Morrica hockeybloggar

Det händer enbart vid högtidliga hockeytillfällen. Detta kan vara premiären.

Jag är uppvuxen i ett sammanhang där hockeyn är självklar. Så självklar att jag inte bara har reglerna lika klara för mig som vore de medfödda, kulturen är lika välbekant den.

Ingendera har den minsta dragning på mig, jag har inte ett uns nostaligsk längtan tillbaka till vare sig eran eller miljön. Sporten som sådan finner jag urtråkig, och kulturen som frodas omkring den ännu tristare. Ordföranden i Kiruna IF sammanfattar det väl i en intervju i Aftonbladet:

Vår sport är maskulin. Man ska ha hög smärttröskel. Man ska inte vara en fjolla eller bög. Det är skällsord i vår idrott.

*gäsp*

Tråkigare blir det inte, i Morricas ögon. Det är en personlig preferens, och jag lägger ingen värdering i andras uppfattning om sporten. Däremot lägger jag värdering i användandet av ord som fjolla, bög och fitta som skällsord. Sånt är bara dåligt, tråkigt, sexistiskt, lågt och ett tecken på bristande bildning. Jag har ingen som helst respekt för sådana sedvänjor.

(Jag har en hel workshop med kreativa invektiv jag kan hålla med kort varsel, hör av er, hockeyklubbar, I’m happy to help mot modest ersättning)

Kiruna IF har genom ett elegant svep med klubban lyckats väcka glädje hos mig:

 

 

Kiruna är kontrasternas stad: Om vintern går solen inte upp men norrskenet och den vita snön står i kontrast till allt det mörka och kalla. Om sommaren går solen aldrig ned men ändå värmer den inte. Vi lever kargt och hårt men vi är solidariska med varandra. Vi har djupet i gruvan och rymdindustrins oändliga höjder. Vi är en av väldens största städer men nästan utan befolkning. Vi har hur mycket plats som helst men ingenstans att bygga. Nu skall  vi skapa en kontrast till: ”Hockeyhårdingar” med sunda värderingar – förpackade i acceptansens och norrskenets färger.
Med vänliga hälsningar

Fredrik Kangas / KIF Styrelse

I Aftonbladets artikel utvecklas tankegången,och vi får bakgrunden. Den är samhällsomfattande, och inte bara hockeyklubbar kan lära sig mycket:

De nya dräkterna symboliserar Kiruna IF:s förvandling. Efter ännu en säsong i norrettan kunde vårens analys ha stannat vid att man borde ha skjutit mer, varit på tå, kanske värvat en transatlant, måhända tätat boxplayet för att ha kvalat till allsvenskan.

I stället tog man ett samhälleligt grepp. År 1976 bodde 31 000 personer i Kiruna, sedan dess har befolkningen årligen minskat med ett par hundra fram till dagens 23 000.

8 000 utflyttade lämnar ett glupande hål, därför behöver laget engagera större delar av de kvarvarande invånarna. Men vilka Kirunabor har hittills stängts ute från Kiruna IF?

I april svarade en sponsor. Han heter Johannes Skogkvist och ställde retoriska frågor till styrelsen.

Varför inte bli acceptansens lag? Varför inte utbilda klubben i HBTQ-personers situation? Varför inte bära regnbågsfärgat för att symbolisera sin öppenhet?

Ordföranden Johan Köhler skrattade rått åt förslaget. Det måste vara ett skämt, tänkte han, ett bögskämt.

Men det var verkligen inget skämt, varken sexistiskt eller annat. Det var fullt allvar, och det byggde på en samhällsanalys som borde ligga till grund för många beslut:

Då berättade Skogkvist om Detroit och San Francisco. Den första staden var så mån om att behålla bilindustrins ställning att de slöt sig mot nya intryck. Andra kulturer, religioner eller sexuella läggningar bjöds inte in i samhällsbygget, vilket gav en stel och oformlig infrastruktur och industri.

I dag är Detroit en spökstad, ödelagd av massarbetslöshet, sa Skoglund. San Francisco omformas konstant och tillhör en av USA:s mest blomstrande ekonomier.

Kiruna IF valde väg, och jag hoppas fler klubbar följer efter och gör svensk hockey världsledande. Så svårt är det inte. Ordförande Johan Köhler igen:

Vår sport är maskulin. Man ska ha hög smärttröskel. Man ska inte vara en fjolla eller bög. Det är skällsord i vår idrott. Just därför vill vi köra i 190, nu vill vi förändra det här, säger han.

Projektet kickade i gång häromveckan med en HBTQ-kurs för truppen. Alla spelare, ledare och funktionärer, däribland vaktmästarna, ska under ett par månader certifieras i tolerans för människor med andra läggningar, religioner och kön än de arketypiskt vita och kristna hockeykillarna.

