Glad valdag!
Jag hoppas ni röstat, med hjärtat för all del, men i än högre grad med förståndet, med eftertanke, mod och integritet.
När jag skriver detta är vallokalerna fortfarande öppna, det är köer på många platser och katten är kvar i lådan. Vi följer valvakan i en känsla av att vi gjort allt vi kan, för ögonblicket. När vi vet hur utfallet blir kan vi börja förhålla oss till det.
I dag är valdagen, men jag vet att många många har röstat redan. Själv går jag till valurnorna i dag, jag tycker om att gå dit tillsammans och sedan fira att vi faktiskt har rösträtt. Alla 400 miljoner av oss. Det är värt fira.
För EU är ju inte ‘dom där i Bryssel’, det är inte ‘där nere i Europa’, det är inte ‘efter valet, då…’
EU är vi, EU är här, EU är nu.
Glad valdag!
Det är onsdag, och dags för #fbchatt på Twitter klockan 20.00. Vi ägnar kvällen, och de följande tre onsdagarna, åt att prata om de fyra syften staten har med att ge bidrag till folkhögskolorna ett efter ett. Vi tar dem i den ordning de står beskrivna, och börjar således med syftet
stödja verksamhet som bidrar till att stärka och utveckla demokratin,
Vad innebär detta i praktiken, ute i den svenska folkbildningen? Handlar det om att medvetandegöra och lyfta demokratifrågor, att synligagöra demokratiska processer och problematisera begreppet? Är det ett förhållningssätt som genomsyrar verksamheten som åsyftas? Handlar det kanske om att visa och ta reda på hur man själv som enskild medborgare kan påverka, och hur samhällestrukturerna faktiskt fungerar? Något helt annat? Delar av allt?
Välkomna till #fbchatt i kväll klockan 20.00 så hoppas vi på ett givande samtal kring hur man ser på, tänker om och arbetar med att stärka demokratin genom folkbildning runt om i landet.
Alternativet till fri abort är inte söta, knubbiga skrattande små barn.
Alternativet är bakgårdsaborter under ohygieniska förhållanden utan möjligheter till eftervård, femtonåringar som dör av blodförgiftning, unga mödrar som förblöder av desperata fosterfördrivningsförsök eftersom de inte orkar med ännu ett barn, begåvade, intellektuella, inspirerande, inspirerade unga kvinnor som avbryter sina utbildningar i förväg eftersom de inte klarar att gå i skolan och ta hand om ett spädbarn eller två på samma gång.
Abort är ingen preventivmetod – tvärtom. Ordet preventiv betyder förebyggande, och preventivmetoder är metoder som används för att förebygga ohanterliga graviditeter, och därmed för att förebygga aborter. (När vi ändå är inne på ämnet: jag rekommenderar kondom, det förebygger inte bara graviditeter utan också en del andra oönskade konsekvenser av den glädje och det välmående som sex medför, men var och en bör välja den metod som passar en själv och de omständigheter man befinner sig i bäst)
Abort är i de flesta fall en desperat lösning på en desperat situation. Ingen fattar lättvindligt ett beslut om att göra abort, ingen går oberörd därifrån, och ingen skall dömas för att de gjort valet. Det är ett livsomvälvande val, ofta förknippat med såväl sorg som kroppsliga konsekvenser. Den flicka, den kvinna, den människa som väljer att göra abort behöver vårt stöd, vår kärlek och vår förståelse.
Hur var det nu han sa? Den som är utan synd kastar första stenen.
Jag kastar inga stenar. Gör du?
Det är torsdag igen, veckorna rullar som de brukar så här års på i en rasande takt, och som varje torsdag samlas hågade på Twitter för #skolchatt klockan 20.00.
I kväll rör sig samtalet kring skolans demokratiuppdrag – vad innebär det egentligen? Konkret och handgripligt. I vad består uppdraget?
Är det viktigaste att ge eleverna en känsla av att de är med och bestämmer? Att de känner och upplever och ser att inför skolans regelverk, såväl lagar, styrdokument som lokala ordningsregler, är alla elever lika? Om trevliga temadagar kring jämlikhet och allas lika värde?
