Det passmoreiska skyddsnätet

Sökarens skoltankar myntar det fantastiska uttrycket ”det passmoreiska skyddsnätet”. Hon syftar på den tydliga organisationen vi ser i aktion i tvserien Den övervakade skolan om söndagkvällarna.

Det är många gånger undervisningen får brytas för att någon eller några behöver hjälp att reda ut ett bråk eller få ordning på sina känslor. Ibland kan jag som lärare ta hand om det och ofta tror jag att det är bra att jag gör det. Men andra gånger blir det väldigt svårt att lägga tid på det och ibland tror jag att det kan vara bra att någon annan än jag går in och hjälper till.

För den typen av problem tror jag att systemet de använder på Passmore skulle vara en stor trygghet. Då finns det alltid en annan vuxen att gå till om man behöver prata med någon. Då kan fler vara insatta i en utsatt elevs situation.

Jag håller helt med henne -den genomarbetade strukturen skapar ett skyddsnät där det finns utrymme för de elever som behöver det att få extra uppmärksamhet att få det utan att det sker på bekostnad av övriga elevers behov av lärares tid och uppmärksamhet. Genom att lärarkåren samarbetar och kommunicerar med varandra om elevernas situationer finns alltid någon vuxen redo att fånga den som behöver fångas.

Det passmoreiska skyddsnätet. Ett poetisk namn på – genuin omtanke?

Den övervakade skolan

Sökarens skoltankar är ytterligare en som reflekterar över sina intryck av programmet. Hon tar upp den viktiga tidsaspekten och lyfter fram hur det systematiska och genomtänkta arbetssättet faktiskt skapar mer utrymme för goda möten mellan elever och lärare:

Jag blir imponerad över deras systematiska arbete med elever som behöver hjälp på olika sätt. Det är inte bara en schyst lärare som lägger egen tid på att snacka med kidsen. Nej det finns en organisation som gör att de alltid vet vem som ska göra vad och eleverna verkar lita på att det finns vuxna som tar ansvar på skolan. Som reder ut, stöttar och säger ifrån.

Att eleverna litar på att det finns vuxna som tar ansvaret, och att de vuxna kan lita på att organisationen håller, att det finns någon som tar emot och tar hand om eleven som stör i klassrummet, att det finns utarbetade rutiner och man arbetar som ett team, tillsammans och drar i samma riktning skapar lugn och trygghet, även för de mest kaosiga elever. Och inte bara för dem:

Jag blir lycklig av att se alla samtal mellan ungdomarna och de vuxna. Djupa, svåra, allvarliga samtal som får ta tid och plats.

Hon avslutar sitt inlägg med att reflektera över vilken skillnad en Mr Drew (som visserligen pratar lite fort i klippet men säger mycket klokt) och en  lika tydlig organisation kunnat göra i hennes egen vardag.

Gång på gång lyfts tidsbristen i svenska skolor i debatten – man springer och springer från den ena orosflamman till den andra och i slutet av dagen har man inte hunnit med varken sig själv eller det man tycker man borde hunnit med. Elever stressar och stressas av tempot och hur många datorer vi än inför tycks vi aldrig komma i kapp.

Jag funderar efter att ha läst inlägget över om det kanske är en sån konsekvent genomförd och systematiskt genomarbetad struktur där det är tydligt uttalat vad var och en har, respektive inte har, ansvar för som behövs för att frigöra den tid som verkar försvunnit någonstans i systemet?

Den övervakade skolan – verkligheten bakom serien

Den brittiske läraren, författaren, bloggaren och twittraren Tom Bennett har, som han själv beskriver det, befunnit sig på bergstoppen, besökt själva moderskeppet och han delar med sig av upplevelsen i sin blogg:

Ladies and gentlemen, I have BEEN to the mountain top. This week I visited the mother-ship of telly schools: Passmores, in Harlow. It was, of course, the event horizon of the Channel 4 edu-phenomenon black hole Educating Essex, which gave me far too much to write about a few months back, as the fixed rig docudrama attempted to peel back the curtain of schooling and let the public see what kind of wizards were pulling the levers. It was the hit you couldn’t miss if you were a teacher. I wanted, perhaps for the first time,  to draw a teacher-eye picture of what our favourite telly-comp was like from the inside, as opposed to a journalist’s preferred storyline.