 

Annonser

Vårdagjämning #mydayjob

Det är vårdagjämning i luften, förväntan, rastlöshet; ivrigt vräker sig blommorna upp genom fjolårslöven, slår ut så det nästan hörs. Råkflockarna diskuterar uppdelningen av trädkronorna högljutt, bygger och tappar en och annan pinne på marken nedanför. Knopparna sväller, på väg att brista, vårskor klapprar mot stenläggning, vårjackor, aningen för tunna i den ännu lite kalla vinden, men så fina, så lätta efter de tunga, byltiga vinterkläderna visas upp

I skolan skiftar eleverna växel, flyttar plötsligt och märkbart sitt fokus från nuet till sedan – de som går ut börjar titta på högskolornas utbud inför hösten, de som har ett eller ett par år kvar tills det är dags att söka tittar också, och hittills tämligen lösa tankar börjar konkretisers som planer inför nästa läsår. Någon funderar över att byta skolan, kanske till en som ligger bättre till, kanske till en som erbjuder något hen saknat på den skolan där hen går nu, hur trivsam den än är, kanske till ett nytt social sammanhang där hen hoppas kunna börja om, skapa sig själv på nytt.

Att tempot ökar beror inte bara på att kurser börjar närma sig slutet, att läsåret snart är över och tiden för att hinna avsluta allt som ska göras, tiden vi har kvar som klasser, som grupper, som elever och lärare tillsammans mot målet, blir allt mer begränsad. Den här livskraften, rastlösheten, ivern spelar in minst lika mycket. Framåt, vidare, uppåt!

Det är vårdagjämningstider.

Året var 2014

I natt drömde jag att jag återvände till 2014. Våren kom tidigt det året. I vissa delar av världen sades det att det var den tidigaste våren på 270 år.

Vid det laget hade vi i viss mån blivit lätt blasé inför de väderfenomen som drabbade olika delar av världen – stormar, översvämningar, krympande polisar, tinande tundror, havsvågor som slog saltvatten långt in över land med alla de konsekvenser för odlingsmöjligheter och färskvattentillgång det innebär. Mediarapporteringen om dessa fenomen, och konsekvenserna, hade börjat anta en bedrägligt vardaglig ton, sommarstugetomter som halverades när stranden plötsligt försvann ut i havet väckte inte längre mycket mer uppmärksamhet än människor som kanotpendlade till jobbet via det som veckor innan varit en traditionell bilväg. Kanske var det därför så många fortfarande kunde ta så lätt på utvecklingen?

I Sverige och många andra delar av världen var infrastrukturen Internet sedan två decennium en del av vardagen. Smartphones var inte längre en sensation och att sälja in nya modeller krävde smarta marknadsstrategier, Sociala media var lika självklara mötesplatser som torg och de där vallfärdsvägarna som fortfarande finns i alla samhällen, där ungdomar vandrar kväll efter kväll, umgås, träffas, pratar med varandra, bygger bräckliga begynnelser till det som skall komma att bli framtida nätverk och samhällsstrukturer. Nätverken och samhällstrukturerna byggs på de digitala mötesplatserna också, i lika hög grad men i en annorlunda geografisk form. Mer vidsträckt, i både tid och rum, men lika betydelsefull och lika stabil.

Trots detta behandlades det här med Internet och datorer fortfarande som nymodigheter i många svenska skolor den här våren.  Det talades utan att reflektera över att det skulle kunna vara något udda om hur lärare inte använde datorer, alla skolor var inte digitalt utrustade, många elever saknade tillgång till datorer och möjlighet att koppla upp sig, trots att wifi-tekniken redan hade kommit långt och de nya landvinningarna befann sig alldeles om hörnet. I retrospekt är det kanske svårt att föreställa sig en skola där det inte sågs som ett stort problem att alla lärare faktiskt inte behärskade denna enkla teknik, och inte heller under två hela decennier sett till att ta tillvara de möjligheter att lära sig som stått till buds i form av studiecirklar, kurser, fortbildningar och eget experimenterande. Men så var det faktiskt.

2014 var ett valår. Ett ödesår i ett Europa där ekonomin svajade, där nationalistiska partier växte sig allt större i takt med människors oro och rädsla, där mänskliga fri och rättigheter inte sågs som något självklart, utan något att förhandla om, men också ett år då alltfler kom till insikten att demokrati och frihet inte är något att ta för givet, utan något som måste erövras, om och om igen, varenda dag.

När jag vaknade drog jag efter andan. 2014 – det var ett intensivt år, ett år då mycket förändrades, på gott och ont, förändringar som vi ser spåren av långt in i framtiden.

Den ljusnande framtid

Idag är det skolavslutning, för sista gången möts vi som lärare och elever. Upptåg och galenskaper, djupt allvar, fokus och koncentration, skratt och gråt och ilska, hårt arbete och ren lättja, allt det där ligger bakom oss nu.

En del kommer tillbaka nästa år, en del går vidare i livet, lämnar lilla Hvilan bakom sig och går in i en spännande framtid. Jag hoppas er tid hos oss har gett er nycklar till de dörrar ni behöver öppna för att kunna bygga den så stor och ljus och fantastisk som ni förtjänar. Jag kommer att saknar er, varenda en utan undantag. Era leenden, era klokskaper, era ifrågasättande, era tankar om framtiden, era visioner och idéer och planer.

Lycka till, kära älskade elever. Jag är så stolt över er att jag inte finner ord för att uttrycka mig!