Eller ligger det något mer, något djupare, tyngre, kanske besvärligare i uppdraget? Inte bara förmedla en känsla, att visa upp ett förhållningssätt, att ge ett intryck av att eleverna också kan påverka? Demokrati är ingen självklarhet, och mer än en luddig känsla av att det nog är rättvisast om alla tar av jackorna. Demokrati kräver saker av oss, det handlar om att ta ansvar, att bli lyssnad på men ibland, även om man ingår i majoriteten av tyckarna, tugga i sig att man inte fick igenom sin vilja eftersom det hade påverkat andra, och kanske en själv, negativt. Demokrati handlar om att känna till hur system är uppbyggda, att ta ansvar för sig själv och för andra. Det handlar om sjukvårdareformer, om utbildning, om vägar och miljö och framtid, och lika värde och ibland om att lika värde och jämlikhet handlar om att man får olika krav på sig, utifrån aspekter man kanske inte ser eller behöver känna till. Det handlar om respekt, om omtanke, om att sätta andra före sig själv utan att sätta sitt eget ljus under skäppan. Att tåla att bli emotsagd utan att kränkt gå till personangrepp istället för att lyssna.
Demokrati kräver mycket, och det tar aldrig slut. Men det är värt det.
#Skolchatt ikväll klockan 20.00
Någon berättade för mig att man vet om man tittar på en planet eller en stjärna helt enkelt för att stjärnor tindrar och glittrar medan planeter lyser med ett stadigt sken, som månen fast mindre. Varför det är så har jag inte riktigt luskat ut ännu, men jag gläds åt att veta detta och känner mig genast mer astronomiskt orienterad*
Det var inte alls det jag tänkte prata om, men jag tänkte att det kanske är kul att veta.
I själva verket tänkte jag prata om något helt annat:
Jag, som är född under en vandrande stjärna, glömmer ibland att andra kan tillbringa tillvaron på ett mindre kringirrande sätt, och vara rätt nöjda med det. Det tycks mig fascinerande på ett exotiskt sätt, att man kan trivas bäst när man kan avgränsa sin tillvaro till ett geografiskt mycket begränsat område, helt utan att känna sig vare sig instängd eller begränsad. Jag anar att de människor som har den förmågan ser världen i ett helt annat ljus än jag ser den, och jag jobbar på att behärska min impuls att fråga ut dem för att försöka få en skymt av deras perspektiv.
Människor är rent generellt ett grundligt fascinerande släkte – så inbördes olika, med så olika önskemål, behov och sätt att tänka, agera, reagera och se på världen. Tack vare detta inte bara kan människor leva överallt på jorden, utan också trivas i alla olika slags miljöer. Och tack vare detta utvecklas och förändras de mänskliga samhällena hela tiden, ofta i förutsägbara, regelbundna mönster men rätt som det är i en helt oförutsedd riktning (att man i efterhand kan se vad som ledde till det som ledde till som ledde till betyder inte att det gick att se i förväg, med det man visste då)
Ja, det var ungefär allt jag har att säga om saken i kväll. Jag tror jag kommer återkomma till ämnet.
.
.
*via det utvidgade lärarkollegiet på Twitter lär jag mig att ”planets reflect light and shine, stars shine producing its own light, a twinkling light” och känner mig ännu mer astronomiskt orienterad. Tack!
Det är internationella kvinnodagen i dag. Isabel Allende säger det bättre än jag någonsin kommer kunna säga det:
.
Den unga kvinnan på bilden är Ellen Key. Känner ni till henne? Ibland får skoldebatten mig att tänka på henne. Inte för att jag hör särskilt mycket av hennes tankar i debatten alla gånger, även om jag gör det ibland, utan mer för att jag ofta saknar hennes perspektiv.
