå i vägen för ungdomars utveckling, tvärtom – skolans ansvar är att möjliggöra, ta ansvar för att portar slås upp och horisonter vidgas.

.

Det lilla ljus jag har…

Det händer ibland, när man vill betrakta en speciell aspekt av en fråga, att man bemöts på ett sånt sätt att man förstår att den bemötande har fått uppfattningen att man, genom att vilja fokusera på en enskild aspekt, ringaktar eller än värre inte ens är medveten om alla andra aspekter.

Låt mig illustrera med ett par exempel:

Det förekommer då och då övningar eller aktiviter i mitt klassrum utformade i syfte att ge mig information om huruvida de som deltar i övningen eller aktiviteten faktiskt befinner sig på den kunskapsnivå jag tror de befinner sig. När vi gjorde en sådan övning häromdagen visade det sig att samtliga som deltog i övningen till och med överträffade mina förväntningar.

Jublande glad twittrade jag en liten skryt-tweet om saken. Strax kom ett vänligt och välmenande svar om att jag inte skulle glömma bort att lyfta fram min egen insats i sammanhanget. Jag försökte förklara att ja, jo, visst hade jag också med saken att göra, jag är medveten om min betydelse, dock ville jag inte fokusera på min del i det hela denna gång. Av den vänlige twittrarens svar att döma lyckade jag inte så bra med att förklara att jag inte ringaktar min egen insats genom att belysa deltagarnas framgång.

Ett mer offentligt exempel är Expressens reaktion på den satsning Nyamko Sabuni presenterade i måndags, avsedd att stärka lärandesituationen för elever i skolor i vad som kallas utanförskapsområden:

Men regeringen gör ett stort fel när de väljer att etnifiera problemet. ”Utanförskapsområden” är ett kodord för kvarter där många av de vuxna invånarna är arbetslösa invandrare.
Men det finns skolor med stora problem på annat håll också.
När Skolinspektionen förra veckan för första gången hotade en kommun med böter för usel skola gällde det Älvdalen, där få elever har utlandsfödda föräldrar. Men på Strandskolan i Idre i Dalarna lyckades bara 56 procent av eleverna i nian gå ut med godkända betyg i alla ämnen i fjol.

Expressens ledarskribent menar utan tvekan väl i sin upprördhet, jag är alldeles säker på att h*n reagerat lika upprört om det varit omvänt, att satsningen riktat sig mot de invandrarglesa kommuner h*n lyfter fram i sin text snarare än mot utanförskapsområdena. Skribenten är sannolikt journalist, och det är inte förvånande att h*n drar slutsatsen att likartad betygsstatistik har likartade orsaker. Riktigt så enkelt är det inte, och inte heller är det så att Sabuni genom att presentera denna satsning på utanförskapsområdena sagt att hon skiter i de invandrarglesa kommunerna.

Ni har säkert hört talesättet om hur det räcker med ett enda ljus för att det inte ska vara mörkt längre? Har ni tänkt på att det lilla ljus som syns så långt och tydligt i en kolmörk natt, det syns nästan inte alls vid middagstid en solig dag. Ibland blir det så när man försöker visa att man känner till alla aspekter av något man vill prata om också – det blir så ljust att till slut ser man inte längre den aspekt man vill lyfta fram.

Och det är ju lite synd.

Vi är fria att forma en ny examen!

DN:s ledarredaktion påstår att den skolpolitiska debattens förbannelse är att alla inlägg tolkas med utgångspunkt: ”Var det bättre förr?” (13/6). Båda reaktionerna är symptom på den sjuka som uppstått ur bristen på kontroll i skolan. Utan tillförlitligt faktaunderlag är man hänvisad till diskussioner om vem som har rätt och huruvida det var bättre förr.