Skolan han besöker är inte den slitna byggnad vi ser i serien, utan ” a groovy new edu-plex” vi kommer att få se längre fram. Han tas emot och visas runt i byggnaden av ”Vic Goddard, the towering, towering Godfather of Passmores” (8 feet tall). Bennett ger uttryck för sin skepsism gentemot beskrivningar som ‘inspirerande’, det handlar, säger han, ju oftast om personkulter byggda kring män eller kvinnor som sällan eller aldrig kan leva upp till förväntningarna hos de skaror av människor de surfar på. Men med Goddard förhåller det sig annorlunda:

He really is the genuine article; I have no idea what he was like as a PE teacher (other than, as all PE teachers, villains), but he conveys the sense of being an excellent leader- totally focussed on what he wants to do, totally committed to the well-being of the children, totally driven to make it happen. Best of all, he doesn’t possess what I often perceive in the committed: intolerance […] He took me on a tour of the school. Not an Ofsted serving suggestion, but just a general walk around ‘the arms of the starfish’ (which is also the name of a stag club in Soho, incidentally), past room after room of glass-walled classes full of children all working away, drawing, writing, turning the Tempest into a rap, the usual. Not one of them looked unruly or desperate; not one of them erupted into faux-outrage when we entered. There was even a cover lesson where the kids were working quietly (I KNOW!) in pairs, happy to answer questions. This wasn’t something you could fraud for the cameras, and there certainly wasn’t any ‘days-out’ jiggery-pokery with the naughty kids; this was a school where manners, respect and discipline were part of the atmosphere, and I have to admit, it was a beautiful thing.

Det är, som Bennett framhåller, lätt att låta sig imponeras av en ny, futuristisk, fantastisk byggnad (de har t ex koldioxidmätare i rummet som piper när det är dags att öppna fönstren och släppa in mer syre i rummet) men bara yta räcker inte långt. Han frågar därför Goddard om hur man faktiskt bär sig åt för att skapa denna atmosfär. Svarsformuleringen låter välrepeterad men uppriktig:

consistency, a shared vision throughout the school communicated clearly to everyone, and reinforced by senior staff.

Ihärdighet, en gemensam, genomgående vision som tydliggörs för alla och underbyggs av de som arbetar i skolan.

Så enkelt, så innerligt svårt på samma gång.

Now I know from a variety of dodgy management positions that this is one of the hardest parts: first of all you have to have a vision, otherwise you deal with life as it comes, and endless other factors buffet you as they will; but next you have to acknowledge that you cannot do everything yourself; your job is to drive people in the direction you want, and let them to drive their people the same way, preferably with their buy-in, sometimes without it. The school chariot travels nowhere, and slowly, unless the horses all pull the same way.

En del av denna atmosfär är det genomarbetade och konsekvent genomförda disciplinsystemet som är i bruk på skolan. Kvarsittning, avstängning, tillsägelser – vi har sett det, somliga har förfärats, andra nickat instämmande. Bennett, britt som han är, ser disciplineringen som en betydelsefull del av skolans ansvar i samhället:

It really was a joy to behold. Not because I enjoy seeing children assigned to the gaol, but because of the certainty of it, the difficulty for any child to elude it. Of course, they could just bolt, like any other sanction, but a member of staff is paid to analyse each day’s detention attendance, and track/ pursue any fugitives. Simple; effective. What the anti-sanction brigade often forget is that the purpose of sanctions is to render themselves obsolete; that providing a deterrent to student misbehaviour is designed to make sure they don’t incur sanctions in the future. And a deterrent is only a deterrent when it is believed to be inevitable, which in a school it can be, unlike, say, society, where justice and the jailer are easily given the slip.

Vid sitt besök på Passmores Academy möter Bennett också Mr Drew, den biträdande rektorn som vi sett både sjunga glatt och upprätthålla disciplinen på skolan, beslagta luvtröjor och mobiltelefoner och övervaka kvarsittare:

S-Drew is equally impressive; an intelligent, friendly man whom, I imagine, is the same man in the corridor as he is beyond it. It’s something that he seemed to share with Vic: an impression conveyed of being in exactly the right place at the right time, doing something you love, with dedication and care. Aristotle declared that the point of human life was eudaimonia– a kind of flourishing, matching one’s potential to your challenges and developing thereby. I sense at least two men in a state of incrementaleudaimonia here. And when the individual flourishes in his or her role, the community flourishes. And when the community flourishes, the individual flourishes, in a perfect integration of both  socialist and liberal visions. I would not, I hasten to point out, like to get on the wrong side of Mr Drew. There’s a sense that he would crawl over broken glass to support your education but also that he possessed an ENDLESS OCEAN OF STUBBORNNESS THAT MEANT HE WOULD NEVER GIVE UP TELLING YOU TO DO YOUR TIE PROPERLY UNLESS THE SUN WENT SUPERNOVA. Perhaps not even then. Good man.