I DN finner jag att Ronny Ambjörnsson är inne på samma tankar:
möjligheterna till diskussion och egen reflexion ställs aldrig i motsats till kunskap på det sätt som händer i dagens skoldebatt. Till det som mest fascinerar i den pedagogik som Ellen utvecklar i skrifter som ”Barnets århundrade” (1900), en av sin tids mest lästa böcker, är nog det både- och-perspektiv som präglar framställningen. Hon talar där om en ”kunskapens grundlighet”, som aldrig får tummas på. Kunskapen kan aldrig nås utan ansträngning, den engagerar både minne och tankeförmåga. Det är sällan den går att leka in. Men den går heller inte att banka in. Det är, menade Key, skillnad mellan den auktoritäre och den auktoritative läraren. Den auktoritäre läraren tar sanningen för given, den auktoritative redovisar sina argument. På det sättet får själva kunskapen auktoritet.
Men kunskap kan aldrig vara målet. Det är en central tes i Ellen Keys pedagogik. Målet är bildning. Vad är då bildning? Det som är kvar när vi glömt bort vad vi lärt oss, skriver Key i några ofta citerade meningar. ”Ju större rikedom av dylikt kvarstannande gods, desto större är behållningen av ett studium: ju fler inre bilder, vibrerande känslor och tankeförbindelser … desto mera utveckling har vi av ett studium …”
Key levde och verkade i omvälvande tider – i det industrialiserade samhället krävdes människor som visste sin plats, som inte förhävde sig eller trodde sig vara något, inte ifrågasatte eller förhöll sig illojala till den fabrik där deras arbetskraft var en av förutsättningarna. Ambjörnsson beskriver med exempel ur sin egen uppväxt:
I likhet med många andra i min generation är jag klassresenär. Jag växte upp i ett rum och kök, gjorde läxan i köket, läste romaner i rummet och övade franska verb på toa. Jag kunde min läxa vid förhöret nästa dag, men knappast så mycket mer. Jag deltog sällan i de diskussioner som arrangerades på filosofitimmarna och räckte aldrig upp handen. Jag satt för det mesta tyst, ett beteende jag lärt mig hemma. Gör dig inte märkvärdig, prata inte i onödan – uppmaningarna behövde sällan formuleras, de satt i väggarna. Det var en moral som fungerade i arbetarklassen, man gjorde det man blev tillsagd men knappast så mycket mer. Vad skulle det tjäna till? En diskussion för diskussionens egen skull tedde sig helt främmande.
Det är inte så annorlunda idag, förutom på en viktig punkt: medan Key var väl medveten om klasskillnaderna och arbetade för att öka möjligheterna för de som hade få dylika, har vi i dag ett samhälle där debatten om klasskillnader är i det närmaste yrvaket förvånad över att sådana faktiskt finns även här. Vi har en segregerad skola där man i vissa områden kallt kalkylerar med 15% eller fler ändå underkända elever redan innan de börjat, vi har ungdomsarbetslöshet och utförsäkringar med allt vad det innebär av förtvivlan och vrede, och att välgörenhet blir avdragsgill vittnar tydligt om skiftande värderingar.
Och jag önskar, som Ambjörnsson, att Key vore en del av skoldebatten. Hennes spikraka strävan att ge de tysta en röst och de ”systematiserade” den möjlighet att ifrågasätta och påverka som finns i att känna till hur samhället och världen fungerar behövs mer än någonsin i den omvälvning vi står mitt uppe i just nu.
SvDs understreckare, författad av Stig Strömholm, professor em, jur dr och f d rektor vid Uppsala universitet, om Alkibiades, den rasande tjusige, charmige, överdådigt spotske atenske adelsmannen med väl utvecklad känsla för att manövrera och manipulera det sociala och det politiska ränkspelet till sin egen fördel är intressant läsning i sig själv. Alkibiades var trots allt näst intill parodiskt arketypisk i såväl sitt agerande som i sitt sätt att förhålla sig till konsekvenserna av detta.
Men det som mer än något annat fångade mitt öga i artikeln är det lilla inledningsstycket:
Uppsala. Sent 1960-tal. Novemberkväll. En traditionell akademisk fest går mot sitt slut. I ett stilla hörn av lokalen söker sig två åldrade lärde fram till den rätta karakteristiken av en omstridd politiker. De två är inte endast lärda, de är också klassiskt bildade. De öser ur djupa förråd. De döda lever i deras värld. Inifrån cigarröken hörs frammumlade förslag föras fram och förkastas. Men så kommer genombrottet: ”Alkibiades”, säger den ene. ”Naturligtvis!”, svarar den andre: ”Naturligtvis. Alkibiades!” Och mer behöver inte sägas. Båda vet.