Peterssons replik behandlar inte sakfrågan. Han ifrågasätter i stället det rimliga i att ge Olof Palme ansvar för avskaffandet av studentexamen. Palme var inte utbildningsminister när beslutet togs, det är sant. Men han var med i gymnasieutredningen, en frontfigur i tidens skoldebatt och sin tids främsta skolpolitiska visionär. Oavsett om den tidens liberaler applåderade eller inte, förtjänar Palme ledarstaven. Men min artikel handlade inte om det förflutna. Fokus för den var behovet av en studentexamen här och nu

förklarar Helena von Schantz i sin sakliga replik till Olof Petterssons historielektion om studentexamen. Och det är där fokus bör vara i skoldebatten, såhär ungefär en månad innan den första kullen under den nya skollagen högtidligt och nervöst kliver över skoltröskeln för första gången. År 2014 går de ut, och ska, om de ges godkända betyg, så rustade för att studera på universitet och högskolor, i Sverige likaväl som i övriga världen.

Kommer de att göra det? Tja, med dagens system är det egentligen ingen som vet det. Universitet och högskolor i Sverige slår larm om inte bara sjunkande utan hastigt fallande kunskapsnivåer hos nya studenter. Studieteknik såväl som ämneskunskaper befinner sig på så låg nivå att universiteten får lägga dyrbar studietid på att lära ut de grunder de nya studenterna borde fått med sig redan från grundskolan.

Går det att göra något åt detta? von Schantz svarar:

Det går alldeles utmärkt att ta reda på vad våra barn lär sig i skolan. Det går också att ta reda på om en enskild lärare, skola eller reform är framgångsrik eller inte. Det går och det behöver göras. Men det innebär inte att vi ska damma av vår gamla studentexamen. Eftersom vi som enda land har avskaffat studentexamen är vi fria att forma en ny enligt moderna förutsättningar och behov. En som är bättre än den finska och överlägsen den vi en gång avskaffade. En examen som ger eleverna rättssäkerhet och som kompletterar avgångsbetygen. En examen som kontrollerar måluppfyllelsen i skolan – lärare för lärare, skola för skola, reform för reform.

Detta är det viktigaste av allt, och det vi måste lägga fokus på – vi är fria att utforma en modern studentexamen, anpassad efter de kunskaper dagens studenter bör ha med sig för att faktiskt stå rustade för att börja på universitet och högskolor, i Sverige såväl som i länder som inte alls är beredda att curla med komplettering av de kunskaper som visar sig saknas, trots godkända betyg.

I juni 2014 går den kull som nu börjar gymnasiet ut. Ska vi sikta på att den moderna studentexamen von Schantz beskriver är färdig att tas i bruk då?

Lärares ansvar

I Sverige har vi nämligen något världsunikt – en skola där staten inte kontrollerar resultaten. Man genomför reformer utan att bemöda sig om att ta reda på om de fick den avsedda effekten. Det är först när resultaten i internationella undersökningar sjunker som man yrvaket tittar sig omkring och undrar vad det beror på.

Bristen på uppföljning är också en av huvudorsakerna till lärarnas låga frihet, status och kompetens. Så länge det inte går att följa upp hur vi gör vårt jobb återstår bara att se till att man vet var och när vi gör det vi gör.

Helena von Schantz beskriver i en debattartikel i DN en del av problemet med de sjunkande kunskapsnivåerna i svensk skolan: Bristen på långsiktig, systematisk utvärdering, rimligt objektiva kontrollmetoder, resultatredovisning och resultatuppföljning har lett till att ingen egentligen har koll på hela den spretiga, diversifierade konglomerat som är svensk skola. ”Det bästa underlaget” skriver von Schantz, ”är de internationella undersökningarna, men inte heller det kan vi luta oss mot för ”de svenska skolmyndigheternas intresse för att delta i studierna har varit vacklande” Enkelt uttryckt: ingen vet egentligen något.

Trots detta faktum, att ingen egentligen vet just vad som pågår ute i kommunerna, ingen vet hur många Tolvåkersskolor, hur många Bjästaskolor det finns opponerar sig många mot tankar på dokumentation och systematisk uppföljning. Ingen vet heller hur många Nossebro eller Lomma det finns, och debatten bygger på en förvirrande blandning av känsloladdat tyckande och generaliseringar av lokala fenomen som man försöker göra gällande är nationellt giltiga.