Bennett är, som jag skrev inledningsvis, lärare. Han har bloggat ingående om den tv-serie vi nu har möjlighet att följa på svensk TV, och han beskriver sina intryck av skolan utifrån sitt lärarperspektiv. Läs hela inlägget här, och fundera t ex över hans beskrivningar av toaletterna på skolan, av samhället Harlow och av lektionerna.

Själv funderar jag fortfarande över varför det är så tyst kring serien här? Lärartidningar, varför skriver ni inget? Kvällstidningar? DN? Har ni helt missat den, eller upplever ni den som irrelevant för svensk skola? Finns det inget vi kan lära oss av serien? Är det en alltför främmande värld för att vi skall låta oss inspireras? Jag vet inte, men undrar gör jag.

 

Den övervakade skolan

I morgon ser vi det fjärde avsnittet om Passmores Academy, och jag förbryllas fortfarande över hur lite uppmärksamhet serien tycks röna. Inte ett ord i media, och bara ett fåtal bloggar kommenterar, somliga lite upprörda över vad de uppfattar som det överdrivet hårda klimatet på skolan, andra mer positivt inställda. England har lyfts, gång på gång, i skoldebatten, ofta som avskräckande exempel, man har förfasat sig över testkultur, regelkultur och tidig skolstart. När vi nu får se ett exempel inifrån blir det plötsligt nästan tyst. Jag undrar hur det kan komma sig?

Att England är ett utpräglat och uttalat klassamhälle visste vi alla, inte sant? Passmores Academy ligger i Harlow i Essex, strax norr om London. Det är en sk New Town (man kan i någon mån jämföra med miljonprogramsområden här i Sverige för att få en uppfattning om vad begreppet innebär). Den socioekonomiska verkligheten är hård, ett stort antal hushåll är bidragsberoende, arbetslösheten är hög och, som vi kommer att få se i morgondagens avsnitt av programmet, tonårsmammor är ingen sällsynthet.

I detta område ligger alltså skolan vi kan följa om söndagkvällarna. Skolan har valt att hantera detta genom att sätta förväntningarna på sig själv som skola, på personalen och på eleverna högt. Från skolans hemsida:

Passmores Academy provides an outstanding education for its students. As a result, the progress they make in their academic work is outstanding. Their personal development is good, and in some respects outstanding.

Man vill ha framgång, och man är medveten om att framgång kostar. Det kostar tid, det kostar energi och det kostar engagemang. Det kräver samarbete, det kräver stöttning och det kräver att var och en, enskilt och tillsammans, tar sitt fulla ansvar för alla aspekter av sin del av arbetet. I ett område som Harlow är kostnaden än högre än i områden där samhället omkring erbjuder en mjukare, mer förlåtande tillvaro.

#educatingessex är ett ställe att mötas och prata om programmet, om man så vill.

Den övervakade skolan

Det är söndag i dag, en trevligt (om vi bortser från den förrädiska isen, i den här delen av världen halkbekämpas enligt principen ‘äsch, det är snart vår ändå och då löser det sig av sig själv’)  grå vintersöndag. Söndag är för många lärare den första arbetsdagen på veckan, den dagen då man stämmer av sin planering, kollar att man har förberett och inhämtat allt man behöver ha till kommande veckas lektioner osv.

Söndag är också dagen för Educating Essex, eller som serien lite publikfriande döpts till på svenska ”Den övervakade skolan”, den programserie som är mitt TV-projekt denna termin. I kvällens avsnitt, om jag tolkar den knappa förhandsinformationen rätt, kommer det att handla om hur traumatiska familjesituationer kan påverka elevernas lärandesituation, och om hur skolan kan arbeta för att stötta eleven.

Hashtag #educatingessex är ett ställe att mötas och prata om programmet, om man vill det.