För mig är detta en ypperlig illustration av själva poängen med bildning: ”mer behöver inte sägas” De gemensamma referensramarna hos de båda klassiskt bildade herrarna (gissar jag, utifrån att begreppet traditionell används, tidsangivelsen och cigarröken. Det är dock fullt möjligt, om än mindre sannolikt, att en eller båda var kvinnor) medför att båda visste att båda inte bara visste vem Alkibiades var, de visste i vilket sammanhang han verkade, och hade en hygglig uppfattning om hur det sammanhanget såg ut, de visste vilka konsekvenser hans agerande fick, hur han hanterade det och vilka långsiktiga konsekvenser det fick. De visste också, båda två, att den andre hade en uppfattning om att en aspekt i jämförelsen berör hur Alkibiades agerande fick konsekvenser, rent av digra konsekvenser, för människor som förknippades med honom även efter hans död.
Den klassiska bildningen är ofta den första tanken som dyker upp när man funderar på begreppet bildning, trots att begreppet omfattar så mycket mer. Bildning handlar om att inte bara veta ATT allt hänger ihop, utan ha en uppfattning om HUR. För att nå dithän behöver man ha referenspunkter, man behöver veta hur de förhåller sig till varandra och man behöver ha en överblick över sammanhanget. Detaljerna behöver man inte veta, de kan man alltid slå upp, men för att veta vad man ska slå upp behöver man den där överblicken, och uppfattningen om vad som hänger ihop med vad.
Det går inte automatiskt att bli bildad, oavsett i vilken samhällsklass eller socialt sammanhang man föds och växer upp så kostar det tid, ansträngning och möda, men det är med bildning som med allt annat – ju mer man håller på, ju lättare blir det. Och ju mer bildad man blir, ju mer man upptäcker hur saker och ting hänger ihop, ju mer kan man påverka sin egen situation.
Konstigare än så är det inte.
Ja, jag vet, det är mitt i sommaren nu, men jag vet också att det finns de som går omkring och tänker på hösten med en ångestknut i magen, och de som svarar så undvikande de kan när någon frågar om deras planer. Det finns de som får en ångestknut i magen om man pratar om skolan också, som inte alls känner sig hemma på ett traditionellt gymnasie eller på Komvux och nästan är beredd att ge upp.
Låt mig viska ett enda ord:
Folkhögskola
Ja, folkhögskola är skola, och precis som i vanliga skolor lär man sig saker och ting på folkhögskolor. Man utvecklas och reflekterar, analyserar och sätter i sammanhang. Man resonerar och diskuterar, tänker och funderar. Man gör det tillsammans, och man gör det individuellt. Man gör det trygg under lärares ledning och man gör det på egen hand, och eget initiativ, med läraren tillgängligt och inom räckhåll när man behöver stöd, hjälp, handledning, bollplank eller klagomur (för det behöver man ibland, det är inget att skämmas för)
Malin beskriver den väg hon tog till juristprogrammet, och rekommenderar:
ett år på Folkhögskola! På ett år får man kompletterande kunskap, många nya vänner i såväl elever som lärare, en varm och personlig miljö, och en större möjlighet att antas till ett program med hög konkurrens.
Visst låter det trevligt? Det är trevligt! Om du befinner dig inom pendingsavstånd till Åkarp (det går t ex bussar och tåg flera gånger i timmen från såväl Lund som Malmö) och vill komplettera dina kunskaper och behörigheter så har Hvilan fortfarande en del platser kvar. Om du befinner dig någon annanstans i landet finns det folkhögskolor lite överallt.
Det finns ingen skolform som passar för alla, vi är individer vi människor med olika styrkor och svagheter, med olika intressen och förutsättningar. Men folkhögskolan passar för många, och oftare än man vågar tro passar folkhögskolan för den som traditionella skolor inte passar för.
.
You're no different to me 