Von Schantz förslag är att vi helt enkelt går tillbaka till den punkt där vi faktiskt vet, inte bara tror oss veta, var vi befann oss och hur vi låg till, och börjar om därifrån:

Utan en objektiv och systematisk resultatutvärdering kan vi aldrig få en bra skola. Därför måste vi införa en studentexamen och central­rättning av våra nationella prov. Om vi till det lägger central utvärdering av trivsel, trygghet och demokrati kan vi äntligen börja skilja bra skolor från dåliga, inkompetenta lärare från skickliga, och framgångsrika skolreformer från destruktiva sådana. Då kan våra politiker dessutom börja utvärdera kvaliteten på lärarnas arbete, i stället för att som nu, med en envetenhet som gränsar till besatthet, bråka om vår arbetstid.

DNs ledarsida utvecklar:

 Det egentliga problemet var att lärarnas uppgift att följa upp och bedöma elevernas resultat blev negativt laddad. Betyg behandlades som ett nödvändigt ont som tilläts finnas kvar bara för att de behövdes som urvalsinstrument vid antagning till högre studier.

Om eleverna ges annan tydlig återkoppling på vad de gjort under skolåret kan de klara sig bra utan betyg. Men i praktiken blir det ofta inte så. Forskare som analyserat utvecklingssamtalen har funnit att dessa främst fokuseras på sociala relationer och att informationen om studieresultaten är mycket allmänt hållen. Det gör att elever och föräldrar inte får någon klar bild av elevens framsteg och svårigheter.

och understryker att problemet kräver mer än bara ommålning av kulisserna:

både återförstatligande och återinförande av studentexamen är svar som ligger på en alltför ytlig nivå. Den avgörande skillnaden mellan Sverige och Finland är att medan vi har varit besatta av formerna har finländarna lyckats behålla fokus på huvudsaken: att varje lärare hela tiden följer upp hur eleverna utvecklas och snabbt sätter in de åtgärder som krävs för att alla ska nå målen.

Man kan tänka att detta är underförstått, så självklart att det inte behöver sägas, men debatten såväl som den stabilt sjunkande faktiska kunskapsnivån hos många elever vittnar om motsatsen. Det behöver sägas rent ut:

En modern variant av forna tiders studentexamen blir fullständigt poänglös utan kontinuerlig, konsekvent och professionell uppföljning av varje enskild elevs kunskapsutveckling, från första dag i det obligatoriska skolväsendet fram till denna examen. I sin kommentar till debattartikeln understryker Johan Kant just detta:

 Resultatuppföljning måste börja från dag ett i skolan. Lärare, skolledning, skolförvaltning och skolmyndigheter måste ligga nära hela tiden. Hela tiden titta på elevernas resultat och hela tiden fråga sig vad de kan göra bättre för att alla elevers kunskapsrätt ska uppfyllas. För glöm inte bort – i Sverige har alla elever en kunskapsrätt. Det är deras demokratiska rättighet att lära sig kunskaper så att de kan klara senare delar av grundskolan och gymnasiet.

Än en gång hamnar vi där vi hamnat så många gånger tidigare: Den enskilde lärarens betydelse för elevens kunskapsutveckling kan inte överskattas. Den slår igenom allt, socioekonomiska aspekter, sociokulturella aspekter, medicinska aspekter, klimatologiska aspekter – från vilket håll och genom vilket filter man än betraktar saken lyser den enskilde lärarens ansvar för att arbeta på ett sådant sätt att eleverna ges sin lagstadgade rätt att erövra och utveckla kunskap.

Därför speglar resultaten i en studentexamen inte bara elevernas arbete, utan också lärarnas.

Jag undrar om det kan vara där roten till de flesta invändningar från lärarhåll faktiskt ligger?