Den övervakade skolan hanterar mobbning

I kvällens avsnitt av Educating Essex, Den Övervakade Skolan som programmet dramatiskt döpts till på svenska, fokuserade man på hur skolan hanterar mobbning och konflikter. Det är främst två situationer som skildras.

En ambitiös elev som valts till talesman för skolan upplever plötsligt att hon blir utfrusen av elever som tidigare var hennes vänner, hon får otrevliga kommentarer och hotfulla sms. Hon blir ombedd att skriva ner vad som hänt så att det finns på papper (dokumentation, ni vet), lärarna är tydliga med att det som hänt är oacceptabelt och att de kommer att göra allt vad de kan för att lösa detta. När det kommer fram att de två som skickat de hotfulla smsen är elever vid skolan plockas dessa raskt ut ur sina respektive klasser och ställs till svars för vad de har gjort. Vi får också se hur den utsatta elevens situation följs upp av hennes lärare.

En ung man som har det motigt med studierna hamnar i konflikt med en annan ung man. Det är en hel del provokationer, hot uttalas och den andre unge mannens mamma och syster dyker upp i skolan. Dessa tycks inte främmande för uppgörelser med knytnävarana, den unge mannen hamnar i luven på systern (som hotar honom med stryk) och lämnar skolan i vredesmod. I slutänden räddas han från avstängning när studierektorn, Mr Drew, väljer att vända på en sten till och backar från sitt beslut om avstängning när ny information kommer fram.

Än en gång är det tydligheten och den klara strukturen som slår mig som mest anmärkningsvärd. Man har en handlingsplan, man har tänkt igenom hur situationer skall hanteras och man följer planen direkt. Var och en vet sitt ansvar, och tar det, och respekten för eleverna som människor och lärande personer är total. Vi ser t ex i en scen rektorn sitta tillsammans med den unge mannen och hjälpa honom klura ut hur det här med minsta gemensamma nämnare faktiskt funderar.

Ser ni programmet? Om inte, jag rekommenderar er att se det. Det ger mycket att reflektera över och lära sig av.

Läs också de intressanta inlägg Helena, Mats och Henrik Birkebo skriver om programmet.

Den övervakade skolan

Under höstterminen följde jag IDOL, nu under vårterminen siktar jag på att följa ett program av annan karaktär:

I morgon är det dags för del 2 av den brittiska serien Den övervakade skolan och jag förvånas över hur tyst det är om serien i såväl svensk media som på bloggar och sociala media. En och annan försiktig fråga om hur andra ställer sig har jag sett, ett fåtal reaktioner på Passmores Academys sätt att arbeta med disciplin, men det är allt.

Det brittiska skolsystemet har lyfts så ofta som avskräckande exempel i debatten att tystnaden nu känns nästan bedövande. Kanske är det lugnet före stormen, kanske har jag valt ett program som få är intresserade av att följa, kanske har viss mättnad uppnåtts i skoldebatten för ögonblicket, kanske känns det brittiska skolsystemet trots allt för främmande för att man ska se programmet som relevant?

Eller så pågår debatt, och jag bara inte har upptäckt den?

Mr Drew

Tack vare @idaaspen ser jag Den Övervakade Skolan på TV2. Avsnittets huvudperson är biträdande rektor Drew. Avsnittet börjar och slutar med att han glatt skrålar Fairytale of New York. Däremellan får vi följa hans, rektor Goddards, lärares och elevernas vardag. Mr Drew är ansvarig för att skolans regler följs, och inleder dagarna med att stå i korridoren och ta emot eleverna när de kommer, kontrollera deras uniformer, beslagta luvtröjor, jackor och en och annan mobiltelefon. Han har ansvar för kvarsittningen, som sker i hans rum, och han undervisar dessutom i historia.

Han skäller på eleverna, han grälar med dem, han skickar hem dem när de bryter mot regler, och han gör det med vad som tycks vara ett outsinligt tålamod. Han är sarkastisk, men konsekvent respektfull; sträng, men konsekvent omtänksam; strikt, men konsekvent rättvis. Eleverna vet precis var de har honom, de vet att han kommer slå ner på dem när de bryter mot reglerna, och de vet att det inte är personligt.

Jag har funnit det program jag kommer att följa under våren. Som de säger i programmet, ‘lärare och skolmänniskor som ser detta kommer nicka igenkännande, men allmänheten och politiker kommer tro att vi är fullständigt galna’. Jag nickar instämmande.