 

——-

uppdaterar: även TystaTankar och Metabolism skriver om artikeln.

Vem äger bilden av skolan?

I dag har jag glädjen att presentera ännu en gästbloggare: Anna Kaya från bloggen Ny i Svenska Skolan har helt generöst skrivit om bilden av den svenska skolan:

Det händer då och då när jag följer skoldebatter i media och bloggar att jag inte känner igen den bild av den svenska skolan som målas upp. För några år sedan handlade debatten om en skola i kaos, där lärarna inte hade befogenheter att ta tag i problemen med högljudda, ofta kepsbärande, bråkande elever med störande mobiltelefoner. Nu handlar debatten om elever som lämnas ensamma i sin kunskapsinhämtning och sitt lärande och om lärare som inte undervisar utan låter elever söka sin egen kunskap.

Jag kände inte igen mig då och jag känner inte igen mig nu.

Jag har inte arbetat på alla skolor, jag har inte ens arbetat på många skolor, men jag har pratat med många lärare och föräldrar som, liksom jag gör, ställer sig lika frågande till den något svart/vita bild av skolan som målas upp av politiker, journalister och andra som har en åsikt. Jag menar inte att den svenska skolan är perfekt, långt därifrån, jag tycker att den svenska skolan har stora utvecklingsområden men frågan är om svenska skolan vinner eller förlorar på denna ensidiga, och oftast negativa, vinklingen.

Ta den senaste debatten som handlar om lärarledd undervisning, eller katederundervisning för att använda Jan Björklunds ordval. Debattartikeln handlar i stort om att de flesta elever behöver lärarledd undervisning för att nå målen. Troligtvis en helt korrekt analys. (Vad begreppen lärarledd undervisning och katederundervisning innebär lämnar vi därhän just nu) Men stämmer det verkligen att elever i den svenska skolan idag lämnas ensamma för att ”forska” och jobba utan lärarledning i ”grupparbeten” eller efter ”arbetsscheman” timme ut och timme in? Inte i min skola. Inte i min förra heller. Kanske att jag kan hålla med om att det fanns en hel del av det ”arbetssättet” i min första skola. På 90-talet. För 15 år sedan.

Det känns ibland som att skoldebatten sparkar in redan öppna dörrar. Jag behövde ingen skollagsändring för att jag skulle kunna hantera mina elevers mobilanvändning i skolan. Det har aldrig varit ett problem för mig. Jag förstår inte varför man behöver komma dragandes med gamla begrepp som katederundervisning när man i stället kunde ge sig ut i svenska klassrum för att ta reda på om läraren leder undervisningen eller inte. Att enbart titta på måluppfyllelse och resultat säger inte allt. Läraren har en mycket stor roll i sina elevers kunskapsutveckling men det kan finnas andra orsaker till sjunkande resultat än lärarens sätt att undervisa. Orsaker på samhällsnivå. Och på skolnivå. Resursfrågor. Testmetoder. Skolreformer. Organisationsfrågor. Oändligt många orsaker.

Jag tror, och hoppas, att de allra flesta lärare leder sin undervisning och sina elever. Att de är insatta i våra styrdokument och att de utgår ifrån elevernas förutsättningar och behov när de planerar sin undervisning. Jag tror, och hoppas, att de allra flesta lärare är medvetna om att de är en av de viktigaste framgångsfaktorerna för sina elever. Att de är medvetna om elevernas olika lärstilar och att de utgår ifrån elevernas tidigare kunskaper och erfarenheter när de väljer arbetssätt, metod och innehåll. Jag tror, och hoppas, att de allra flesta lärare inte tolererar kaos i sina klassrum och att de hittar verktyg för att lösa situationer som uppkommer.

Därför har jag svårt att tro på den något svart/vita bild av den svenska skolan som målas upp av t ex vår skolminister. Vems bild är detta? Och vem äger den bilden? Jag vill nämligen nyansera den något.

Varför debatterar man inte om…

Skoldebatten går av allt att döma i cykler, och just nu tycks vi, efter alla ”katederundervisning”-relaterade utbrott, befinna oss i en ‘varför debatterar man inte det som är riktigt viktigt’-fas. Och det kan man ju fråga sig. Varför gör man inte det? Sätt igång, vem hindrar att man själv lyfter en fråga man tycker försvunnit i debatten?

.

Morrica förtydligar

Det händer att jag uttrycker mig otydligt när jag skriver här på bloggen. Det händer när jag blir ivrig eller upprörd över något, det händer när jag har bråttom och snabbt ska säga något etc. Det händer ibland att jag tror att jag uttrycker mig glasklart, men i själva verket har tagit för givet att läsare kan läsa inte bara text utan också mina tankar.

Men ibland händer det att hur jag än formulerar mig så misstolkas det, vilket kan leda till de konstigaste diskussioner i kommentarsfältet där jag ställs till svars för helt andra åsikter och tankar än de jag gett uttryck för. Ibland för att den ifrågasättande personen har en egen agenda, och försöker använda mig som en hävstång för att lyfta fram denna. Ibland för att den ifrågasättande personen går in med liv och lust för att provocera mig, kanske i tanken att får mig att ‘försäga’ mig. Men ibland, tror jag, helt enkelt för att personen helt enkelt på förhand bestämt sig för antingen vad jag tycker om saker och ting, eller att personen är fast i ett enkelt svartvitt tänkande och inte kan föreställa sig en ståndpunkt som inte är tydligt FÖR eller EMOT.

Så, jag tänkte använda denna soliga lördag till att förtydliga mig lite:

Jag talar ofta om hur lärare själva måste ta ansvar för att definiera och avgränsa sitt uppdrag. Det är nödvändigt att lärare, ensamma ibland, men framför allt tillsammans och gärna med stöd av facket, tydligt och pedagogiskt förklarar vad som ingår i läraruppdraget, och vad som inte ingår. Varken genomsnittlig kommunpolitiker, generell journalist eller genomsnittlig medelsvensson i radhus vet detta, utan det är upp till lärarna att definiera, avgränsa och sedan vidmakthålla dessa gränser tills de blir så etablerade att de ses som naturliga.

Jag talar också om hur lärare måste ta ansvar för sin egen fortbildning, hur lärare måste ta makten över dokumentationen, använda sig av den som ett ok – ett verktyg för att göra bördan lättare att bära, inte en meningslös tyngd över axlarna, jag predikar samarbete och nätverkande.

Det kan man, om man verkligen tar i, tydligen tolka som att jag

a. förespråkar att lärare ska vända blicken uppåt, mot huvudmannen, och ägna dagarna åt att försöka gissa vad denne önskar för att sedan springa benen av sig för att uppfylla detta.

b. förespråkar att lärare ska ta på sig fler ansvarsområden, utvidga snarare än avgränsa, jobba hårdare och göra mer.

FÖRTYDLIGANDET:

Morrica förespråkar:

a. att lärare tar sitt uppdrag på allvar, tar sitt ansvar och överlåter åt andra att ta sitt; att elevernas kunskapsutveckling är lärares fokus, oavsett huvudman.

b. Att lärare följer styrdokument och lagar, och rätar på ryggen och faktiskt säger nej till arbetsuppgifter som riskerar att ta tid och utrymme från läraruppdraget.

Skolan i världen

Mats berättar om en spansk nunna som tvingats lämna sitt kloster efter att ha tillbringa alltför mycket tid på Facebook. Trots att syster María Jesús Galán, eller syster Internet som hon också kallades av sina medsystrar, prisades av lokala myndigheter för sitt enträgna arbete med att scanna in gamla sköra och vackra texter och göra dem tillgängliga för allmänheten, och trots att hon försäkrade att hennes hängivelse till tron inte i någon mån minskat blev hennes öppenhet mot omvärlden för mycket för abbedissan och syster Internet fick lämna klostret. Mats reflektion och koppling till situationen i svenska skolan är ytterst rimlig:

Varför kan jag inte låta bli att tänka på alla lärare som trodde att datorn skulle vara ett träningsredskap för att effektivisera skolarbetet, och plötsligt upptäckte att datorn öppnade klassrummet mot världen?

Om det viktiga omvärldsperspektivet skriver Socialliberal också:

Titta utanför Sverige när det gäller skolutveckling. Jag har lärt mig så mycket på mina utlandsresor, både med och utan elever. Det viktigaste  är skolbesöken och samtalen med kollegor och elever.

Perspektivet de lyfter är viktigt – Sverige är en del av världen, och med Internet pratar vi idag lika enkelt med någon i Kuala Lumpur eller Los Angeles som med någon i Säffle eller Boliden, och upptäcker, om vi nu inte visste det sen innan, att människor är sig ganska lika världen över och vi har allt att vinna och inget att förlora på att ta del av erfarenheter från geografiskt avlägsna platser också.

En söndagstanke så god som någon, inte sant?

Nyårslöftet och Debatt

Jag inleder mitt nya liv som regelbunden TV-tittare med Debatt och inspireras av Mats i utformningen av mitt inlägg om detta. Som nybörjare på området känns det skönt att ha ett mönster att hålla sig till såhär i inledningsskedet.

”Jag är rätt man vid rätt roder”

”När jag haft en lärare som varit pedagogiskt duktig så har jag också presterat bättre och blivit intresserad.”

”[Lärarna] går in i en föräldraroll.’

”Det blir som ett kontorsjobb, de går dit och delar ut böcker, delar ut stenciler och ‘gör det här’. När man stöter på en entusiastisk lärare då blir ju skillnaden så mycket större, då märker man ju hur det kan vara.”

”Det som lärarna behöver det är ett slags aktning.”

”Det enda sättet att fånga elever det är egentligen att själv vara intresserad, själv vara entusiastisk, att kunna smitta med detta.”

”Läraren är den viktigaste faktorn, det är vad forskningen säger.”

”Vi har bra lärare och vi har mindre bra lärare, vi har bra busschaufförer och vi har mindre bra busschaufförer,” säger rektorn som framhåller att rektorsjobbet är detsamma som att jobba på IKEA och Volvo.

Hej vad det går! Liknelsen är drastisk, men inte så dum egentligen. En dålig busschaufför kan också ställa till ohyggligt katastrofala situationer, krossa och förstöra många människors liv med sin blotta inkompetens.

Det här är Henry Gradillas. Han var rektor på Garfield High School under de år då skolans elever briljerade inte bara i matte men bland annat i matte. Det talas väldigt mycket om trygghet i den svenska skoldebatten, någon framhåller i debatten att hej och hå, visst är det så att kunskapsnivån sjunker men eleverna känner sig trygga. Det talas om hur eleverna styrs av lust, inte av plikt, hur varje klass ‘numera’ består av trettio individer, inte längre är en grupp.

Gradillas framgångsrecept på Garfield High School var enkelt och effektivt:

Var och en som är inblandad i skolans verksamhet måste säga: Detta är mitt jobb!

.

(bilden är en länk till en sida där ni kan få lite mer information om Dr. Gradillas)

Malin Siwe

Hon har lyckats reta upp många, många känner sig kränkta, ironiserar och rasar mot hennes lilla artikel. Hade jag varit hon hade jag nickat nöjd åt detta.

Några av de saker som tycks reta upp folk mest, vad jag sett, säger Siwe faktiskt inte ens:

1. Lärare är lata.

2. Lärare arbetar för lite tid.

3. Lärare är ansvariga för hela skolverksamheten, inklusive system och strukturer.

4. Det är egentligen lätt att vara lärare.

Jag tror det visar lite vad många lärare förväntar sig att behöva bemöta för kritik, och det är intressant i sig. Vilket resultat uppnår man när man bemöter det man förväntar sig att höra istället för det som faktiskt sägs?